Tor Hedberg Dikter 1896/Tanken
| ← Morgon och afton |
|
Vårsång → |
Tanken.
Det var min tanke då! — Blef ljuset släckt,
när ljuset skulle tändas, flydde lifvet
i samma stund som det blef väckt?
En tankes lik är ordet, som blef skrifvet.
Hvar är dess skönhet nu? — Hvad bitter ironi!
Dess jubel blef ett skratt, dess sorg ett skri.
När skola lifvets bryggor blifva funna
emellan det att vilja och att kunna?
Skall aldrig verket tankens urbild nå,
dess tröga blod af känslans pulsar svalla,
skall domen ständigt lyda så:
att blifva till det samma är som falla.
Nu febern brunnit ut, invid mitt bord
jag sitter trött och läser, hvad jag skrifvit.
Nu är min tanke tänkt, min gärning gjord,
jag mera fattig på en sträfvan blifvit
och världen rikare på några ord.
Skön var du dock, min tanke, fri och stark
du bredde vingen, längtande till färden!
Jag vingen klippte, nu du tagit mark,
nu sändes du som krympling ut i världen.
Ren var du äfven, — jag din renhet stal
och sänder bort dig, bettlande och fal,
att famnas, glömmas, som det bjuder, kallet;
i hopp att någon, för din blygsel blind,
skall vilja tvätta sminket från din kind
och ana hvad du varit före fallet.