Tsarens kurir/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
SEXTONDE KAPITLET.
En sista ansträngning.
Den första egentliga stad på andra sidan Baraba-träsken är Kolyvan, som ligger ungefär mitt emellan Omsk och Tomsk.
Då Mikael Strogoff hunnit ett stycke fram på vägen mot denna stad, varseblev han lämningarna efter en nyligen uppbränd hydda. De svarta bränderna rykte ännu, och på något avstånd därifrån satt vid vägkanten en grupp av människor, som med vilda, förgråtna ögon blickade på förstörelsen. Det var en gammal gubbe och en yngre kvinna jämte några förskrämda och gråtande barn.
Mikael Strogoff gick fram till gubben ooh frågade:
— Ha tartarerna dragit fram här?
— Ja.
— Hur vitt ha de härjat?
— Hela trakten är bränd, och Obis vatten är rött av blod!
— Vet du, om Feofar Khan befinner sig i Tomsk?
— Ja, han har intagit staden.
— Även Kolyvan?
— Nej, ty Kolyvan brinner icke ännu.
— Tack, min vän! Kan jag göra något för er?
— Intet. Gud har övergivit oss.
— Gud överger aldrig de sina. Han bara prövar. Hoppas min vän! Se här!
Och därmed lade kuriren 25 rubler i knäet på den gråtande kvinnan och red vidare, innan hon ens fick tid att tacka honom.
Mikael Strogoff visste nu, vad han ville veta. Han kunde våga sig in i Kolyvan och där köpa sig en utvilad häst, men det var icke längre tänkbart att kunna passera genom Tomsk. Denna senare stad måste han alltså försöka kringgå på sidovägar.
Natten bröt in, innan Mikael Strogoff hann fram till Kolyvan, men han beräknade komma dit på morgonen. Där måste han till vad pris som hälst försöka skaffa sig en annan häst, emedan den han hade var alldeles uttröttad.
Just då han red i dessa tankar, tyckte han sig höra ett doft buller i fjärran. Han steg skyndsamt av hästen, lade örat mot marken och lyssnade. Intet tvivel! Det var slagen av hästhovar mot den hårda marken.
— Det är en avdelning ryttare, som komma från Omsk, sade han för sig själv. De rida fort, om tio minuter äro de här. Månne det är ryssar eller tartarer?
Mikael Strogoff såg sig omkring. Vid sidan av vägen var en liten småskog. Skyndsamt drog han hästen vid tygeln in i denna. Det gällde nämligen att gömma sig, ty på sin uttröttade häst skulle han inte kunnat rida undan den framstormande truppen.
Sedan han bundit hästen vid ett träd, smög han sig försiktigt åter närmare intill vägen för att lyssna.
Ryttarna närmade sig i starkt galopp. Inom några ögonblick voro de mitt för Mikael Strogoff.
— Halt! kommenderade anföraren.
Truppen stannade. Mikael Strogoff stod orörlig bakom ett träd, färdig att ögonblickligen fly till sin häst, om ryttarne gjorde min av att intränga i småskogen. Några buro facklor, som spredo ett dunkelt sken omkring dem, så att Mikael kunde urskilja deras klädsel och utseende. Det var tartarer, således fiender, och truppen, som stod under befäl av tvänne anförare, syntes utgöra omkring femtio man.
Till sin glädje såg Mikael Strogoff snart, att tartarerna inte misstänkte någonting, och att de blott ämnade rasta på vägen. De stego av sina hästar, släppte dem lösa att beta på fältet, och satte sig själva att röka och prata.
— Den där kuriren kan inte ha så långt försprång före oss, sade den ene av anförarne.
— Vem vet, om han ens lämnat Omsk? svarade den andre.
— Det vore det bästa, sade den förre, ty i så fall kommer inte hans brev fram före oss.
— Men är han före oss, återtog den senare, så ska vi nog hinna honom i Tomsk.
— En styvsint kvinna, den där sibiriskan, hans mor!
Vid dessa ord spratt Mikael Strogoff till.
— Ja, svarade den andre. Fast hon hotades med prygel, bekände hon inte, att hennes son var i Omsk.
— Nej, hon var hård som flinta. Men Ivan Ogareff skall nog med knutpiskan lära den gamla häxan att tala.
Mikael Strogoffs bröst sammanpressades av en förfärlig smärta. Han förstod nu, att hans mor var fängslad och att hon skulle piskas till att bekänna, att kuriren passerat Omsk. Men han visste mycket väl, att hon hellre skulle låta döda sig än förråda sin son.
