Trollhätte canalfartens historia/5

←  Läget

Trollhätte canalfartens historia av Per Adolf Granberg Äldre planer

Carl XII  →

Så många gångor har man uprepat de fördelar riket måste vinna af en obehindrad segelfart til Venern, så många gångor tröttat våre fäders öron med dessa vidsträckta och ofta öfverdrifna förslager, som icke sällan bevittna snillets utflygt snarare än insigt och kunskaper, att för oss som hunnit uplefva detta storverks fullbordan, för oss återstår intet nytt att tillägga, och vårt längtande hopp att se välmågan öfversvämma fäderneslandet i det ögnablick Trollhätte Canalen öpnades, måste ännu hvila, ännu afbida den vanliga gång hvarigenom slöjder, sjöfart och handel endast hunnit till stadga och anseende. Väntom icke att alla följder af ett nyttigt företagande skola genast röja sig för Allmänhetens ögon, lämnom åt tiden att utvickla dem. Det gifves ännu fördomar att besegra, ännu okunnige att uplysa, innan den lättade varutransporten hinner all den fullkomlighet han nu kan vinna; och säkert skola förmånerne endast så småningom utbreda sig att de undfly det lättsinniga ögat, och icke märkas af dagars utan af åldrars jämförelse.

Den som känner Sveriges häfder lärer det icke förefalla underligt att man icke finner någon plan för segelfart till Wenern förr än i sextonde seklet. Det är sannt att vi ofta dömma nog myndigt om våre fäders okunnighet, vi förgäta merendels de minnesvårdar af konsterne som vunnit sednare tiders beundran, och hvaraf icke alla försvunnit äfven för oss. Like dessa knarrige vise som tro att ingen dygd, ingen sinnesstyrka funnits mer än under Spartas och Roms lysande tidehvarf, skåda vi med fördomens blick på försvundne åldrar, och neka snillet att vara skapadt före vår egen. Medgifvom likväl att de upfinningar som skedde före reformationen ganska litet sträckte sig til Norden, och att de konster som idkades här, tjenade nästan endast till prydnad för Templen. Hierarchiens järnspira hindrade konstnären från alla begrepp som icke syftade till att öka dess högmod; och om än de Andeliga tillåtit ett förslag som efter den tidens tänkesätt bestridde Skaparens ordning, under hvars upsigt, på hvars bekostnad skulle det blifvit verkstäldt? Under utländske Konungar som förde Sveriges skatter till Dannemark, under inhemska buller som utblottade de stora och förtryckte de ringare, under Roms roflystnad som ouphörligt ökade sina byten, och försvarade dem med Kyrkans viggar?

Gustaf Wasa steg på thronen, och en ny dagning börjades för Sveriges ära och sällhet. Denne Konung, som genom de andeliga godsens återtagande och klostrens indragning samlat omäteliga skatter, ägde ett tillfälle hvilket få svenske Konungar ägt: ätt kunna öfverlämna sig åt sin omsorg för fosterlandets väl, utan frugtan för de hinder som bristande tillgångar väcka. Han hade redan, icke långt efter sitt anträde till Regeringen, på mötet i Stockholm den 25 Juli 1525, gjort föreställning om en genomfart ifrån Lödese till Wenern och flera sjöar; men andra bekymmer lära förmodeligen hindrat en plan, som ännu i hans sons tid synes hafva varit beslutad till företagande.^[1] I denna afsigt låt Konung Erik befästa Elfsborg, som ämnades till en nederlagsplats för svenska handeln, hvilken under krigstider alltid varit hindrad genom Öresund. De oroligheter som sedan följde hvarannan hindrade alla stora fredliga yrken, och ehuru Carl IX ur Wassbotten låtit anställa den gräfning som, efter honom, ännu bär namn af Carls graf, är man likväl oviss om planen för denna Canal därföre haft någon förbindelse med den segelfart som varit ämnad förbi Trollhättan. Man påstår att afsigten därmed endast varit att befordra en mera beqvämlig flottning af timmer och blockar genom Götha elf, och tillika att genom ett nytt aflopp sänka vattenhorizonten i Wenern, hvars flödande har ofta gjort stor skada på de ägor som gränsa intill samma sjö. Man vill stödja detta omdöme på sjelfva grafvens anläggning; emedan de långsluttande fallen fordrat, vid upgräfningen, större arbete än till slussars anläggande behöfts. Jag lämnar dessa gissningar till de läsare som finna sig roade att afgöra dem; egenteligen lärer konung Carls grafning endast varit en uprensning, och kanske utvidgning, af den bäck eller rännel som förut flutit på samma ställe.

