←  Kapitel 48
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 49
Kapitel 50  →


[ 290 ]

XLIX.

Det var Herbert, icke Frank, jag träffade nästan dagligen. Det var Herbert, icke Frank, som kom och gick i mitt hem som en som ägde rätt till det. Det var med Herbert jag talade om allt, med Herbert jag promenerade; det var Herbert, vars böcker jag läste, vars musik jag lyssnade till.

Det var en dag i september. Jag stod just i begrepp att gå ut, då Herbert kom upp. Han hade en stor bukett blommor med sig. Jag [ 291 ]tog av mig hatt och kappa igen, och vi ställde oss vid salsbordet för att ordna blommorna i olika vaser. Herbert förstod sig på blommor och satte alltid ihop dem på ett särskilt vackert sätt. Det var ett nöje bara att se hans händer syssla med dem.

Solstrålarna, som föllo in genom fönstren, blandade sig med blommorna. Ibland tyckte jag helt förvirrad, att jag stack en smal, darrande solstråle i skålen i stället för en blomma. Lova kom och tittade i dörren, myste litet och försvann. Herbert hade nu blivit hennes specielle gunstling.

Jag tog ett par vaser och gick in med dem i mitt rum. Herbert kom efter. Han stod och såg på mig, medan jag placerade mina blommor. Det var, som om en stilla frid gungat in i rummet. Något av den stämning, som behärskat mig första gångerna Herbert spelat för mig, kom åter över mig. Jag mindes, hur jag en gång suttit i salongen och sett in i mitt flickrum och fantiserat om att mitt hjärta låg härinne. Och jag hade velat svänga upp dörren på vid gavel för att de där stjärnögonen skulle kunna se rätt in.

Nu tyckte jag också, att jag hörde mitt eget hjärta, lyckligt och skrämt på en gång, ticka [ 292 ]från alla hörn av rummet. Med ett litet skratt såg jag upp. Herbert hade kommit helt nära mig. Nu skrek mitt hjärta någonstädes långt bortifrån, som om en hand hade gripit om det. Vi betraktade tyst varandra. Den gångna tiden flöt undan som en vit dimma. De där händerna, som kunde locka fram sådana underbara melodier, togo om mina axlar.

— Tony! mumlade han och böjde sitt ansikte mot milt.

Ingenting sades, inte ens en kyss växlades. Vi sjönko hän mot varandra, famlande som blinda med munnar och händer, så rätade vi upp oss och blickade häpna in i varandras ögon.

Jakobs kyrkklockor började plötsligt ringa till begravning eller bröllop. Hela rummet fylldes av klangen. Blommorna darrade på sina långa stjälkar.

— Låt oss gå ut, sade Herbert hastigt.

Vi gingo ut i solskenet. Luften var blå och lätt. Vattnet vid kajerna sprutade muntert. Några måsar singlade och skriade mot skyn. Enstaka människor stodo vid broräckena och sågo ut över vattnet, alldeles stilla, som om de väntat på något. Men vi kunde icke stå stilla. Vi nästan sprungo framåt.

[ 293 ]— Det är så vackert, sade vi. Vi visste icke riktigt, vad vi menade. Det är så vackert.

Vi sade alldeles samma ord, gjorde nästan samma rörelser med händerna. Det var, som om vi smultit ihop till en varelse. Ibland snuddade vi mot varandra. Då möttes våra ögon, lyckligt leende. Ett barn stannade oss och tiggde. Vi gåvo det slantar. Utanför Grand Hôtel stod en italienare med en knippa ballonger, som lyste i solen. En bil kom körande, en ung dam steg ur. Hennes parfym flöt förbi i luften.

Vi gingo vidare. Skeppsholmen var en enda stor och tung lövmassa. När vinden kom farande, skildes löven prasslande åt, och framför våra fötter dansade solfläckar och skuggor oroligt av och an.

Åter vände vi och gingo in mot staden. Våra ögon brände, tårade och stora, som om de icke mera orkade se allt det som rörde sig.

Vi stodo i mitt rum igen. Fortfarande ringde kyrkklockorna. Doften från blommorna sam i luften. Åter sjönko vi in mot varandra. Jag höjde törstigt min mun. Men han kysste blott osäkert min panna och mina ögon. Då hörde vi steg i tamburen. Det var Pa.

[ 294 ]— Kom! sade Herbert och drog mig med sig.

Jag såg på Pa. Pa såg på oss. Jag tror att han hade tårar i ögonen.

— Tony har blivit stor! sade han leende. Tony har blivit stor!

Och så drog han oss in i salongen och satte sig mittemellan oss.

— Bättre svärson kunde jag inte få! utbrast han.

Där, tyckte jag, kom prosan. Vad hade Herbert och jag talat om? Icke ett ord hade vi sagt. Men Pa kallade in Lova, och Lova tog oss också i famnen och grät.

Med en skygg blick såg jag mot min dörr, och Herbert följde min blick, som förstod han, att därinne gömdes vår gemensamma hemlighet: den första omfamningens klappande lycka.