←  En vaggvisa
Dikter
av Tor Hedberg (1858-1909)

Vid hafvet
Visa  →


[ 94 ]

Vid hafvet.


Sig månen höjt vid hafvets rand,
i kvällens dimmor sluten;
dess stråle leker invid land,
i vågens skärfvor bruten.

Mörkt ligger hafvet utanför
och mörk är himlen äfven.
Mitt segel lyser hvitt; jag hör
ett sakta sorl kring stäfven.

[ 95 ]


Så tyst, så stilla kvällen är,
och själfva vågen drömmer.
Men hvarje våg mig längre bär,
och hvarje dröm mig dömmer.