Ur vår äldsta bok/1
| ← Plansch: En sida av äldre Västgötalagen. |
|
Kap II. Konungalängd. → |
KAP. I.
Västergötlands lagmanslängd.
(B 59, Vidhemsprästens hand.)
Att de gamla nordborna jämte sitt stora intresse för gällande rätt också hyste intresse för rättens utvecklingshistoria, framgår av många skäl. Den norska Gulatingslagen t. ex., vilken, såsom vi snart skola visa, nog varit för Västgötalagens redaktör bekant, har i nu tillgängliga handskrifter formen av en redogörelse för vad den äldre lagen, »Olov den heliges lag», och den yngre, med mera skäl kallad »Magnus Erlingssons lag», i olika fall föreskrevo. Och Östgötalagen, som ju av djupare liggande skäl har nära släktskap med vår, lämnar ofta i själva texten historiska notiser, den anger tiden för ett stadgandes tillkomst, eller den förlägger dess antagande till det nu längesedan förgätna ting, som en gång hölls på Gloholma i Söderköpings skärgård.
I Gulatingslagen fick det historiska stoffet praktisk betydelse, då konung Sverre strävade att utmönstra Magnus Erlingssons av eftergivenhet mot prästväldet dikterade »nymälen». I Östergötland visade sig av metoden vissa olägenheter, som man sökte avhjälpa genom i lagen intagna maningar, sådana som denna: »Kommen nu ihåg, bönder, att nu är det så» (som följer). Lagman Eskil gick vid redigerandet av vår lag en annan väg. Han sammansökte, som vi se nedan, de särskilda laggivarnas stadganden, men han valde att sammanställa en text blott av i kraft varande stadgar. Det historiska stoff, som hans grundliga och skarpsinniga forskning givit som biprodukt, återfinnes till en del i den av yngre författare utarbetade lagmanslängd, som införts i vår kodex av Eskils lagverk. Denna får alltså ingalunda anses som ett oorganiskt påhäng till lagen. Dess rättshistoriska synpunkt genomgår i stort sett även de följande konunga- och biskopslängderna.
Att kritiskt värdesätta de särskilda notiserna i lagmanslängden är i allmänhet icke möjligt, då andra källor icke finnas annat än för den sista tiden. Enstaka notiser om västgötska lagmän finnas hos Snorre. Men här anlägges en helt annan synpunkt: här är det fråga om dem, som i krig eller i diplomatiska förhandlingar kommit i förbindelse med Norge. Att namnen icke kunnat fås att stämma, betyder därför knappast, att någondera källan har oriktiga uppgifter. Vår längd torde icke vara fullständig och kan lätt ha utelämnat män, vilka i fredens värv varit av ringa betydelse.
| Hær hittæs namn þerræ mannæ, ær Wæstrægötlanz lagh görðo ok fram förðo.
Fyrsti war Lumbær, ok af hanum æru Lums lagh kallæð, fore þy at han sighs hawæ huxæt ok gört en mykin lot af laghum warum. Han war föddær i Wangum, ok þær liggær han i enom kollæ, fore þy at han war heðen. |
Här återfinnas namnen på de män, som författade och föredrogo Västergötlands lag.
Den förste var Lumber, och efter honom kallas den Lumbers lag, ty han säges hava uttänkt och författat en stor del av vår lag. Han var född i Vånga, och där ligger han begraven i en hög, ty han var hedning. |
Hög. I Vånga, Skånings härad, invid vägen Skara—Vedum, visas ännu två högar, av vilka den ena enligt Tuneld skall ha kallats Lumbers hög. Den är icke undersökt. Att gravhögarna voro minnen från hednisk tid var på lagens tid ännu i friskt minne, såsom synes av uttrycket »Höghæ byr oc af heðnu bygðær.» Det framgår även, att minnet av den gamla tiden hölls i ära, ty en sådan by hade vissa företrädesrättigheter framför yngre byar utan sådana vördnadsvärda minnesmärken.
Uppgiften, att delar av lagen härstamma från heden tid, kan i alla händelser verifieras ur själva texten. Mest bevisande är kanske edsformuläret: Biðiæ sær swa guð hol, ty det betyder ostridigt: »bedja, att så vare honom gudarna nådiga»; singularen skulle hetat hollæn. Naturligtvis var det icke den svärjandes avsikt på 1200-talet att svärja vid de gamla gudarna, men så var formulärets ursprungliga betydelse, alltså härstammar detta från hednisk tid. Enstaka förekommer även singularform, se nedan s. 92.
| Annar war Biorn Kialki. Han war af Meðalby. Þær war han iorðæðær i enom kollæ, fore þy hanum war eigh kunnugh helægh krisnæ. Æn a þem samæ kollæ standær kloknæhus þerræ nu i Meðalby.
