←  Kapitel 49
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 50
Kapitel 51  →


[ 294 ]

L.

Middagen var över. Pa hade gått på ett sammanträde och skulle komma hem litet senare. Herbert och jag voro ensamma i salongen.

Vi sutto tryckta intill varandra. Därnere på gatan kommo och försvunno fotstegen. Ofri[ 295 ]villigt lyssnade jag till dem. Så ofta jag hade suttit ensam häruppe och hört de där fotstegen närma sig och dö hän. För mig hade de blivit staden själv, de främmande fotstegen under mitt fönster. Jag hade drömmande undrat över de där människorna, som gingo förbi. Vart gingo de? Varifrån kommo de? Somliga brådskade, andra gingo så långsamt. Ingen skulle jag få se! Ingen skulle jag få lära känna! De bodde i våningar, vilkas fönster jag kanske ibland sett blänka. Man gömde sig ju som fiender för varandra här. Endast fotstegen nådde mig. Endast fotstegen.

Herbert talade till mig. Jag svarade. Vi talade tyst, som om vi varit rädda att väcka någon. Skymningen kom sakta susande. Plötsligt drog Herbert mig intill sig. Åter höjde jag törstigt min mun. Jag skälvde till, eller var det Herbert? Ett par svala läppar trycktes sakta mot mina. Jag såg på honom. Min törst var icke släckt. Mina läppar voro alljämt torra och heta.

Då kysste han mig igen, och kyssen for som en böljegång genom hela min varelse. Jag trevade mig tätt intill honom, kände hans armar omkring mig och hur hans egna läppar blevo heta. Elt ögonblick foro vi darrande ifrån varandra, så möttes vi igen. Ingen av oss hade [ 296 ]kysst någon förut. Upptäckten av kyssen var ny och oerhörd för oss båda.

Våra väsen flammade upp i dessa kyssar. Skymningen började låga omkring oss. Förundrade sågo vi på varandra. Vi skrattade till. Vi logo. Mitt hår lossnade och föll över hans händer, som han knutit om min nacke. Då kysste han mig genom det röda hårets mjuka massa.