Upp med händerna/Kapitel 03
| ← Rövarbandet |
|
I rövarhänder → |
III. Styrman Bill.
»Vad står på?»
Det var anföraren för de mexikanska gendarmerna i Vuarico, som talade. Han och hans folk hade kommit till platsen, strax efter det att banditerna försvunnit. Nu stod han i dörröppningen och såg på den förödelsens styggelse, som rådde där inne. Bord och stolar hade slagits omkull, när människorna i salen kastade sig på golvet, överallt lågo glasskärvor. Värden på stället hade just lagt vantarna på en mestiz, som under den allmänna förvirringen tänkt smita undan med nägra buteljer.
En ny lampa hade nu blivit tänd, och elden på golvet efter den nedskjutna taklampan hade blivit släckt.
»Vad som hänt?» upprepade värden. »Jo, att ni kommer för sent som vanligt! Vad skall vi med gendarmer här att göra, när…»
»Svara på min fråga», avbröt honom polislöjtnanten barskt. »Vad har hänt?»
»Salandra har varit här.»
»Salandra!… Vart tog han vägen?»
»Han försvann ut genom dörren och red sin väg. Vart han sedan tog vägen är det bäst att fråga honom själv om.»
Polislöjtnanten gjorde en rörelse som för att ge sig ut i mörkret igen, men så ångrade han sig och steg mitt in i salen.
»Det tjänar ingenting till att försöka få tag i dem i det här mörkret», mumlade han. »Låt mig i stället höra, hur allt gått till, så få vi se, vad som är att göra.»
Han var klädd som en vanlig mexikan. Det enda, som skvallrade om hans ställning i samhället, var en stor silverplåt, som han bar på bröstet. Dessutom var han beväpnad med en lång sabel, och ett par revolvrar voro instuckna i bältet.
Karlarna bakom honom skilde sig inte heller från vanligt folk på orten annat än genom en liten silverplåt på bröstet. De voro beväpnade med gevär och hade ett fyllt patronbälte hängande över axeln.
Fastän polislöjtnanten talade i synnerligen myndig ton, såg det inte ut, som om han hade så värst stor respekt bland de plundrade. De vände honom ryggen och klagade för varandra över sina förluster. Att förfölja de flyende banditerna var det ingen, som ens tänkte på. Salandra var alltför fruktad, för att man skulle våga ge sig i strid med honom.
Den lilla polisstyrkan hade av regeringen skickats till Vuarico för ett halvår sedan och hade fått till uppgift att åtminstone avstyra de värsta oroligheterna. Löjtnanten, som stod i spetsen för truppen, lät emellertid inte sina män anstränga sig över hövan, och allt var sig tämligen likt oberoende av hans närvaro. Däremot lade han ned ganska mycket energi på att utnyttja sin polismyndighet till att skaffa sig allsköns fördelar, och den allmänna meningen var, att Vuarico i honom endast hade fått en skurkaktig lycksökare till.
Det blev inte tyst i salen, förrän han otåligt drog fram den ena av sina revolvrar och sköt ett skott i taket.
»Tyst», röt han, Ställ upp er i hörnet där borta, så att det blir någon ordning här. Den, som inte lyder, får med mig att göra.»
Han gav sina män en vink att komma in, och dessa ställde upp sig innanför dörren.
»Släpp den där karlen», fortfor han, vänd till värden, »och svara på mina frågor.»
»Men den uslingen ville stjäla mina buteljer», invände värden, utan att släppa det säkra tag, han fått om den tjuvaktige mestizen. »Det vore väl er uppgift att…»
»Släpp honom?», röt polislöjtnanten. »Jag skall nog ordna den saken också. Kom hit fram och svara på mina frågor.»
En mängd folk hade nu samlats utanför värdshuset och tittade nyfiket in genom de sönderslagna fönsterrutorna. Gendarmerna hade all möda att hindra dem från att komma in.
Värden släppte sitt offer och gav honom en spark, så att han flög mitt in i den brokiga högen av kroggäster. Därefter gick han fram och ställde sig framför det bord, vid vilket polislöjtnanten slagit sig ned.
På dennes uppmaning berättade han nu i korta drag, vad som hänt, började med Jim Blascos uppträdande, återgav hans berättelse och slutade med att tala om, hur de blivit överraskade av Salandra.
»Men skotten, som lockade hit oss? Det lät som en hel gevärssalva…»
»Jag skulle just komma till den saken», svarade värden och berättade nu om, hur Salandra tog fram den rätta kartan. »Just som generalen…»
»Vilken general?»
»Kors, Salandra, menar jag. Just som Salandra höll fram kartan och visade upp den för oss, small ett skott, som krossade lampan. Vi kastade oss framstupa naturligtvis, för ögonblicket därpå knallade skotten från banditernas gevär. När det sedan blev en smula ljust igen, var kartan försvunnen. Någon hade ryckt den ur händerna på gene…»
»Salandra, menar ni. Vem var det?»
»Förmodligen styrman Bill. Han syntes icke heller till. Han var som uppslukad av jorden, och Salandra hade inte tid att leta efter honom. Han gav sig i väg med, vad han tagit.»
»Nå? Var är styrman Bill nu?»
»Jag sade ju, att han var som uppslukad av jorden… Inte begriper jag, hur han bar sig åt. Här finns han då inte.»
Polislöjtnanten såg sig omkring.
»Han måste vara kvar här», sade han. »Bakvägen kan han inte ha smitit ut… den var tillbommad utifrån med en tung stock. Alltså måste han vara här. Jag skall låta genomsöka lokalen…»
»Behövs inte», hördes en grov röst, och strax därpå blev styrman Bills huvud synligt tätt nere vid golvet.