þriði war Þorer Ræfwær af Gökem. Fiarði war Alli. Han war föddær i Sighlislangem, ok han taldi lagh a Linkornæwallum æn war wrangwis, ok fore sins wrangleks sakir kastæði han i lagh war marghæ urætti ok krokæ ok illbraghð. Ok þy war han kallæðær Kringalli. |
Den andre var Björn Kälke. Han var från Mellby. Där jordades han i en hög, ty honom var vår heliga kristna lära icke känd. Men på samma hög står nu deras klockstapel i Mellby.
Den tredje var Tore Räv från Gökhem. Den fjärde var Alle. Han var född i Siglislanghem (?). Och han höll ting å Eckornavall. Men han var vrångvis, och för sin vrånghets skull satte han många lagkrokar och illistiga påfund i vår lag, och därför kallades han Kringalle. |
Om Mellby, där den andre lagmannen hade sitt hem, legat i Bjärke härad eller i Kållands kan icke avgöras. Sighlislangem är med säkerhet korrumperat, då intet spår av liknande namn påträffats. Rimligast är väl att gissa på Sjogerstad (Sighvaldstadhum) i Gudhems härad. Senare ledet företer likhet med Länghem i Kinds eller Längjum i Laske härad. Eckorna vall är vallen vid den i sandstenen nederoderade dalen i närheten av Broddetorp i nyssnämnda härad. — Att Tore möjligen möter på annat håll nämnes vid gränstraktaten s. 97.
| Fæmpti war Tubbi Stallæri. Han war laghmaðær litlæ stund ok war grimbær ok wrangwis þa stund, han war.
Sætti war Öndær af Æssungi. |
Den femte var Tubbe Stallare. Han var lagman en kort tid och var hård och orättvis den tid han var.
Den sjätte var Önd från Essunga. |
Stallare är i lagens språk titel på en högre ämbetsman hos konungen eller biskopen. Om Tubbe verkligen innehaft sådant ämbete eller om ordet var binamn, låter sig icke avgöra. Senare var man i Västergötland mycket försiktig med att i domareämbete antaga konungens tjänstemän. Jfr nedan, s. 87.
Önder. I Snorres Olov den Heliges saga omtalas en lagman Emund av Skara, som, då konung Olov Skötkonung hade brutit avtalet med Olov i Norge, gjorde en resa till Uppland och där med list lyckades få konungen avsatt. Tanken, att denne Emund borde införlivas med vår lagmanslängd, har gamla anor. I vår lagkodex har en gammal hand, som det synes, en hand från 1500-talet, börjat på ett ledigt blad inskriva Snorres saga om Emund av Skara. Senare har man tänkt, att Emund skulle vara densamme som den ovan upptagne Önd, vilket icke vore otänkbart, då Önd kunde vara detsamma som isländska Eyvindr och då sistnämnda namn även eljest blivit förväxlat med Emund. Emellertid är det icke troligt, att Snorre hämtat hela sin saga ur västgötsk tradition, ty om en sådan tradition funnits om Emund, borde den nog ha lämnat spår efter sig i vår längd, som ju härstammar från kretsar, vilka stodo Snorres sagesman nära. I det hela torde Snorre nog ha i sina båda lagmän, Torgny och Emund, huvudsakligen givit uttryck åt sin uppfattning av vad som var typiskt för det svenska lagmansståndet. Och för denna uppfattning var ju det grundläggande, som han förnummit om levande och bortgångna lagmän i Västergötland, det enda svenska landskap, som han, såvitt man känner, har besökt. Men att i Emund och Torgny se historiska personer är knappast berättigat, det hörde till Snorres historiska metod, att de behandlade personerna skulle i samtal framlägga sina motiv, och för det ändamålet fann han nog ibland nödigt att konstruera de interlokutörer, som behövdes för att hans huvudpersoners tankar och stämningar skulle komma fram. Liknande gäller om en annan lagman, Torfinn eller Torvid, som nämnes i isländska källor, och om vilken det berättas, att hans häst gick durk med honom under en strid mellan Harald Hårdråde och Stenkil. Man har velat identifiera honom med den Tyrner, som nedan nämnes, men detta är osannolikt. Det är naturligtvis fullt möjligt, att Torfinn-Torvid är historisk, men det följer därav icke, att han ihågkommits i de kretsar, där lagens utveckling var historiens väsentliga innehåll.
| Syundi was Ulvar af Trælghu. Han þolde bortwrækilse, swa at han baði tappæði wald ok laghmanznamn fore sinæ usiði ok folsko.
Attundi war Þyrnir, han war föddær i Uplandum. Niundi war Ulvar, hans sun. Tiunde war Assur af Hæru. Han taldi wæstgötæ lagh al a enom dagh, þy eno sinne ok aldrigh mer, fore þy at han do skampt þær æptir. |
Den sjunde var Ulvar av Trälje. Han blev fördriven, så att han miste både sin makt och sitt lagmansnamn för sina oseder och sin dårskap.
