←  Tanken
Dikter
av Tor Hedberg (1858-1909)

Vårsång
Höstsång  →


[ 102 ]

Vårsång.


Hvar var är ön, där under ekar
förr jag lekte vårens lekar?
Hvar den drömlikt vackra hagen
med de klara vattendragen,
flödande från bergets drifvor,
sina sippor, sina vifvor,
späda blad och lätta hängen?
Hvar den solbelysta ängen
med sin doft från hägg och lindar,
surr af vingar, sus af vindar?
Hvar är skogen med de täta
snårens friska doft af väta,

[ 103 ]

med sin fåglalåt om natten
med sitt sorl af svala vatten?
Hvar är stugan inom grindar
med narcisser på rabatten,
löfvens hviskning, snårens prassel
och de döda bladens rassel?

Hafvets stormflod har gått öfver
skogens mossa, ängens klöfver,
och bland kala skär och klippor
spira icke vårens sippor.

Järnhårdt famnar isen stranden,
hafvet bryter svart vid randen,
blygrå himmelen sig hvälfver,
och den torra säfven skälfver
under kvällens vind i sanden.

Jag har bitter smak på munnen,
bitter som af salta tårar,

[ 104 ]

ser min gröna ö försvunnen
och med den de gröna vårar.

Men ett skri i mörkret klingar,
luften skälfver under vingar.

Och mot kvällens sista ljusning,
som på västerns skyar dröjer,
vilda gässens fylking plöjer
vingestark sin väg i natten
öfver skär och frusna vatten.
Mäktigt ljuder slagens susning,
och det gälla ropet stiger
lik en stridssignal som viger
kämparne till dåd och fara.
Det förklingar, luftens skara
är försvunnen.

Men i spåren,
eja — eja — följer våren.

[ 105 ]

Ej den lekfullt gröna våren,
ej den svekfullt sköna våren,
men den hafvets vår, som bringar
storm på sina breda vingar.

I det gälla skriet kände
jag hans röst, och kinden brände.

Starke, dig jag vill besjunga,
du, som bryter isar tunga,
kommer dånande i natten
och med brus från stora vatten.
Himlens mörka moln du jagar
under stormens trenne dagar,
och du drifver hafvets troppar,
skummande, med hvita toppar,
fram till strid mot isens bälte,
sliter banden, krossar flaken
och slår ned med dån i vaken.
Hur det skummar, hur det sjuder,
hur det suckar, hviner, klagar,

[ 106 ]

hur det gnisslar, dånar, brakar!
Men du skrattar, segerhjälte,
hårdare ditt härskri ljuder,
vildare du vingen skakar!
Och en svartgrön våg, som ryter,
omotståndligt framåt bryter
öfver kobbarna och skären.
Då blir allt i skum begrafvet,
och vid skri af fågelhären
vältar öfver isen hafvet.

Striden slutat, stormen tiger,
vågen sjunker, solen stiger
klar i öster, och betagen
hälsar jag den nya dagen.
Flydda äro vinterns drömmar,
genom rymden ljuset strömmar,
hafvets unge gud är vaken,
ligger gudaskön och naken,
sträcker sina lemmar, smeker
stränderna, där fisken leker,
speglar himlens blå och speglar

[ 107 ]

molnet, som på himlen seglar,
sjunger om sin barndoms stunder,
och de blåa djupens under.
Smältande de sista flaken
sakta bort i solen glida,
medan muntra vågor skölja
sorlande mot deras sida,
medan måsarna dem följa,
kretsande i vida ringar
på de aldrig trötta vingar.

Icke sjunger jag om våren,
som har blom och grönt i håren,
som gör starka ekar veka,
röda jungfrukinder bleka,
och har lika lätt för tåren
som att jollra och att leka.

Stridsvår, stormvår, dig jag prisar,
du som bryter tunga isar,
lockar ut den lätta slupen

[ 108 ]

på de obekanta djupen,
och till hemmens trygga stränder
dina vilda fåglar sänder,
skapade att hungra, strida,
stiga högt och flyga vida!