←  Äldre planer
Trollhätte canalfartens historia
av Per Adolf Granberg

Carl XII
1742 års projekt  →


[ 24 ]Stora och ovanliga företag älskades och söktes af Carl XII. Med et snille som på en gång ville hvälfva rikens öden, förbättra vettenskaperna och odla språken; med ett mod som trotsat och öfvervunnit sjelfva olyckan, trodde Carl att de segrar han förvärfvat icke voro nog för hans ära. Lik den hjelte hvars efterdöme han sökte följa, ville han äfven genom fredliga yrken föreviga sitt namn, och ett arbete som tycktes besegra sjelfva naturen, segelfart genom Trollhättan, ansågs icke för omöjligt af en Konung som aldrig frugtat några hinder. Lyckan tycktes äfven smickra hans hopp: Sverige ägde en Man hvars insigter i mekaniken, äfven långt efter hans död, blifvit beundrade: Carl upmuntrades af Polhems rådighet, och verkställigheten sammankedjades med förslaget. Må det icke anses såsom förolämpande för en stor Mans minne om jag vågar den anmärkningen, att det contract han slöt med Konungen röjde mera djerfhet än öfverläggning. Jag högagtar Polhem för de nyttiga uptäckter han gjort; men jag kan icke skänka honom den [ 25 ]blinda beundran som uphöjer sjelfva hans misstag, och finner storhet där en nogare granskning måste finna förseelser. Medgifvom att ett snille kan irra sig genom samma styrka som uplyftar det öfver medelmåttan, medgifvom att en lycklig upfinnings gåfva oftast glömmer de hinder som fattas af den tröge tänkaren; men nekom icke sanningen de uptäckter hon fordrar, äfven af store mäns fel.

Det första försöket, att genom ett bolag inrätta genomfarten, tyckes hafva alldeles misslyckats, ehuru Polhem sjelf erbudit sig att deruti insätta 1000 Dal. S:mt. och Konungen låfvat att biträda och understödja verket med privilegier och förmåner[1]. Kronan måste således ensam afsluta contractet, emedan få enskildta voro i tillstånd att våga några penningar på ett så äfventyrligt företagande, och ett [ 26 ]odugligt mynt dessutom förstört det allmänna förtroendet. Polhem förbandt sig att senast innom fem år hafva inrättat segelfarten emellan Nordsjön och Östersjön[2]. Häremot lämnade Konungen honom tillstånd att på kronoparker, så väl som i undersåtarnes skogar, få, emot betalning, fälla så mycket och sådant timmer som han kunde [ 27 ]behöfva till verket, utfäste sig att årligen betala 40000 Dal. S:mt i byggnadspenningar, och ersätta hvad kostnaden kunde öfverstiga denna summa. Polhem skulle ensam hafva styrelsen vid verket och derföre få 50000 Daler då allt var färdigt, utom 5 Daler i dagtractamente. Men hvad som mest torde förvåna läsaren är den tilläggningen i contractet, att om Polhem dog skulle hans son eller anhörige äga rättighet at förblifva vid samma vilkor, om de ville fullborda arbetet. Slussbyggnaden ansågs således för en sak af så ringa betydenhet att öfverinseendet därvid kunde updragas åt hvem som hälst, likasom en annan arfslott, eller ock inbillade man sig att de som ärfde Polhem, ärfde tillika någon del af hans snille.

Början skedde samma år, genom tillredningen af den sluss som skulle nedsänkas i Carls graf. Man känner nu icke hvarken huru denna sluss varit byggd, eller dess styrka emot vattnets tryckning; man vet endast att den, tillika med dammen som [ 28 ]var gjord tvärs öfver grafven til vattnets updämning, grundades på pålar som voro nedslagne i bottnen af grafven; att slussen varit af träd, så inrättad att den på korrt tid kunde uptagas, då den behöfde förbättring, och åter nedsättas, samt att en del deraf var inbyggd i dammen. Denna inrättning, som var belägen ungefär 400 fot nedanför Gref Tessins sluss, säges hafva blifvit färdig om hösten (1718); men korrt efter sedan slussen var nedsatt, undergått det ödet att, tillika med dammen, blifva likasom borrtsköljd, hvartil någon ovanlig flod torde bidragit.

Carl den XII:tes död kullkastade hela planen. Rikets financer tålte icke de omkostnader som fordrades till denna byggnad, och dess politiska ställning vände alla omsorger åt en annan sida. Commercie-Rådet Polhem ingaf väl på Riksdagen 1720 sitt betänkande, hvaruti han erböd sig at fortfara med arbetet allenast Ständerne ville lämna honom tilräckeliga förskott; men härtill saknades utvägar, och förslaget måste [ 29 ]hvila i några och tjugo år, oagtat flera påminnelser, oagtat Ständerne vid Riksdagarne år 1731, 1734 och 1741 gjorde förestälningar derom hos Konungen, och allmogen som bodde omkring Wenern, isynnerhet klagade öfver vattnets upstigande på dess ägor.

  1. Konungens bref härom är daterat Lund d. 31 Jan. 1717; men egenteliga contractet slöts den 16 Januarii 1718.
  2. På första året skulle han förfärdiga dammen vid Wenern, och Carlsgraf; på det andra, slussarne vid Trollhättan; på det tredje det öfriga af sjöfarten emellan Götheborg och Wenern. Fjerde året skulle Canalen ifrån Wenern til Wettern fullbordas, och femte året emellan Wettern och Norrköping. Konungen låfvade likväl att göra anstalt om arbetsfolk i fall han sjelf icke kunde skaffa tilräckligt däraf. De 50000 Daler som Polhem borde få för sin möda skulle äfven utbetalas årligen, så att då första årets arbete var gjordt hade han att fordra 5000 Daler, andra året 10000 Daler, tredje 15000 Dal., 4:de 10000 Dal., 5:te 10000 Daler.

    Läsaren behagar erindra sig att med de Dal. som här nämnas på alla ställen menas Dal. S:mt., hvilket finnes nyttjadt i alla de räkningar som röra Trollhätte Slussverk. Wid de omkostnader som komma att anföras efter den sednare myntordningen, har man brukat Riksdalers räkningen.