Den åttonde var Törner, han var född på Kinnekulle. Den nionde var Ulvar, hans son. Den tionde var Assur från Hära. Han föredrog Västgötalagen blott på en dag, därför blott en dag och aldrig mer, att han dog kort därefter. |
Trälje ligger i Husaby socken och är nu fördelat på två byar, Norrträlje och Sunnträlje. Upland var det gemensamma namnet för tre socknar, Österupland, Västerupland och Meðalupland, numera på grund av synkope och folketymologisk omtydning Österplana, Västerplana, och Medelplana, alla belägna på den nästan golvplana avsats, vilken omkring Högkullen bildas av kalkstenslagret. Återkomsten av namnet Ulvar tyder på att släktskap rått mellan alla de tre från Kinnekulle härstammande lagmännen, att vi alltså haft början till en lagmansätt. Namnet Törner möter på 1200-talet såsom buret av personer, som stodo den dåvarande lagmansätten nära. På Kinnekulle är det bevarat i gårdsnamnet Törnsäter. Äldre författare ha i Törner velat se en yngre form av Torgny och antagit, att vår lagman var en ättling av Tiundalagmannen i Olov den Heliges saga. Om något sammanhang finnes, så är det snarare det, att Snorre givit en lärd omtydning av ett namn, som han hört under sitt besök i Västergötland.
| Ællupti war Karli af Ezwæri. Han æflti eigh egn ællær aðræ kostæ swa mykit, sum rasklekær hans ok hiartæ haweskæ ok snilli höghðe han til þæs walz. Han spurði æptir þem mannum spaklikæ, ær laghæ spiæl görðo i landi waru. Han ræfsti hwarium æptir sinni giærð. Ok land sit fore ondom mannum frælsæði han ok udömum, hwaðæn af war han saghðær mæð mildri hyggiu laghæ styræri. Oc þy war han kallaðær kwæmilikæ faðir at fostærlandi. | Den elfte var Karle av Edsvära. Han förvärvade icke jordagods och annan egendom, utan fastmer var det hans duglighet, hans sinnesstorhet och hans begåvning som upphöjde honom till ämbetet. Han sökte med klokhet efter de män, som begingo lagbrott i vårt land. Han straffade envar efter hans gärning. Och sitt land friade han för onda män och skändligheter. Därför nämnes han i kärleksfull hågkomst som en lagens väktare. Och fördenskull kallades han med fog fäderneslandets fader. |
Vid genomläsningen av den ovanligt utförliga skildring, som vår krönikör bestått lagmannen från Edsvära, märker man genast, att här råder en språkets värme, som vi icke förut sett. Slutorden »fäderneslandets fader» tyda även på något mer än en domare, som under vanliga vardagliga förhållanden gjort sin plikt. Uttrycket är poetiskt, dess form är metrisk, och det väcker tanken på ett förlorat kväde till den store lagmannens ära.[1] En jämförelse med konungalängden skall också hjälpa oss att tolka de nu föreliggande raderna. Efter Ragnvalds dråp, heter det, »styrde en god lagman och landskapets stormän Västergötland, och då voro alla trogna mot sitt land». En blick på vår lagmanslängd skall lätt visa, att ingen av de föregående eller efterföljande får sådana lovord, att han kan antagas ha varit Västergötlands styresman under de då rådande svåra förhållandena. Om vi icke vilja förmoda, att vår krönikör helt glömt den lagman, som under interregnum styrde landet så, att alla troget höllo samman under hans ledning, så måste vi identifiera konungalängdens »gode lagman» med vår Karle av Edsvära, »fäderneslandets fader».
En liten skildring av Västergötlands öden efter Ragnvald kan ur källorna sammanställas och torde här vara på sin plats. Konung Inge d. y., den siste av västgötarnas egen ätt, hade blivit förgiven i Vreta i Östergötland. Det låter gissa sig, att västgötarna misstänkte den storbonde, Sverker, som i Vreta och dess omedelbara närhet ägde en massa gårdar och som senare blev gift med Inges änka. Någon lust att reflektera på förslaget att göra Sverker till konung torde således icke ha funnits i Västergötland. För övrigt hade västgötarna sin egen kandidat. Konung Inge d. ä:s och drottning Helenas (S:t Helenas?) dotter, Margareta Fredkulla, hade i sitt andra äktenskap med konung Nils i Danmark en son, Magnus, som synes i mycket ha varit sin folkkäre morfader lik. Han beskrives i en dansk krönika såsom Danmarks blomma, och han jämföres med Saul, som var huvudet högre än allt folket. Denne Magnus valdes av västgötarna till konung. Efter valet var det, som den nyvalde konung Ragnvald, uppsvearnas kandidat, skulle förhandla med västgötarna och infann sig, båld och hugstor, utan att iakttaga västgötarnas fordran, att han först skulle giva och mottaga gisslan. Västgötarna höllo mycket strängt på att tinget såsom fridens lagliga värn skulle hållas i respekt. »När konung eller jarl eller biskop fara omkring i landet», säger Snorre, »då svarar lagmannen å folkets vägnar, men då följa honom alla, så att näppeligen våga de mäktigaste män infinna sig på tinget, om icke bönderna och lagmannen därtill givit lov.» Det bör icke glömmas, att Uppsalakonungarna i förhållande till Västergötland från början voro erövrare och att västgötarna därför hade alla skäl att hälla strängt på sina rättigheter. Det var med tydlig stolthet, som de erinrade sig det kraftiga sätt, varpå de, »alla trogna mot sitt land», under lagman Karles ledning avvisat Ragnvalds övermod.
