Tonys läroår/Kapitel 70

LXX.

Jag var hemma igen. Varje gång jag efter en bortovaro från hemmet åter träffade Pa, tyckte jag, att han blivit yngre och jag äldre. Denna spänstiga gestalt, som icke visste något om sjukdom och smärtor, blev bara starkare och rakare, och det vackra ansiktet fick inga veck och linjer, men de blå ögonen strålade. Så litet jag visste om honom och hans liv, så litet han anade om mitt! Vi bodde i samma våning, vi intogo våra måltider tillsammans, och om aftonen såg jag honom sitta vid pianot eller nedsjunken i en stol i sitt rum, men vi talade aldrig förtroligt med varandra. Vår samvaro hade blivit en vana, som kanske ingen av oss hade velat vara utan, men jag var icke längre den lilla flickan, som han kunde hissa upp i sin famn, och han behövde mig icke mer, som fordom i det gamla huset, då jag väl var det enda, som drog honom till det dystra rummet, där min mor alltid satt lika tyst och stilla.

En av juldagarna samlade tant Mirjam som sedvanligt hela släkten hos sig. Tant Mirjam strålade i en ljus sidenklänning. Det hade kommit ett långt brev från James. Julen tillbringade [ 366 ]han i en tysk skyttegrav vid franska fronten. James befann sig i en tysk skyttegrav, och tant Mirjam Meijerhelm var hänförd! Äntligen gingo de förhoppningar hon ändå alltid hyst om sin son i fullbordan. För henne låg i kulornas vinande icke döden, men äran, hjälteglorian, reklamen och karriären! I samband med James kunde hon icke tänka sig döden. Han skulle komma tillbaka smyckad med utmärkelsetecken, en heder för sitt land.

Middagen var ståtlig. Från bordets vaser, fyllda med tulpaner, slingrade sig över den vita duken smala sidenband i de svenska och tyska färgerna broderligt om varandra bland vinglas och karaffer. Rätterna voro utsökta, och grevinnan Mirjam sträckte då och då ut en juvelgnistrande hand och tog sig en chokladbit eller en bränd mandel mellan utbytena av tallrikar.

Men stämningen steg aldrig till festlighet, fastän Mirjam Meijerhelm icke märkte det. Var och en hade sitt att tänka på. Ruthvens voro sorgsna. Barbara ville aldrig bli bättre. Den rosiga Beth hade icke heller kvar sin gamla sprudlande livlighet. Även Melker Hastfehr såg dyster ut. Man sade alt han trasslat in sig i en massa spekulationer, som skulle bli hans liksom de förut blivit hans broder Philles olycka, [ 367 ]och hans vackra hustru hade farit till sina grossörsläktingar i Göteborg över julen.

Bo satt på andra sidan om mig. Han hade endast varit på ett kort besök i sitt hem. Nu skulle han kanske resa till Herbert på några dagar. Han var nyfiken att höra allt om mina intryck, lyssnade nervöst och såg ibland forskande på mig, som om han undrat över något. Jag försökte prata så livligt och låta så förtjust som möjligt, men jag kände ingen glädje. Mittemot mig satt faster Gunilla, konserverat pompös i sitt svarta siden. Hon talade om Kerstin och om hur hon hoppades att hon skulle komma tillbaka till henne efter jul. Faster hade fäst sig vid Kerstin.

— I min stil är hon inte, hörde jag Melker säga; och i detsamma svepte hans blick långsamt över mig och jag frös plötsligt till.

Här sutto nu vi släktingar åter tillsammans, och trots att tankarna gingo olika vägar och somligas sinnen voro tyngda och andras glada, kände vi dock en ofrånkomlig samhörighet. Vi hörde ihop genom tusen band, genom förmågan av snabba inblickar i varandras hjärtan, genom sorger och fröjder, som även om de tycktes bringa bud blott till var och en ensam, ändå blevo något gemensamt. Den vackre, lättsinnige [ 368 ]James därborta i sin skyttegrav hörde till oss, och den filosofiske timmerhuggaren Magnus, som ingen sett på månader, räknades också in i ringen, och de andra däruppe i den gamla staden, landshövdingens och moster Amelie och hennes man. Alla hörde vi ihop. Släkterna Ruthven och Hastfehr voro bundna till varandra, och även om det ofta rycktes och slets i de där banden, klippte ingen av dem.