Sorgen över moderns olycka kunde dock icke hindra den plikttrogne kuriren från att utföra sitt uppdrag. Han började överlägga. Om han stannade kvar efter ryttarna, skulle dessa spärra vägen för honom och det skulle då bli omöjligt att komma fram. Han måste sålunda ge sig i väg före dem. Kanske rastade de några timmar, och han kunde då möjligen uppnå Kolyvan och där få sig en raskare häst, innan de lyckats upphinna honom.
Han smög sig skyndsamt bort till sin häst, löste honom och ledde honom genom småskogen ett stycke framför tartarerna. Faran var stor, ty dessa kunde lätt upptäcka honom, och i sådant fall skulle han varit förlorad.
Olyckan fogade emellertid så illa, att en av tartarernas lössläppta hästar hade begivit sig för långt från de övriga framåt vägen. Hans ägare, som sprungit efter för att återföra honom, fick syn på Mikael Strogoff, just då denne kom ut ur småskogen, ledande sin häst vid tygeln.
— Hitåt, kamrater! ropade han ivrigt.
Vid dessa rop sprungo tartarerna upp och skyndade ut på vägen.
För Mikael Strogoff återstod nu ingenting anhat än att ögonblickligen kasta sig upp i sadeln och spränga bort i galopp.
De två tartariska officerarne skyndade fram och manade på sina män. Men Mikael Strogoff var redan en bit bortom skogsbrynet.
I detta ögonblick smällde ett skott, och tsarens kurir kände en kula genomtränga sin pälsrock.
Utan att vända på huvudet, högg han sporrarne i hästens sidor och sprängde med lösa tyglar bort emot floden Obi.
Då de tartariska hästarne voro avbetslade och spridda här och där på betesmarken, dröjde det en stund, innan förföljarne voro i sadeln. Kuriren fick därför några hundra meters försprång. Men som tartarernas hästar voro raskare, kunde det inte dröja länge, innan de voro honom i hälarne.
Knappt två minuter efter sedan Mikael Strogoltt lämnat småskogen, hörde han bullret av hästtrav, som småningom närmade sig honom.
Då Mikael Strogoff vände på huvudet, varseblev han en ryttare, som hastigt närmade sig. Det. var den ene anföraren.
Utan att stanna, riktade Mikael Strogoff sin revolver mot honom, siktade och tryckte av. Träffad mitt i bröstet, rullade officeren från hästen ned på marken.
De andra ryttarne uppgåvo ett vilt skri, höggo sporrarna i hästarnas sidor och sprängde över den fallne. Avståndet mellan dem och Mikael Strogoff minskades så småningom, och denne kände, att krafterna mattades hos hans häst, och i varje ögonblick fruktade han, att det stackars djuret skulle stupa för att aldrig mer resa sig.
Det var nu tämligen ljust. Två verst längre fram avtecknade sig en blåaktig linje på fältet. Det var den breda, väldiga Obi, som flöt fram över steppen. Flere gånger avlossades bösskott efter Mikael Strogoff, men utan att träffa, och flere gånger måste även han avskjuta sin revolver på dem av ryttarne, som kommo honom allt för nära.
Men detta ursinniga förföljande kunde icke gärna slutas annorlunda än till Mikael Strogoffs olycka. Hans häst stod ej ut längre, och likväl lyckades han driva honom ända ned till floden. De tartariska ryttarne voro nu icke längre efter honom än omkring femtio steg.
På den fullkomligt öde Obi syntes ingen färja, ingen båt, varpå Mikael Strogoff kunde komma över floden.
— Mod, min raska häst! utropade han. Framåt! En sista ansträngning!
Och hästen förstod sin herre. Med ett vilt gnäggande störtade han i floden, som på detta ställe hade en bredd av en halv verst. Floden var djup, och hästen fann icke något fotfäste. Alltså måste han simmande passera över den strida strömmen.
Men i detta ögonblick fattade anföraren för de förföljande sin bössa och siktade noga på flyktingen, vilken redan befann sig mitt i strömfåran. Skottet brann av, och träffad i sidan sjönk Mikael Strogoffs häst i djupet under sin herre.
Denne lösgjorde sig genast ur stigbyglarna. Under en skur av kulor dök han ned i strömmen och sam under vattenytan till den motsatta stranden, där han försvann bland den höga vassen.