Västgötarnas egen konung finnes icke nämnd i vår längd. Han kom heller icke mycket att uppehålla sig i sitt nya rike. Han hade stora intressen att bevaka i Danmark. Under en lång följd av år hade kronan gått i arv bland Sven Estridssons söner. Nu satt den yngste, Magnus’ fader, på tronen, och frågan var brännande, vem som skulle efterträda honom. Farligast bland medtävlarna var Knut Lavard, hertig i Slesvig. Knut var ytterst vänsäll, och han hade stöd i tyske kejsaren, till vilken han för en del av sitt område trätt i länsförhållande. Magnus och hans parti överlistade Knut och mördade honom den 7 januari 1131. Förbittringen blev stor i Danmark, och Magnus torde såsom fredlös i sitt gamla fädernesland en kort tid ha vistats i sitt nya rike, »i ett slags landsflykt» säger Saxo. Men 1134 var han åter vid sin faders sida; då stod det väldiga slaget vid Fotevik i Skåne, där Knuts broder Erik blev segrare, och där Magnus efter ett manligt försvar föll. Men västgötarna synas ännu icke ha velat gå med på Sverkers tronkandidatur. Under Harald Gilles tid, sannolikt medan Harald var ensam på norska sidan och hans brorson Magnus den blinde vistades i kloster, med andra ord 1135, gjordes en gränsreglering mellan Norge och Götaland. I den senare urkund, vi ha härom, nämnes såsom Götalands representant »konung Karl», tydligen samme Karl, som vi strax skola se såsom ledare av provinsens utrikespolitik. Han har således uppträtt om icke med konungs titel, dock med så självständig makt, att han av de medagerande och traditionen uppfattats som konung. Kort efteråt sökte Magnus med svärd återvinna sitt rike, men han blev slagen och drog då till främmande land, utpekande Norge som ett lätt byte för en erövrare. Bland dem, som spekulerade, var just »jarlen» i Västergötland, Karl Suneson, om vars misslyckade erövringståg Snorre berättar följande: »Vid den tiden fanns i Götaland jarlen Karl Suneson. Han var mäktig och ärelysten. Karl lyssnade till vad Magnus sade, samlade en här och red in i Viken, där folket av fruktan underkastade sig honom. Men då Tjostolf Aleson och Åmunde erforo detta, ryckte de emot honom med den här, de kunde få, och hade med sig konung Inge (Haraldsson). De mötte Karl Jarl och götarna i Krokaskogen (Sörbygden) och hade där ett slag, och konung Inge segrade. Det föll mycket folk vid Krokaskogen, men jarlen flydde österut. Konung Inge förföljde dem, och deras färd lände dem till mycken vanära.» Detta skedde 1137.
Efter denna motgång för västgötarna och deras hövdingar borde konung Sverker ha bättre utsikt att vinna erkännande även i Västergötland. Han gifte senare om sig med Magnus Nilssons änka, Rikissa av Polen. Då Varnhems kloster grundades (1148 eller 1150), skedde detta enligt källornas bestämda uppgift på Sverkers initiativ; då något år senare Knut Magnusson för första gången besökte sin styvfader, därvid han tog vägen över Lödöse, synes Sverker ha känt sig säker nog, ty han erbjöd Knut ett tillräckligt »rike» i Sverige och skulle då enligt sin plan själv i Danmark göra sig skadeslös. Slutligen, då Varnhemsklostret blev utsatt för svåra förföljelser av Sverkers nye medtävlare Erik den helige och hans gemål, tydligen på grund av tvister om den mark, som vissa släktingar för sin själ skänkt klostret, då kunde munkarna hålla stånd till efter Sverkers död.
