Ugglan
← Snösparfven |
|
Svanen → |
Nattens och Minervas fågel ljusets lockelser försmår,
Mörkret skärper mina blickar, mörkrets hviskning jag förstår.
Sök ej mig der rosen blommar, sök ej mig när solen ler;
Fagrast är mig vår som vissnat, kärast sol som har gått ner.
Gråter regnet mot din ruta, suckar stormen kring ditt tjäll,
Hör du löfvens torra prassel i en sen oktoberqväll,
Och din lampa börjar flämta, och din brasa slocknar ut,
Lyssna, då är jag dig nära, lyssna, och du hör mitt tjut.
Men min vinge hör du icke; med en andes tysta fjät
Smyger jag mig till ditt fönster, ur en granskog djup och tät.
När då spöken tråda dansen och när tolf i uret slår,
Det är då som jemrens qvidan i min sång du höra får.
Den är hemsk, men hvad den bådar är just heller ej så blidt:
”Här blir svepning snart i huset; här blir lik, kläd hvitt, kläd hvitt!
Någon skall här dö, jag vet det; veta hvem är mig förment:
Jag får nu beklaga sorgen, så här tidigt, så här sent.
Ty allt ängsligt och allt mulet jag på förhand ser och vet,
Jag är siare för sorgen, jag är grafvarnas profet.
Stjernans tindring är min fasa, månens skimmer är min pest;
Först när allt omkring mig svartnar, är mig ljufligt, är mig bäst.
Skygg för lifvet i sin fullhet åt förgängelsen jag ler,
När det friska börjar murkna, när det murkna ramlar ner.
Är en borg, en klyfta remnad, har jag der min ljufva ro,
När ett träd först rätt är håligt, passar det åt mig till bo.
Ljusskygg mullvad, träskets groda, är den kost mig smakar väl,
Och när lundens fåglar sofva, klämmer jag dem tyst ihjäl.
Hatar du mig? Hvarför hata? Följer jag ej min natur?
Jag är godsint mer än andra skogarnas och luftens djur.
Jag är vaksam och jag bländas ej som du af fagert sken:
Jag var älskad af Gudinnan, jag var ärad i Athen.
Hör mig derför utan fasa, eller rys och billigt finn,
Att, när Ljuset gläds åt vänner, äfven Mörkret äger sin!