Tonys läroår/Kapitel 71
| ← Kapitel 70 |
|
Kapitel 72 → |
LXXI.
En vecka efter julbjudningen hos Mirjam Meijerhelm nådde oss underrättelsen om James' död.
Det var ingen kula från fiendelägret, som träffat honom. Han hade dött i en usel barack bakom fronten av en häftig lunginflammation. Brevet därom kom från en tysk officer, som till James mor frambar många erkännande yttranden om »den tappre svenske löjtnanten».
»Den tappre svenske löjtnanten» blev aldrig tysk överstelöjtnant. Det triumftåg med flygande fanor och spel, som Mirjam tänkt sig för James, blev heller aldrig verklighet. Lunginflammationen hade han lika väl kunnat få hemma på Kungsträdgårdsgatan. Jag tror att denna tanke stack henne mitt i hennes förkrossande sorg. Och hennes sorg var ändå verklig, kanske det verkligaste, som någonsin brustit fram ur denna ytligt fladdrande, bisarra natur.
Så småningom bröts hon ned av denna sorg. Första tiden var det, som om själva den oväntade underrättelsen hållit henne uppe. Hon mottog massor av brev. Vänner besökte henne. Hon beställde sorgdräkter och virade sig i krusflor. Men sedan var det slut med henne.
Inne i sin vackra budoar låg hon hela dagarna utsträckt på schäslongen med halvt neddragna rullgardiner för fönstren. Alla blommor hon fått lät hon bära in dit. Halvvissnade rosenbuketter, blomsteruppsatser med slokande blad och grönt stodo överallt på bord, på byråar, ja på golvet. Rummet blev likt ett gravkor, och doften från blommorna liknade den fadda doften från dagsgamla gravkransar. Så ville hon ha det. Det var en sista teatralisk gest mot yttervärlden. Men under silkesfilten, som låg kastad över hennes gestalt, gömde hon den väldiga chokladask med ljusblå bandrosett, som Pa skickat upp efter det han förlorat i filipin på julbjudningen.
James begrovs därute. I dessa tider var det svårt att frakta honom hem. Han var försvunnen — sjunken i en jord, som icke var hans fosterjords, död i ett krig, som icke var hans folks. Vi sörjde honom, som vi sörjde Barbara. Båda voro förlorade för släkten, och kanske ansågo vi i tysthet, att båda gått under i samma vansinne. James hade slagits mot levande människor i ett inbillat hat, men de han stred mot voro lika litet verkliga fiender som de skuggestalter och hjärnspöken, vilka hetsade Barbara.
Allteftersom dagarna gingo, blev tant Mirjams tillstånd mer och mer apatiskt. Det föreföll mig, som om denna ståtliga vackra kvinna så småningom smalt undan. Ungdomen föll av henne. Hade hon fått den av James? I hennes otroliga egoism var det ofattbart, att en annan ändå kunde ha varit det hopp hon levat på. Ibland undrar jag, om icke kärleken till denne vackre pojke var kärleken till henne själv — om icke den hysteriska ärelystnaden för hans räkning också var hennes egen ärelystnad. Nu fanns han icke mer. Ett stycke av henne själv, det mest levande, hade slitits bort — och så förtvinade också de övriga lemmarna. Hennes förfall gick med otrolig snabbhet. Länge måste det ha lurat under ytan, och av den stöt hon fick störtade hon.
Hon brydde sig icke längre om sitt yttre. I en gammal smutsig nattrock smög hon sig omkring i rummen, då hon icke låg hoprullad på schäslongen. Ögonen stirrade slött förbi praktfulla möbler, speglar och tavlor. Hennes fingertoppar voro bruna och klibbiga av chokladen hon ständigt mumsade på. Kjolarna släpade i golvet, aldrig riktigt häktade.
Pa skickade upp en läkare. Hon mötte honom med ett av sina gamla världsdamsleenden. Han sade oss sedan, att det var bäst att så länge låta henne vara. En duktig hushållerska borde anställas, som såg till henne och hemmet; flyttades hon nu till ett sjukhem, kunde en våldsam kris till det sämre befaras — och hospitalet bleve en alltför våldsam chock.
Jag besökte henne då och då. Det föreföll mig, som om mitt sällskap ännu behagade henne. Liksom förr stack hon sin arm under min och lät fingrarna spela mot insidan av min hand. Jag darrade av nervositet, då jag kände dessa klibbiga fingrar mot min hud. Där jag såg henne sitta i det halvmörka rummet, hopsjunken, med håret fallande kring ansiktet och de slöa ögonen liksom slocknade och ändå innerst gömmande på en lurande girig blick, syntes hon mig som släkten Ruthvens hemliga onda ande: den smittande sjukdomsbacillen vi alla fruktade och fasade för. Och det slappa greppet om min arm och fingrarnas lek mot min hand voro som ett levande tecken på hur jag själv fångades i trollkretsen.
Då kunde jag slita mig lös och rusa nedför trapporna och ut i staden. Och jag gick fort, som om jag velat lägga mil på mil mellan mig och den grå fasan däruppe.
Men ett par dagar efteråt satt jag åter hos henne och kände de klibbiga fingrarnas vidriga beröring mot min hud.