Tonys läroår/Kapitel 47

XLVII.

Det året flyttade de flesta stockholmare in från landet tidigare än vanligt. Det var för krigets skull.

Stockholm förekom mig icke längre sig likt. Det låg hets och oro i luften. När två människor möttes, var det samma frågor, som korsade varandra. Ögonen sågo förbi varandra mot ett fjärran, som dock ingen kunde föreställa sig riktigt trots tidningarnas stora rubriker och många fotografier från krigsskådeplatserna. Landsstormsklockorna hade slutat att klämta, men alla fortsatte att fråga:

— Skola vi med?

Redan blossade de olika sympatierna för krigslanden upp. Meningarna skuro sig. Bästa vänner skildes som fiender, därför att de ej kunde ropa seger åt samma folk.

Över officerskretsarna och den högre bourgeoisien tycktes det rike, som de betraktade som det större fäderneslandet, helt ha sträckt sina örnvingar. Tyskland! Tyskland! Damer snyftade hysteriskt fram namnen på de tjocka tyska generalerna, vilka de, icke utan rysningar av välbehag, sågo för sig som ståtliga sportsmän [ 287 ]med tränade muskulösa kroppar och stålblanka ögon. Kaisern själv blev en Gud, härlig och stolt i sin kalla rättvisa.

Militärerna skreko på krig. Nu eller aldrig skulle Sverige visa sig värdigt anorna från en Gustav Adolf, en Karl den tolfte! Det befryndade Tyskland måste bistås och stödjas. Konungen borde sända sina arméer till hjälp och allians. James med Ruthvensblodet från Skotland gnisslade dagarna i ända om att kungen i Sverige höll på att avsätta sig själv. Det här skulle ju eljes vara ett storartat tillfälle för honom att visa vad han dugde till!

— Om vi ändå finge någon av de tyska prinsarna på tronen, skränade klanernas ättling. Då skulle folket här i landet få se!

I Hästgardets mäss fann man en av dessa dagar yngste underlöjtnanten hoppande jämfota runt bordet, flämtande, ropande på: Blod! Blod! Det neutrala Sverige såg rött för ögonen. Melker Hastfehr köpte en stor svensk flagga, som han ämnade hissa vid varje tysk seger. Melker var nu i generalstaben.

Tant Mirjams ansikte svällde ömsom av gråt och leenden, då hon talade om hur Guds straff en gång skulle drabba fiendelanden: det var England och Frankrike. Det var, som om [ 288 ]Mirjam Meijerhelm blivit ung på nytt i denna luft, så fylld av intriger, olycksprofetior, spänning. Hon blev väldig, oroande i sin krampaktiga kärlek för allt tyskt. Hennes hjärta tycktes bara väntat på att få hänga sig fast vid något: Tyskland spetsade det på sin nerblodade värja. Jag hörde henne med sin kuttrande röst fråga James unga kamrater, om de voro riktiga tyskar. De bockade sig småleende.

Att vara riktig svensk den tiden, det var att vara riktig tysk. Att följa traditionerna för avkomlingarna av franska och engelska adelssläkter i Sverige den tiden, det var att följa preussarna.

Herbert hade också återvänt till staden. Om kriget talade han mycket litet, men jag förstod att hans sympatier lågo åt annat håll än mina släktingars. Även i vårt förhållande till varandra hade det kommit in något nervöst och otåligt. Vi hörde ihop, och ändå hörde vi inte ihop. Bo följde honom numera som en skugga, och jag hade en känsla av att Bo bevakade mig avundsjukt.

En solig, strålande september flöt in. Men ingen hade ro att glädja sig åt dess skönhet.