»Källarluckan!» utbrast värden. »Den tänkte jag inte på…»
Styrman Bill slog nu upp golvluckan helt och hållet och steg upp. Därefter grep han tag i ringen, vid vilken den var fäst, och lade den tillbaka på sin gamla plats.
»Det var då min själ det styvaste, jag varit med om på länge», utbrast en av guldgrävarna. »Men hur i all världen kunde du skjuta ned lampan, Bill?»
»Ett gammalt trick», svarade Bill och drog fram en liten revolver. »Den här lilla manicken hade jag i bröstfickan. Jag tog den från en långfingrad skön donna för några dar sedan. Salandras folk märkte den inte…»
»Men hur kunde du få fram den och skjuta så fort?»
»Jag tog inte heller fram den», svarade Bill. »Se här… ni kan själva se hålet i fickan!»
Ett sorl av beundran följde på dessa ord.
»Jag fick ju ta ned händerna, när jag skulle riva upp kuvertet», fortfor Bill, och så passade jag naturligtvis på och gjorde, vad jag kunde. Jag anade redan från början, vad som skulle bli Salandras ’slutetfekt’, och så tänkte jag, att jag skulle göra ett fint nummer jag också. När jag ryckt ifrån generalen kartan, kastade jag mig framstupa, fick upp luckan och kröp ned. Så enkel var den saken.»
»Jaså, ni tog kartan», inföll polislöjtnanten nu. »Ni har skött er som en hel karl, styrman Bill», tillade han i nedlåtande ton. »Jag skall inrapportera saken och se till, att ni får en belöning. Kartan är det bäst, att jag tar hand om tills vidare.»
»Jaså, det skulle vara bäst», svarade Bill med ett brett grin. »Det kan jag så väl förstå… vem vet, det kanske kunde bli till nytta för en viss liten polislöjtnant? Men om jag nu tänker behålla kartan tills vidare…?»
»Det skulle jag inte vilja råda er till», svarade polislöjtnanten. »För övrigt skall ni akta er för att föra ett sådant språk mot en myndighetsperson… Det kunde hända, att…»
»Jag skall säga er en sak, unge man», avbröt honom Bill, »som ni kanske inte känner till förut. Styrman Bill gör aldrig någonting till hälften. Lägg det noga på minnet. Och när jag nu har blandat mig i den här saken och till hälften hjälpt Jim Blasco från Texas… som för resten är en karl av helt annat skrot och korn än ni, min unge vän… så tänker jag också åta mig den andra hälften. Jag skall klara både honom och hans kamrat, och sedan skall jag lämna kartan till den, som rår om den. Det är, vad jag skall göra. På det viset blir någonting uträttat… Polisen kan gå hem och lägga sig.»
Han talade så högt, att varje ord hördes ute bland den nyfikna folkhopen där utanför, och en högljudd skrattsalva visade tydligt, vem som hade sympatierna på sin sida.
Polislöjtnanten blev alldeles röd i ansiktet.
»Jaså, låter det på det viset», sade han i hotfull ton, »i så fall…»
»Stopp ett slag, min gubbe lilla», avbröt honom styrman Bill. »Ni skall få säga, vad ni vill sedan, men först måste jag ha en syl i vädret. Hör på», fortfor han och vände sig mot kroggästerna, »finns det någon här, som kan intyga för den myndige mannen, att styrman Bill är en karl, som alltid håller sitt ord till punkt och pricka i alla väder, vad det än kostar?»
»Jo, det stämmer», ropade flera röster på en och samma gång.
»Tack», återtog Bill och vände sig åter mot polislöjtnanten. »Ni hörde själv, att jag alltid håller ord. Jag ville, att ni skulle veta det, innan jag tar fram den här igen…»
Därmed drog han blixtsnabbt fram sin lilla revolver och riktade den mot den andres huvud.
»Tyst», avbröt han honom med kraftig röst, då mannen ville ropa sina män till hjälp. »Om ni rör er ur fläcken, eller om någon av era karlar så mycket som lyfter på sitt gevär, så skjuter jag er en kula genom skallen! Styrman Bill håller alltid ord, var det. Ni kan vara lugn för, att han skall göra det nu.»
Polislöjtnanten stirrade förskräckt på honom. Styrman Bill hade talat i så tvärsäker ton, och hans blick visade tydligare än orden och åtbörden, att han var man att göra, som han lovat.
»Nu är det jag, som tar befälet här», fortfor Bill. »Säg åt era karlar, att de skola lyda mig… om de inte göra det, så blir det som jag sagt. Nå… är det jag, som har befälet?»
»Ja», pressade hans offer fram mellan tänderna.
Gendarmerna hade inte gjort en rörelse. Lika väl som sin förman hade de klart för sig, att detta var blodigt allvar.
»Ni hörde, vad han sade», återtog Bill. »Jag för befälet. Stig åt sidan från dörren och ställ ifrån er gevären.»
Befallningen åtlyddes omedelbart.
»Giv akt! Helt om!» kommenderade styrman Bill.
Gendarmerna lydde.
»Armar uppåt sträck! Så där ja, nu äro vi färdiga. Res er nu upp, min gode löjtnant, och sträck upp händerna. Sedan följer ni efter mig… hela tiden samma avstånd.
Baklänges närmade han sig dörren, medan polislöjtnanten följde efter. Ingen av den nyfikna hopen där utanför gjorde en rörelse för att ingripa i den egendomliga scenen.
När Bill kommit över tröskeln, slog han blixtsnabbt igen dörren efter sig och försvann bland den skrattande folkmassan där ute i mörkret.