Segelfarten emellan Åkerström och Götheborg blef det första verkeliga företagande som fullbordades; detta skedde under drottning Christinas minderårighet, då vid Edet öpnades en Canal genom berget, på östra sidan om fallet, och en sluss med trenne par portar inrättades. Denna slussbyggnad, förmodeligen den äldsta i riket, anlades på Hollänska sättet; och man vet att Hollänska Ministren sökte upmuntra svenska regeringen att inrätta en segelfart genom landet; ehuru detta gagneliga råd styrdes endast af politiska afsigter, emedan Dannemark flera gånger, äfven tvärt emot sina ingångna öfverenskommelser, förhöjt Tullen i sundet, och Republiken i följe däraf indragit sin handel på Östersjön. En segelfart genom Sverige var således af betydenhet för Holland, som nu gjort sig till mästare af nästan all den rörelse hvilken förut varit delad emellan hansestäderne. Svenska rådet inskränkte icke eller sin omsorg till Lilla Edets slussverk; befallning utfärdades till Nils Jonsson, fogde på Dahl, samt till Landtmätaren Olof Träsk, att vid Trollhättan utsyna huru farten från Brätte, eller gamla Wenersborg, måtte genom grafvar ledas där förbi till Lilla Edet; utom detta skulle Träsk äfven efterse belägenheten emellan Mariestad och Wettern^[2].

Vi känna icke huru denna förrättning aflupit; förmodeligen hafva svårigheterne blifvit ansedde så stora att man ej trott dem kunna öfvervinnas, och sedan Christina sjelf tillträtt regeringen voro rikets inkomster alltför otillräcklige för så kostbara företag. Att man likväl under hennes tid med alfvara tänkt på denna genomfart bevisar ett förslag till en annan väg, som sedan fått namn af Krusens väg, emedan förslaget gjordes af en landtmätare Kruse. Denne skulle ifrån ändan af Wassbotten gå genom en däld, förbi byarne Quarntorp och Annered, till en bäck som löper ifrån Annereds äng utföre till Åkerström.

Om Carl XI äfven ansett svårigheterne af den betydenhet att icke konsten kunde tvinga eller undvika dem, eller om någon annan ordsak gjort bemälte Konung obenägen för Trollhätte-Canalen, kan man icke med visshet säga; men en ny plan upgjordes, efter hvilken man skulle, ifrån Wassbotten, uppstiga genom slussar til sjöarne Botered, eller Bosjön, Gunlebo, Skatten och Berg, och därifrån följa vattendragen hvilka gå ned til västerhafvet vid Uddevalla^[3].

1. ”Därpå tyckes Erik 14 hafva pekat uti dess till Liffländarne gifna svar, då de drogo i betänkande att antaga svenskt beskydd, i anseende till den osäkerhet uti deras handel och sjöfart som de befarade, ifall krig emellan Sverige och Dannemark upkomma skulle. Ty med den dem utlåfvade vattuväg genom sina egna länder, synes icke Konungen hafva kunnat förstå någon annan fart, än den som är möjelig ifrån Stockholm, Norrköping eller Söderköping till Wettern, Wenern, och så vidare genom Trollhättefallen till Westerhafvet.” (Jennings Tal om Trollhätte Slussbyggnads öden, hållet för Kongl. Wettensk. Academien, vid Præsidii nedläggande d. 5 Aug. 1761.)

   Afsigten lärer varit, att genom den sedan inrättade Arboga graf förena Mälarn och Hjelmarn, ur hvilka sjöar sedan skulle dragas en Canal öfver Litle stigen till Wenern. (Man kan härvid jämföra Erik 14:s historia af Celsius.)

2. Instructionen finnes införd i Öfver-Intendenten Baron Hårlemans dagbok.
3. I ett bref af d. 25 Junii 1673, anbefalltes Magistraten i Wennersborg, ”att låta föra till Bosjön tvänne stora och en liten båt, med hvilken man kunde ro omkring belägenheterna, emedan Konungen sjelf ville komma dit ner och besigtiga det nya slussverket som emellan Wennersborg och Uddevalla skulle inrättas”. Båtarne blefvo framskaffade men besiktningen skedde aldrig.