Tonys läroår/Kapitel 43
| ← Kapitel 42 |
|
Kapitel 44 → |
XLIII.
Dagen därpå reste Frank.
Då visste jag inte, att jag än en gång skulle återse honom. Allt föreföll mig att ha gått så fort. Är det väl underligt, att jag tycker att denna känslostorm rördes upp inom mig under en dag och en natt?
Den återstående tiden, som jag tillbringade i Constance Hastfehrs villa, har inga konturer. Allt är suddigt, halvt utplånat i mina tankar. Det enda som lever kvar är det klara minnet av svedan i mitt hjärta.
Vårens oro och feber hade blivit ett med mitt blod. De långa, vita våreftermiddagarna skapa längtan och vemod. Den soliga dagen har slocknat, natten dröjer. I det vita bleka ljuset blir allt overkligt och ändå så nära — men nära som det, vilket man blickar emot från en annan strand. Man sträcker icke som på dagen ut armarna för att gripa och famna, overksamt knäpper man händerna i knäet. Det är ett tillstånd mittemellan vaka och dröm, ett tillstånd som kanske mer än något annat ger en bild av vårt livs sällsamma ovetenhet om den värld, som vi slungats ned i, utan att vi själva bett om att få komma dit.
Alla mina tankar upptogos av att söka finna mig tillrätta med mitt nya jag. Jag kände icke igen mig själv. Med ängslig iver spanade jag efter det, som jag kunde minnas som mitt eget, men fann det inte. Jag hade ömsat själ.
Det korta sammanträffandet med den där mannen sände sina verkningar långt in i framtiden. Åratal efteråt kunde ett ord, en särskild stämning, månskenets rinnande blanka ljus över ett landskap, återkalla honom till mig. Åratal efteråt mötte jag honom ännu i mina drömmar, hörde jag klangen i hans röst genom feberfantasiens rus, eller kunde ett främmande ansikte på gatan, som i något drag hade likhet med hans, jaga en stöt genom mitt bröst. Han väckte mig till känslan av världens ofantlighet, på samma gång som mina sinnen sprutto upp ur sin dvala och med ens mognade mig till kvinna.
När jag skriver detta, äro de långa vita aftnarna åter här. Genom en skinande fönsterruta faller den darrande glansen därutifrån över mitt skrivbord. Jag lägger ned pennan och lyssnar. En storstads buller tränger dovt in, och nedanför i den lilla gränden leka barnen. Jag bör deras höga glada röster. En boll, en grann och stor boll, studsar mot en vägg, och på gatan intill dör ljudet av en skramlande vagn bort mellan husen.
I spegeln mittemot ser jag en dörr. Nyss stod den öppen. Nu glider den åter igen. Rösterna jag hörde, gestalterna jag skymtade försvinna och lämna mig ensam med den vita skymningen.