Tor Hedberg Dikter 1896/Prinsessan i den sofvande skogen
| ← Odlarns visor |
|
Hafvets barn → |
Prinsessan i den sofvande skogen.
Jag minns en saga, skön som lifvets vår
och ljus som hoppets evigt unga saga,
och dock, hvar gång som jag den höra får,
jag mörka bilder ser förbi mig draga.
I fjärran, fjärran land, dit väg ej för,
en skog sig reser mörk mot himlaranden,
ej fågel sjunger där, ej fläkt sig rör,
den står där tyst, som om en trollsömn band den.
I skogens djup det är ett törnesnår,
och på det törnet växa rosor röda,
men törnets taggar gifva djupa sår,
och därföre så skönt dess rosor glöda,
Bak törnehäcken reser sig ett slott
med fasta tinnar och med tornkrönt hjässa,
i dödslik tystnad har det länge stått,
och i det slottet sofver en prinsessa.
En gång, så säger sagan, kommer den,
för hvilken törnet sina vapen sträcker,
som gifver skogen lif och ljus igen
och med sin första kyss prinsessan väcker.
Och sagan slutar, som en saga bör,
i fröjd och glans, i lyckans solskensdager.
Men likafullt, så ofta jag den hör
de mörka bilders tåg förbi mig drager.
Jag ser en irrande, en slagen här,
mig tycks, att jag de bleka skuggor känner,
ty samma längtan deras bröst förtär,
och samma kyss på deras läppar bränner.
Jag ser en vålnad, som, hvar natt som går,
i sagoskogens dunkel fridlös vankar,
vid törnehäcken är af blod det spår,
och marken är betäckt med vissna tankar.
Och skogen står där, hög och allvarsam,
en bunden värld, som klagar och fördömer,
men ingen väg för genom mörkret fram,
och törnet stänger och prinsessan drömmer.