I och J

Jo, i äldre nysvenska och tidigare, före 1732, är ortografin så pass oregelbunden att det finns det alternativet att transkribera alla ställen som J. Det är kanske vanligare i äldre medeltida texter men t ex i Samlade dikter av w:Israel Holmström från 1999 utgivna av Svenska vitterhetssamfundet tycks detta följas.

(För norska WS är det här problemet sannolikt mindre eftersom norskan nästan inte existerade som skriftspråk under 1500-1700-talen)

Lindqvist återger med J överallt.

Ni får gärna korrigera texten om ni menar att den nuvarande är inkorrekt eller otydlig.