Dikter
av Tor Hedberg (1858-1909)

Odlarns visor
Prinsessan i den sofvande skogen  →


[ 5 ]

Odlarns visor.

I.

Där nu går den tunga plog,
stod en gång den mörka skog;
i min ungdom ofta nog
den en bättre vän mig var
än jag sedan funnit har.

Ofta efter slutad dag
i dess dunkel drömde jag,
hörde lifvets hjärteslag,

[ 6 ]

och då väckte skogens röst
dolda ekon i mitt bröst.

Allt hvad skogen då mig lärt,
blef mig sällsamt dyrt och kärt,
kanske allt för mycket värdt;
ty i lifvet aldrig se’n
fann jag det igen.

Många år se’n dess förgått,
äfven jag min börda fått,
sträfvat tungt och haft det smått,
stundom också lidit nöd,
— det blef skogens död.

Skogen måste, steg för steg,
vika för min knappa teg,
egen yxa röjde väg;
snart är skogen icke mer,
sista granen huggen ner.

[ 7 ]


Då jag kör den tunga plog,
händer det dock ofta nog,
att jag hör som brus i skog,
brus från skogen, som är död.
Signe Gud vårt bröd!

[ 8 ]

II.

Nu stiger safven under bark,
nu smälter kälen bort ur mark,
nu spirar brodd, nu spränges knopp,
nu söker bäcken annat lopp.
Nu skall jag ut och plöja
de gamla fåror opp.

Hvad båtar det att plöja, så?
Där våren är, är växt ändå.
Mig locka snårets dunkla ro
och blommor, som i löndom gro;
du unga vår, du starka vår,
du tog min arbetstro!

[ 9 ]


Min röjda mark är karg och hård,
och blomstren dref jag från min gård;
tag åter, vår, hvad förr var ditt,
ditt starka ogräs växe fritt
och dina fagra blommor,
där jag för brödet stridt!

Jag sått min säd, jag bärgat in,
men framtiden är din, ej min.
Nu är min lada åter tom,
jag står här i min fattigdom,
och jag har aldrig plockat
af vårens vilda blom!

[ 10 ]

III.

Bakom mig är skördetiden,
af de mogna frukter böjd,
framför mig är såningstiden,
fjärran vår, ännu ej röjd,
isad ruta blicken stäcker
och min färdväg drifvan täcker.

Lärotiden är ett minne,
lärartiden än ej inne,
hur skall vinterdagen gå?
På mitt redskap, nött af händer,
ristar jag vid brasans bränder
slingor som sig nyckfullt slå.

[ 11 ]


Kring de blommor, som jag glömde,
kring de knoppar, drifvan gömde,
diktens runoband jag slår.
Är det lek, — må lekens lycka
odlarns nötta verktyg smycka!
Snart nog komma mödans år.