Ur romanen Gred
| ← Alla mina drömmar |
|
Midnatt → |
*
Ur romanen Gred.
Hvad själf man med egna ögon sett
har sällan bedragit och vilseledt.
Hvad själf du fattat med blick och sinne,
det sitter rotadt i själen inne.
Sof icke som snigeln i skalet sitt,
nej, skåda ut i vidderna fritt,
då skall dig kanske vår Herre benåda,
att tvåfaldt fager du världen får skåda.
Och känner du dig liten och föga värd,
minns: din är dock hela den vida värld.
Ut och sträfva, att det knakar i armen;
då växer du stor och får mod i barmen.
Om stor du till själ och sinne är,
då står du, mänska, vår Herre när.
Förlita dig på honom, som i höjden råder,
och icke på potentater och nåder.
Glöm dig själf och ditt lilla jag,
lef för andra — vare det din lag.
Och hvad du gladt för din nästa försakar,
i annan form du välsignelsen smakar,
ty när häcklaren stygga nidord dig ger,
Gud dig känner, det gäller mer.
Mänskors skymf du lugnt kan bära;
minns att Herren är alltid nära. —
Detta har diktat och skrifvit ned,
med gråa hår och ungdomligt sinn,
åt barn och barnbarn i många led
i Nürnberg gamla Gred Schopperin.
Träder in i enkel dräkt
kvinna kysk och ren,
öfver henne sväfvar dock
som en glorias sken:
Hon är vän som sol på äng,
blid som klang af harposträng,
medan ingen märker henne,
falska mön med guld å änne.
Kärleken är hvarken man eller kvinna,
hos hvilken du kropp och ande kan finna.
Tager ej gestalt efter jordetingen,
känd af alla, men sedd af ingen;
och dock kan ingen någonsin
himmelens nåd och glädje vinna,
som ej känt hjärta mot hjärta brinna,
då kärleken steg till dem huldrik in.