Vid kaffet blev samtalet livligare. Herrarna talade bland rökmolnen om kriget — kriget… Farbror William spänstade upp sig och dundrade på som förr, och Melker svarade med sin torra lågmälda röst. Bo intresserade sig inte mycket för sådana diskussioner; sittande i en liten hörnsoffa mellan mig och Beth, berättade han små lätta skandalhistorier om människor han nyligen träffat på en bal och skämtade vanvördigt om gammalt folks krigshets och brist på balans. För honom var kriget något avskyvärt, men det försiggick ju långt, långt borta, så att han ej behövde känna sig berörd av liklukten. Hans ansikte var lika runt och barnsligt, och med en känsla av motvilja såg jag upp i det och undrade inom mig, om han någon gång skulle växa upp till man.

Då kände jag, att Melker såg på mig. Tvärs[ 369 ]över rummet mötte jag hans blick. De bleka, blå ögonen hade något underligt sugande i sig, som gjorde mig het om kinderna. Jag mindes den gången han följt mig hem och kysst min hand, hur han bara genom att långsamt dra av mig handsken givit mig en känsla av att jag stod naken, avklädd framför honom. Det var något liknande jag förnam också nu, och ängsligt kastade jag mig in i de andras samtal och vågade inte en gång till se bortåt Melkers stol. Och ändå var han mig personligen numera alldeles likgiltig.

Tant Mirjam kom frasande hän emot mig. Hon vinkade åt mig, att hon ville prata med mig. Vi slogo oss ned i ett litet fönsterhörn, och hon började fråga ut mig om Herbert och hans anhöriga. Hennes ögon lyste av sötaktigt intresse. Från hennes vita hals hängde det tunga pärlhalsbandet, och när hon böjde sig litet fram, slog en doft emot mig av artificiell liljekonvalje eller syren. Hon var sig lik, tant Mirjam! Hennes frågor voro icke alltid lätta att besvara. Hur jag tyckte om att vara förlovad? Om Herbert var öm mot mig? Han var väl tyskvänlig? Tänk att jag skulle gifta mig! Då skulle tant Mirjam ge mig goda råd. Men icke ännu, strax före bröllopsdagen bara. Jag hade ju ingen mor, som kunde tala med mig om allt, som jag [ 370 ]måste veta; och hennes mjuka mun gapade hungrigt i ett leende, som om hon velat bita i någon skåpgömd, läcker konfekt.

Melker skilde sig plötsligt från de andra och kom fram till oss.

— Jaså, Tony skall gifta sig, sade han, och åter träffade mig den där blicken.

Men tant Mirjam pratade på om allt som föll henne in, ständigt återvändande till min förlovning. Iband höjde hon sina skrattande, litet simmiga ögon mot Melker, som stod bakom min stol; jag lyssnade till hans röst, och med ens föreföll det mig, som om den fått en annan klang än nyss. Han svarade på tant Mirjams tilltal, men det var mig rösten smekte. En gång snuddade hans hand vid mitt hår, men drog sig genast tillbaka. Jag kände mig besvärad och underlig till mods. Vad ville han mig? Hans fula ansikte var mig icke längre sympatiskt, och mitt korta svärmeri för honom syntes mig nu som en avlägsen barnslighet. Men tant Mirjam höll mig kvar där i fönsterhörnet, och hela tiden stod Melker bakom mig.

Ett par jungfrur i svart och vitt buro in ett bord lastat med julgotter. Snart samlades alla kring det och knäppte nötter och drucko punsch. Anekdoter från forna jular stego upp i minnet [ 371 ]och berättades under högljutt skratt och många skämtsamma anspelningar. Tant Mirjam spelade filipin med Pa och önskade sig en stor ask choklad, om hon skulle vinna. Till och med tant Emilie livades upp och log nästan som förr i världen. Punschen gjorde mig för ett ögonblick yr i huvudet så att det stora rummet gungade som en upprörd sjö, där damernas sidentoaletter och spetsar blevo till skum och böljor.