Som synes, var det en lång tid, som Västergötland måste styras av »en god lagman», förnämligast eller hela tiden Karle, och landshövdingar, bland vilka den förnämste var Karl Suneson. Och det var en orolig tid. Oavsett de här skildrade händelserna, i vilka västgötarna togo del, kunna vi anteckna Kungahällas plundring av venderna 1135. Från konung Sverkers senare år berättas ännu en händelse, som förtjänar här ihågkommas. Sverkers äldste son, prins Johan, hade med våld tagit till sig tvenne förnäma danska kvinnor, den ena gemål till jarlen Karl av Halland, den andra hennes syster, en änka. Till båda dessa damer trädde han i brottsligt intimt förhållande. Sådant var styggelseverk och kunde enligt vår Västgötalag sonas blott med en vallfärd till Rom (s. 77). Härtill kom, att det vållade allvarliga förvecklingar med Danmark. På ett ting blev Johan för detta dödad. Det starka framhållandet av att Karle straffade envar efter hans gärning skulle vara väl motiverat, om han haft del även i denna dom mot en kunglig person och så skyddat sitt land från hans »skändlighet». Men källan (Saxo) upplyser icke, vilket det ting varit, som dömde Johan.
Under den ytterst oroliga tid, som vi nu skildrat, fortgick trots allt det fredliga arbetet. Ett yttre tecken därpå är Forsby kyrka, några kilometer från S:t Helenas stad. Kyrkan invigdes enligt en utan allt tvivel äkta inskrift den 20 juli 1135. Dagen var ägnad den heliga Margareta, vars namn bars av västgötakonungens några år förut avlidna moder. Är detta en tillfällighet, eller är det ett bland bevisen, att »då voro alla trogna mot sitt land»?
Om det varit Karle, som under denna oroliga tid uppehållit laga ordning i det inre, så förstå vi, att han verkligen kunde »med fog kallas fäderneslandets fader».
| Tolfte war Algutær, hans sun æptir han, mykilbughæðær maðær ok girughær.
Nu firi þy at Sitryggær, hans sun, wildi eigh æptir sins faðurs döðæ þa byrð a sik bindæ, at væstgötæ formæli, for þy at war ungær, ok eigh at sær gior i allæ löte, þy tok Öndær af Grolandum þrættandi wiðær laghmanzdöme, rætwis man oc staðlikær. Han taldi ræt lagh ok gömde þærræ i i hwarn stað. |
Den tolfte var Algot, Karles son, en stolt och vinningslysten man.
Emedan nu Sigtrygg, Algots son, icke ville efter faderns död binda den bördan på sig att föra ordet å västgötarnas ting, emedan han var ung och icke försigkommen i alla stycken, därför tog Önd från Grolanda såsom den trettonde emot lagmansdömet, en rättvis och karaktärsfast man. Han föredrog lagen rätt och vårdade den i alla stycken. |
Algot (Algaut) är hos Snorre namnet på den västgötakonung, som dräptes av Ingiald Illråde. Hur pass mycket av dessa traditioner som varit känt i Västergötland, låter sig nu icke avgöra. Till Edsvära är namnet knutet i gårdsnamnet Algutstorp, som ju kan vara ett minne från Karles släkt, där namnet Algot nog förekom i många led. Att namnet Algot på 1200-talet bars av en mycket bekant västgötalagman, är i inledningen påpekat. Han kallar sig Algot Brynolfsson. Om hans fader varit den Brynolf Stallare, som av konung Erik Knutsson fått Kråks egendom,[2] kan icke avgöras. Icke heller vet man, vems son denne Brynolf varit. Men det är ganska rimligt, att han varit son av den andre Algot, Sigtryggs son, som nedan nämnes. Den karakteristik, som gives åt vår Algot den äldre, skulle rätt väl passa på åtskilliga i den tredje lagman Algots släkt.
Vinningslysten är nog den rätta översättningen av girughær. Det bör dock påpekas, att ordet i västgötadialekten även har betydelsen arbetsam, energisk. Att angivna översättning valts, beror på den antagligen avsedda motsatsen mellan de om far och son fällda omdömena. Om Algot den tredje tillhörde vår lagmans släkt, så kunna vi se, att ätten haft stora egendomar, ty Algot var mycket rik.
Sigtrygg möter som namn på domare under 1200-talet, där vi år 1225 ha en häradshövding i Vartofta med detta namn. Namnet är för övrigt icke ovanligt i diplom från omkring 1200. Något, som säkert åsyftar vår lagman, är icke uppvisat. Bland Knut Erikssons vittnen nämnes en gång Sigtrygg Brune. Då Knut ägde stora egendomar i Västergötland, där dog och där valde sin gravplats samt slog mynt i Lödöse, så är det ju rätt antagligt, att han någon gång anmodat Västergötlands lagman att bevittna ett brev.
Episoden om Sigtrygg är av särskilt intresse, då den visar, att lagmannens son ansågs ha icke blott en viss rätt utan även en viss plikt framför andra att övertaga ämbetet. På en tid, då lagen icke var skriven utan blott bevarades i lagmannens minne, var naturligtvis en dylik ordning av värde för kontinuitetens bevarande. Ett i praxis ärftligt lagmansdöme möta vi även i Snorres skildring av Torgny lagman.
