←  Återseende
Dikter
av Tor Hedberg (1858-1909)

Drömmen
Julstämning  →


[ 36 ]

Drömmen.

 

På himlens kind jag dagens rodnad röjer,
för lifvets vakna larm min dröm förgått,
men än dess bleka vålnad hos mig dröjer,
och bredvid den syns allt omkring mig smått.
Ty drömmen var så sällsamt skön och stor,
att, fastän dagens tunga randas,
mitt bröst ännu en fläkt af frihet andas,
ett skimmer ännu i mitt sinne bor.
I mina öron ljuder än en sång
som från ett haf i hvita böljors gång,
än är min panna sval af stoftfri vind,
af nyfödd morgon glödande min kind,

[ 37 ]

och då jag sluter till mitt öga,
jag ser hur berg förtona i det höga.

Död ligger drömmen nu, men kunde jag
med kärleks starka andedrag
i formlöst minne blåsa lif igen,
till dig jag skulle sända den.
Ty du är trött, och, ser du, drömmens bild
var gränslöst stor, men ock oändligt mild.
I vindens rena fläkt det sommar fans,
och bergens snö låg varm i morgonglans;
i fjärran luft blef hårda klippan mjuk,
och vågens kamp försvann på hafvets vida duk.
Ja, du är trött, din himmel ligger skymd
af moln, som sluta sig i täta ringar;
du skulle hvilat ut i drömmens rymd,
som örnen hvilar sig, på bredda vingar!