Man drog ut på samvaron. Denna julbjudning, som börjat så dämpat, blev så småningom nästan uppsluppen. En gammal jullek sattes i gång. Farbror William och Pa överträffade varandra i lustigheter och påhitt. Tant Mirjam strålade av förtjusning. Slutligen blevo alla riktigt trötta och sjönko ned i länstolar och soffor, helt andfådda och röda. Då kommo de små svart-och-vita jungfrurna in med tebrickorna, som de stillsamt och högtidligt bjödo omkring. Och snart därefler togo vi farväl.

Tant Mirjam skrattade ännu uppjagat ystert, där hon stod i dörren till tamburen och såg oss pälsa på oss. Hon hade tagit ett par sidenband från bordet och virat i sitt vita hår. Ett hängde ned vid ena örat, och hon såg ut som ett slags slamsig och ansträngt ungdomlig segergudinna.

[ 372 ]Vid porten skildes vi åt. Pa ville prata litet med faster Gunilla, och så kom det sig, att det blev Melker som följde mig hem. Vi gingo tysta över Kungsträdgården. Jag log ännu röd i kinderna efter värmen och munterheten däruppe. Det spratt i alla mina leder, som om jag velat dansa, och utan att tänka på det gnolade jag halvhögt på en stepmelodi.

Det var kallt och klart. Jakobs klocka lyste stor och rund som en måne, men strax ovanför kyrktornet satt den riktiga månen, också den gul och rund, skinande mot en mörkblå, stjärnströdd himmel. Vi kommo fram till min port. Melker hade knappast yttrat ett ord. Nu öppnade han den tunga porten och höll upp den för mig. Jag räckte ut handen för att säga adjö, men då gick han själv in efter mig. Porten föll med ett ljud som av en tung suck igen efter oss. Uppe i vår förstuga lyste det, men där vi stodo var det halvmörkt. Då kände jag Melkers armar omkring mig. Han mumlade något halvhögt, som var omöjligt att uppfatta, och drog mig intill sig.

— Nej, nej, inte så! viskade jag och sökte göra mig fri, men han höll mig kvar.

Med en otålig gest kastade han av sig den mjuka hatten, som om den besvärat honom; och så böjde han sig ned och kysste mig. Det [ 373 ]var icke Herberts varsamma kyss. Denna mun med de smala läpparna bet sig fast i min, sög mig in i sig. Jag kippade efter andan, jag vred mig i hans famntag; men hans läppar lämnade mig icke. Det skimrade för mina ögon, det brusade i mina öron, och så med ens gav jag efter. Mina armar lyftes halvt omedvetet kring hans nacke, i en mjuk vågrörelse gled min kropp in mot hans. Det var, som om mina sinnen velat ondskefullt hämnas denna förflutna tid av svala omfamningar och otillfredsställande smekningar.

Melker höll upp. Jag kände honom darra. Och plötsligt började han med skälvande fingrar knäppa av mig min kappa. Han slog den åt sidan. Han ryckte den av mig, och jag hörde den tungt falla till marken. Då voro hans händer på nytt omkring mig. Jag förnam deras hetta genom det tunna klänningstyget. Jag blev tung i hans famn, och åter trycktes hans läppar mot mina. Jag kände hans ben mot mitt, ett kraftigt starkt ben, som skulle kunnat krossa mig under sig. Det var en storm, som gick över mig — som kom mig att vackla.

Då öppnades tamburdörren till vår våning, och jag hörde Lovas klampande steg däruppe. Hon väntade kanske på mig, hade kanske sett oss [ 374 ]komma på gatan. Flämtande slet jag mig lös, ryckte åt mig kappan och störtade utan att säga ett enda ord uppför trappan.