Formæli ha vi tolkat särskilt med hjälp av den latinska titeln på häradshövding, prolocutor. Om detta ord översättes till fornsvenska, så blir det just formælandi.
|
Siðæn tok æptir han Naghli, broðer hans, fyughurtandi wið samæ waldi. Han fylghði siðum ok mæðfærðum broðors sins, hafði hof i orðum ok athawum allum, þiænæði rætwisi oc laghlikæ wærn allum wæstgötum. Æptir han tok Sitryggær Alguz sun fæmtandi wið laghmanzdöme, þa fulkomen at waldi ok witi sinu mæð Guðs tröst. Sæxtandi war Alguttær, hans sun. |
Sedan efter Önder tog Nagle, hans broder, såsom den fjortonde emot samma välde. Han följde sin broders seder och åtgöranden, var hovsam i sina ord och hela sitt framträdande och skaffade alla västgötar rätt och lagligt skydd. Efter honom tog Sigtrygg Algotsson såsom den femtonde emot lagmansdömet, då fullt kommen till kraft och förstånd med Guds hjälp. Den sextonde var Algot, hans son. |
Icke heller rörande de nu senast nämnda lagmännen fås ur andra källor några upplysningar. En onämnd lagman i Gautland skall efter Magnus Erlingssons död (1184) ha blivit gift med dennes änkedrottning.[3] Uppgiften är av intresse såsom visande på den livliga förbindelsen mellan Norge och götarnas (väl = västgötarnas) lagmän samt på de senares höga sociala ställning, men något närmare kan icke upplysas.
|
Syutandi war Æskil Laghmaðær. Han spurði innurlikæ ok letæði al Lums lagh oc annarræ at nytræ hæfð lanzins forældris. Siðæn han fan lanzins lagh, þa huxæði han þem mæð mykli snilli ok sialfssins forseo. Han war marghæ wæghe wæl fallin til þæs walz. Han hafði þa giæf af Guði, at han atti snilli myklæ fore aðrum mannum. Han hafði ok klærkdom ærlikæn iæmt goðom klærkum. Ok iwir allæ löte styrkti han wæstgötæ oc þerræ höfðengiæ. Han war Magnusær sun Minniskiolz af Bialbo. Han war mykin maðær for sik til aldræ raðæ ok |
Den sjuttonde var lagman Eskil. Han forskade sorgfälligt efter Lumbers och andra lagar, sådana de voro efter fädernas goda sed. Sedan han funnit (vad som var) landets lag, då genomtänkte han den med mycket skarpsinne och egen omsikt. Han var i många hänseenden väl skickad till detta ämbete. Han hade den gåvan av Gud, att han hade ett skarpt förstånd. Han hade ock en gedigen lärdom, däri jämngod med goda klerker. Och i alla avseenden stödde han västgötarna och deras ledande män. Han var son till Magnus Minnisköld av Bjälbo. Han |
|
rætræ, swa at war iwir allæ rikisins höfðengiæ. Swa sum han war mykin for sik til aldræ raðæ, swa war han ok goðær drængær til swærð ok til aldræ takæ i strið. Hwat ma iak nu meræ af hanum sighiæ utæn þættæ, at sent föðes annar slikær maðær. |
var en mycket framstående man att giva råd i alla saker och att giva riktiga råd, så att han stod framom alla rikets stormän. Liksom han var en utmärkt rådklok man, så var han även en duglig man i att föra svärd och i övrigt i strid. Vad skall jag nu mera säga om honom än detta, att sent födes en sådan man? |
Med lagman Eskil beträda vi en fullt historisk mark. Vi ha hans sigill på ett ännu bevarat diplom (s. 24), vi ha en kort notis om honom i Sturlungasaga, och vi ha utförliga underrättelser om hans och framför allt om hans husfolks ställning till den samtida norske konungen Håkon Håkonsson i den tillförlitliga saga, som handlar om denne. En liten biografi kan ur dessa källor sammanställas.
Eskil synes vara född på 1170-talet. Och sin tidiga ungdom tillbragte han vid konung Knut Erikssons hov. Själv berättar han för konung Håkon om den tid, då Knut Erikssons fånge, norske tronpretendenten Erling Stenvägg, var »med oss i Visingsö». Då fången Erling satt i tornet (»stenväggen»), så var han väl icke egentligen något umgänge för övermagar, ehuru naturligtvis konungens hird, som skötte bevakningen, ofta kom i beröring med honom. Magnus Minnisköld, som även efter den norska källan är Eskils far, förekommer ofta, ehuru mindre ofta än brodern Birger Jarl d.ä., som vittne på konungens brev. En gång möter namnet Eskil så, att det kunde beteckna antingen en son av Birger eller en son av Magnus, men då vi icke i Snorres uppräkning av Birgers söner finna någon med detta namn, så är det nog Magnus’ son, som avses, alltså vår Eskil. Eskil måste alltså ha varit vittnesgill (allra minst 15 till 18 år), då konung Knut dog 1195.
