Tonys läroår/Kapitel 48
← Kapitel 47 |
|
Kapitel 49 → |
XLVIII.
Det var då jag en dag mötte Frank Maclean på gatan. Jag hade trott, att han hade farit tillbaka till England. Fastän jag längtade efter honom, hade jag ej haft en tanke på att någonsin åter få se honom. Nu kom han emot mig med utsträckta händer.
— Tony, lilla Tony! sade han.
Jag stod stilla och såg upp i hans ansikte. Runtomkring oss brusade staden, människor skyndade förbi, en bil snuddade om hörnet.
Långsamt började vi gå framåt gatan. Dunk! Dunk! klappade mitt hjärta. Dunk! Dunk! Åter ljöd den där rösten med den starka brytningen frestande i mina öron.
Frank talade om att han nu snart skulle resa tillbaka till England.
— Till ditt land, sade jag sakta.
— Mitt land? upprepade han. Jag har inte något land. Men nu måste jag kanske kämpa för England.
Han skulle alltså med i kriget! Mitt hjärta tog emot hugget utan att upphöra med sitt vilda dunkande. Jag såg uppmärksamt in i de ansikten, som gledo förbi i trängseln, liksom om jag väntat att finna min ängslan återspeglad i dem. Vi togo snart avsked.
— Vi mötas väl igen, sade han dröjande.
Men jag bad honom icke komma upp till oss.
Den aftonen tyckte jag, att allt blev mig övermäktigt. Herbert! Frank! Jag tyckte mig se dem båda framför mig därinne i rummet. Jag älskade dem båda. Mina tankar kunde icke slita sig loss från någon av dem. En stark impuls drev mig till slut att fly till Herbert. Där trodde jag mig ändå kunna finna ro. Ensam kunde jag icke rädda mig.