←  Kapitel 71
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 72
Kapitel 73  →


[ 378 ]

LXXII.

Under denna tid fick jag även underrättelse om att Herbert helt hastigt måst genomgå en operation för blindtarmen. Man hade ej velat tala om det för mig, innan det skulle ske; nu var allt lyckligt över, men doktorn ansåg att han ännu ett par månader behövde vila och lugn på landet.

Förut hade vi icke brevväxlat regelbundet, nu började breven flyga emellan oss nästan varannan dag. De första breven slet jag förväntansfullt upp. Jag hade aldrig fått några kärleksbrev. Ack! Jag fick det icke heller nu. Dessa korta epistlar med sådana överskrifter som »Kära Tony» eller »Käraste Tony» och huvudsakligen innehållande redogörelser för små händelser ur det dagliga livet därborta på landet hade ingen likhet med det smek[ 379 ]ningstunga begreppet kärleksbrev i mina drömmar. Herbert, som efter andra kunde framtrolla de underbaraste melodier på pianot, förstod icke konsten att skriva. Breven gjorde mig nedstämd. De blevo inte något förenande band mellan oss. Tvärtom tycktes de ha den verkan med sig, att vi kommo alltmer ifrån varandra. Min egen lätthet för att skriva försvann också, när jag skulle svara Herbert. På detta sätt blevo mina brev lika torra och prosaiska som hans. Måhända utgjorde de för honom något av samma missräkning, som hans voro för mig. Så saknade vi båda de ömma orden och funno dem med besvikelse frånvarande i våra korrekt avfattade ömsesidiga meddelanden.

Nu träffade jag igen ofta Kerstin, som kommit tillbaka till faster Gunilla. Första gången jag gick upp för att hälsa på henne efter den långa mellantid, då vi icke råkats, fann jag varken faster eller Kerstin hemma. Men husjungfrun, som naturligtvis var ny för månaden, sade att Kerstin kunde väntas hem vilken stund som helst. Jag slog mig ned i den lilla salongen. Då upptäckte jag på bordet framför mig bland andra porträtt ett av Melker. Han stod uppsträckt i uniform med händerna på sabelfästet. Hans brutala fulhet framträdde än mer på [ 380 ]kortet. Jag blundade och såg på det igen. Den berusning jag gripits av den där kvällen, då jag låtit honom kyssa mig, föreföll mig nu obegriplig. Jag hade icke efteråt vågat tänka därpå. Jag sköt bort minnet som en grotesk och underlig dröm. Ibland trodde jag ej, att det varit något annat. Jag hade icke träffat honom sedan dess, och jag ville aldrig mer träffa honom. Han var en, som åter lett mig ut i det gungande kärret, och dess giftdunster hade varit nära att kväva mig.

Kerstin stod plötsligt i dörren, strålande vacker. Hon drog in mig i sitt rum, slängde av sig hatt och kappa och började prata livligt. Det hade kommit något nytt i hennes ansiktsuttryck. De blå ögonen voro lätt skuggade, som om en tunn hinna dämpat deras frimodiga glans, och kring munnen dök ibland ett litet hemlighetsfullt leende upp. Så slog hon ned på mig med sin nyhet.

— Jag är förlovad!

Jag stirrade förbluffad på henne, och medan hon berättade mig vad som hänt henne, kunde jag inte låta bli att le vid tanken på denna borgerliga förlovning och hennes förra vilda planer på enleveringar och ett liv i »bohemen».

Vad var då henne bjälte, som hon beskrev [ 381 ]som ett under, en gud? Han var notarie hos hennes pappa, borgmästaren. Han satt på rådhuset och förde långa domarprotokoll. Tänk, hon hade sett honom där i flera år utan att ha en aning om att han var ödet, som väntade henne, guden som skulle göra hennes liv till paradiset. Med fuktiga, tindrande ögon betraktade hon mig.

— I vår eklatera vi, och i höst gifta vi oss! sade hon.

— Och din konst? frågade jag.

Hon tog leende högen av noter, som låg på det gamla skamfilade pianot, i sin famn.

— Jag bryr mig inte om det där mera, sade hon, jag struntar i konsten, hör du; och med en duns lät hon nothögen falla igen, så pianot skrällde till. Artur vill inte ha en hustru, som är konstnärinna. Jag kan sjunga och tralla hela dagen för honom ensam, om han vill.

Besynnerliga kärlek! Där satt en liten notarie och skrev protokoll borta i en småstad och hade tagit makten över denna flicka, som tyckts mig oövervinnlig i sin ärelystnad och sprakande energi. Men han kunde ju omöjligt vara en vanlig herre! Jag bad att få se ett porträtt av honom, jag måste se denne man, som förvandlat Kerstin. Redan föreställde jag mig honom [ 382 ]som ett slags ormtjusare med betvingande blick. En fotografi hamnade i mitt knä. Ja, där var han. En liten ljus, obetydlig herre, slätkammad, alldaglig, med en pärlnål i den välknutna halsduken. Jag kunde nätt och jämnt få fram ett yttrande av erkännande. Men Kerstin märkte inte min förvåning. Hennes tankar voro inte i nuet. De voro redan på väg in i framtiden till det lilla hem i småstaden, som denne Artur skulle göra till ett paradis.

Men snart började jag få en viss aktning för Artur. Kerstin fick brev från honom var dag, och det var kärleksbrev. Ofta kunde hon ej motstå lusten att visa mig ett par sidor, och breven bestodo ofta av tjugu, trettio. På de tättskrivna bladen fanns allt vad ett flickhjärta kan begära: svärmeri och dårskap och ömma försäkringar. Det var sannerligen ingen kurialstil. Den lille notarien tycktes skaka orden ur sin penna med en i ämbetsverken okänd lätthet och rörlighet. Och fastän jag inom mig kunde le åt en eller annan svulstig sats, visste jag att jag i hemlighet var icke så litet avundsjuk på Kerstin.

När jag sedan kom hem och fann ett av Herberts små fyrkantiga kuvert i brevlådan, öppnade jag det långsamt och läste de två eller [ 383 ]tre sidorna med en känsla av tomhet och förtret. Jag skrev svar i samma stämning med en liten tillsats av självironi. Och jag undrade, om vi två egentligen liknade ett älskande par.