Som ung man, omkring 30-årig, torde han ha kämpat i Erik Knutssons här vid Gestilren (1210). Hans maka kan nämligen 9 år senare skänka Snorre Sturlason det »märke», som bars framför konung Erik vid Gestilren. I och för sig kunde här ju varit fråga om ett från den sedermera segrande under stridens växling erövrat byte. Men då man erinrar sig det förut sagda om Eskils ungdom, så förefaller vårt antagande sannolikast. Därtill kommer, att vid tiden för Snorres besök härskade i landet den slagne konung Sverkers son. Det kunde då vara lämpligt att göra sig kvitt ett sådant minne, helst då man på samma gång förvärvade en inflytelserik vän.
Omkring 1217 hade ett nytt skede inträtt i Eskils liv. Den mäktige jarlen Håkon Folkvidsson i Norge hade 1214 avlidit. Mellan honom och hans halvbroder, konung Inge Bårdsson, hade träffats en skriftlig överenskommelse, att Håkon skulle bli konung, om Inge dog utan äkta född son. Den rätt, som häri givits Håkon, ansågs ha gått över på hans son Knut, vilken efter Håkons död av sin moder fru Kristina fördes till moderns arvegods i Västergötland. Fru Kristina var Erik den heliges dotterdotter. I Västergötland hade Kristina trätt i nytt gifte med Eskil, och det blev nu han, som hade att bevaka sin styvsons intressen. 1217 vistades Eskil i Lödöse, där han hade en mindre lycklig sjöstrid med en norsk upprorsflock, Slittungarna, han måste lämna sitt skepp i sticket och landsätta Knut, ännu blott en gosse, var han bäst kunde. Sedermera ville Håkon Håkonsson låta hämta sin frände och barndomsvän Knut till sig, men Eskil »trodde icke Birkebeinarna mer än jämnt», och hans ränkfulla gemål hade andra planer. Det kom till åtskilliga resultatlösa underhandlingar, därvid Eskil även användes såsom den svenska förmyndareregeringens ombud. En gång, ett stycke in på 1220-talet, deltager Eskil i denna förmyndareregerings beslut. Det gäller en tvist mellan Alvastra kloster och Brynolf Stallare om ett gränsområde mellan Kråks egendom, som skänkts till Brynolf, och Breviks gård, som tillhörde Alvastra. Gränsen hade vid gåvan till Brynolf beräknats till klostrets nackdel, och däri sker nu rättelse, så att konungen, d. v. s. hans förmyndare, ger klostret ersättning, medan Brynolf får behålla det omtvistade området. Eskil nämnes här icke som rådgivare (förmyndare), denna titel bäres av hans styvson, vilken väl knappast mer än jämnt nått myndig ålder.[4]
Kort efter nämnda regeringshandling, däri Eskil nog faktiskt med sin lagkunskap haft det bestämmande inflytandet, lämnades Eskils hem av Knut, som då begav sig till en ny norsk upprorsflock, Ribbungarna, och blev dessas konung. Efter åtskilliga nederlag måste han söka styvfaderns medling, och så blir det försoning, varefter Knut blir konung Håkons alltid trogne vän. Även han får lovord som en lärd man (klerkr), ett lovord, som ju till en del återfaller på hans uppfostrare. Efter försoningen mellan Håkon och Knut höra vi icke mera av Eskil, som troligen dog ungefär 1227, varefter fru Kristina flyttade till Norge.
Att Eskil ansågs ha hög rang, visas bl. a. av det brev, som konung Johan avlät vid sin kröning 1219. Han nämnes här först av alla icke prästerliga vittnen »framom alla rikets stormän».
År 1219 hade Eskil på sommaren ett längre besök av den store isländske historieskrivaren Snorre Sturlason. Såsom vi i annat sammanhang erinrat, är det alltså från Västergötland, som Snorre har sitt vetande om svensk rättskipning och svensk demokrati. Troligen har dock Snorre icke sett ett färdigskrivet exemplar av den Västgötalag, som Eskil redigerat, ty i viktiga frågor visar sig Snorre låta en svensk konung döma efter norsk rätt. Lagen blev väl alltså färdig in på 1220-talet.
Med hänsyn till de livliga norska förbindelser, Eskil hade, frågar man sig, om hans lagarbete tagit avgörande inverkan från Norge. Då Kristinas hov hållits i Bergen, skulle man snarast gissa på det västligaste Norges, Gulatingens, lag, varav nog med säkerhet något exemplar fanns i familjearkivet. Intressant nog har man kunnat påvisa, att det äldsta fragmentet av Västgötalagen, vilket är föga eller icke alls yngre än från Eskils tid, har skriftdrag, som eljest blott förekomma i västra Norge. Lagtexten däremot företer knappast andra likheter än sådana, som man kan vänta med hänsyn till folkens släktskap och förbindelse i det hela, alltså inga mekaniska lån. Eskils arbete framstår efter en jämförelse med norska lagar såsom ett fullt självständigt arbete med samlandet och genomarbetandet av de inhemska rättssedvänjorna.
Fig. 1. Lagman Eskils sigill. Omskrift: Si[gillum] Es[killi filii Mag]ni.
En liten antydan om Eskils »klerkdom» kan fås i det ovan berörda brevet. Detta utmärker sig för en mycket redig utveckling av det föreliggande rättsfallet, det är dess ena förtjänst framför massan av liknande brev. Men det antyder även historisk kunskap. Erik Eriksson, som eljest plägar kallas blott den tredje, får här namnet »i nyare tid (his modernis temporibus) den tredje av namnet». Brevets redaktör har alltså vetat något om de Erikar före Erik den helige, som vi eljest blott se omnämnda i utländska källor och långt senare efter dem i unionstidens krönikor.
Fig. 2. Lagman Folkes sigill. Omskrift: Omskrift: [Sigillum Fol]conis [legife]ri Wes[gotor]um.
En annan fråga av stort intresse är, om de lagar, som Eskil samlade, förelågo i nedskriven form och om det alltså var handskrifter, han arbetade med, eller om det uteslutande var den muntligt bevarade traditionen, som han av kunniga män skaffade sig noggrann kännedom om. En så framstående forskare och kännare som Schlyter[5] besluter sig avgjort för det förra alternativet. Att sådana stadgar som de mot slutet av 1100-talet på biskop Järpulvs initiativ antagna om tionde funnos nedskrivna åtminstone på latin, torde utan vidare kunna tagas för givet. Se även s. 78.
Eskils sigill finnes i fragment kvar. Det företer bilden av ett gående lejon, samma heraldiska djur, som upptogs av övriga grenar av Magnus Minniskiolds ätt. (Fig. 1).
|
Atærtandi war Göstawær, laghmaðær, spakær maðær ok rætwis. Nitandi war Folke laghman, warskær ok mildær i daghum sinum. Toko marghær heðnær af warum laghum, ok frillubörn gengu fra arwi sinum. |
Den adertonde var lagman Gustav, en fridsam och rättvis man. Den nittonde var lagman Folke, klok och mild i alla sina dagar. De togo många hedniska bruk ur vår lag, och frillobarn gingo förlustiga sin arvsrätt. |
Fig. 3. Lagman Gustavs sigill. Omskrift: [G]ostav …
Texten är här emenderad, så att i stället för marghir heðær (många togo heder av vår lag) läses margher heðnær. Det förra ger knappast mening, det senare ger i och för sig god mening, det står i bästa samklang med det följande, som utgör ett exempel på en ändring, där gammalt rättsbruk fått vika för nytt. Man kan också i viss mån uppvisa, att hedniska seder stått kvar i Eskils redaktion och sedan före vår huvudhandskrift utmönstrats. Viktigast är den s. k. hednalagens föreskrift om tvekamp (s. 79). Ett annat hithörande stadgande är det om att fader måste adoptera sitt eget barn, för att detta skall få ärva, så i fragmentet, medan vår handskrift gör arvsrätten beroende av dopet (s. 88).
Lagman Gustav har efterlämnat ett dombrev och Folke ett annat, vari han stadfäster sin företrädares dom. Gustav var samtidigt häradshövding i Kåkind. Båda breven ha kvar fragmentariska sigill. Gustavs företer bilden av en man, utrustad med domaremaktens symboler, svärdet (och vågen?), Folke har en vapensköld, sammansatt av olika motiv; den har både lejonet (Eskils sigill) och liljan, som är mest bekant från Birger Brosas sigill (fig. 2). I Gustavs sigill vore man frestad att se ett bevis, att ägaren varit en bondelagman av gamla stammen, som icke hade annan rang att åberopa än den domaremakt, som folkets val skänkte honom (fig. 3). — Alla tre sigillen förekomma hos Rabenius, »De antiquis Vestrogothiæ legiferis», fullständiga, likaså hos Peringskjöld. Med säkerhet föreligger här en rekonstruktion.
- ↑ Skalden Einar Skulason besökte Sverige vid 1100-talets mitt. — Likheten med det ciceronianska pater patriæ torde vara tillfällig. Vi äga ingen anledning att tro, att Cicero studerades i denna tids Västergötland.
- ↑ DS, n:r 216.
- ↑ Fagrskinna enligt redaktionen B.
- ↑ DS, n:r 216.
- ↑ Juridiska avhandlingar 2, s. 118.