Ur vår äldsta bok/2

[ 28 ]

KAP. II.

Konungalängd.

Av den konungalängd, som vi här återge, ha vi två handskrifter och en gammal översättning. Utom handskriften i Cod. B 59, gjord såsom den föregående med Vidhemsprästens hand, ha vi en handskrift i Cod. D 4, troligen från Vadstena kloster och gjord mellan 1430 och 1450. Denna ser nästan ut att vara en avskrift av den i B 59. Den har alldeles samma historiska och geografiska stycken i alldeles samma ordning. Och den låter dem följas av alldeles samma bibliska gåtor, som Vidhemsprästen fört in i vår laghandskrift på det lediga utrymmet vid slutet. I några fall förkortar avskrivaren texten. I ett par fall gör han tillägg, de betydelsefullaste röra händelser, som timat i norra Falbygden, om vilkens minnen han synes ha haft kunskap ur andra källor.

Den latinska översättningen är införd i det så kallade Registrum Upsalense, en samlingskodex, som ärkebiskopen år 1344 lät upplägga för att däri inskriva brev och annat, som gällde ärkestiftet; i detta infördes även en del annat av allmännare intresse, t. ex. översättningen av vår konungalängd. Översättningen sluter sig nära till grundtexten, men förbigår ett och annat, som synts tolkaren vara av alltför lokalt intresse. Å andra sidan göras enstaka tillägg ur andra källor, och på ett par ställen innebär översättningen ett förtydligande av texten.

Då den nämnda översättningen och den yngre avskriften lämna bidrag till grundtextens tolkning, skola vi meddela, [ 29 ]vad de ha att säga. Likaledes skola vi lämna ett par andra upplysningar ur ett par andra längder, båda införda i den sörmländska laghandskriften B 17 i Stockholmsbiblioteket.

Olawær Skotkonongær war fyrsti konongær, sum kristin war i Sweriki. Han war döptær i kiældu þerre, wið Hosæby liggær ok heter Byrghittæ, af Sighfriði biskup. Oc han skötte þaghær allæn byn til stafs ok stols.

Olov Skötkonung var den förste konung, som var kristen i Sverige. Han var döpt i den källa, som ligger vid Husaby och heter Birgittas, av biskop Sigfrid. Och han skänkte genast hela byn till biskopsstolen.

Uppgiften om Sigfrids mission återkommer i biskopslängden och behandlas där (s. 47 följ.). Olov Skötkonungs dop skedde enligt en samtida tysk källa år 1008. Svenska krönikor ha det uppenbart felaktiga året 1108. Även Hervararsagan betecknar Olov såsom den förste kristne konungen. Att stället varit kunglig egendom, synes av namnet vara troligt. Husaby är ett vanligt namn på sådana; under medeltiden var vårt Husaby faktiskt biskopsgods.

Annar konongær war Æmundær Kolbrænnæ oc het þy Kolbrænnæ, at war riwær i ræfstum sinum at brænnæ hus mannæ.

Den andre konungen var Anund Kolbränna. Han kallades Kolbränna därför, att han var sträng i sina räfster att bränna männens hus.

Att Olovs närmaste efterträdare hette Anund, synes av de bästa isländska källor, redan Hervararsagan. Uppgiften om hans stränga räfster återfinnes ej hos islänningarna. Att konungen hade så vidsträckt domsrätt, stämmer icke heller fullt med vad vi i övrigt erfara. Själva strafformen för den, som trotsade tingets dom, har nog förekommit. Påven Innocentius III klandrar i brev till Sverker II, den 12 januari 1206, att präster inställas för världslig rätt och att deras hus brännas, då de icke lyda.

Såväl Olov som Anund ha lämnat minnen efter sig i egna mynt. Därefter synes den svenska myntningen ha upphört till Knut Eriksson.

[ 30 ]

Þriði war Æmundær Slemæ, ok het þy Slemæ, þy at war sliskær ok eigh goðær at þra i þy mali, han wildi fremiæ. Ok han görðe skiæl mællin Swerikis ok Danmark, swa sum six i Landæmærum.

Den tredje var Emund Slema. Han hette Slema därför att han var snål och icke god att ha emot sig i de mål, som han ville föra fram. Och han gjorde gränser mellan Sverige och Danmark, såsom säges i »Landamäre».

Emund har av traditionen fått ett dåligt eftermäle. Medeltidstraditionen beskyller honom för att ha vållat Blekings förlust, därför nämnes han i Södermannalagen såsom exempel på en dålig konung. Hervararsagan säger, att i hans tid höllo svearna dåligt fast vid kristendomen. Islänningarna kalla honom Emund Gammal, emedan han var äldre än sin företrädare. Säkert är, att han med den bremiska biskopsstolen hade en strid om den i biskopslängden nämnde Asmund. Han kallades av Adam mycket dålig (pessimus). Vår författare har med sitt genomgående rättshistoriska betraktelsesätt i hans domareegenskaper sökt förklaringen till hans eftermäle.

Ok het þy slemæ är i vårt avtryck tillagt för meningens skull och med stöd av uttryckssättet i föregående stycke.

Landamäre avser den nedan s. 95 ff. avtryckta framställningen om Danaholmsmötet.

Fiarði war Hakun Röðe. Han war födder i Lifwini i Wistæhæræði. Þrættan wintær war han konongær ok liggær i Liwini, sum han boren war.

Den fjärde var Håkan Röde. Han var född i Levene i Viste härad. Tretton år var han konung och ligger begraven i Levene, där han var född.

Att Håkan var icke den fjärde utan den femte, är alldeles visst, se nedan.

Fæmti war Stænkil konongær. Han ælskæði wæstgötæ umfram allæ þe mæn, i hans riki waru. Ok han war goðær skyttæri ok starkær, swa sum æn standæ hans skotmark i Lifwini. Kallær et Konongsten. Annar standær wið

Den femte var konung Stenkil. Han älskade västgötarna framför alla de män, som voro i hans rike. Och han var en god skytt och stark, så att ännu stå hans skottmärken i Levene. Ett kallas Konungssten. Det andra står vid

[ 31 ]

Konongs Liðstolpæ. Þriði a Stanzbiærghi. Ok e gladdus wæstgötær af hanum, mæðæn hans lifdaghær waru.

konungens ledstolpe. Det tredje vid Ståndsberget. Och västgötarna voro alltid glada åt honom, så länge hans livstid varade.

Att Stenkil bort stå före Håkan, är redan nämnt. Han är väl bestyrkt i källorna. Innan han blev konung, skall han ha tagit om hand de bremiska missionsprästerna och fört dem i säkerhet, då de mötte motstånd vid hovet. (Adam.) Såväl den bremiske författaren som påven i sitt brev till Inge berömma hans fromhet. Hervararsagan vet, att han varit en mäktig man och jarl, och flera sagor berätta om hans fejd med Harald Hårdråde. Vid sidan av sitt kristliga nit skall han ha förstått att iakttaga ett försiktigt uppträdande och hejda den alltför ivriga framfart, varmed biskop Adalvard d. y. och biskop Egino i Lund höllo på att framkalla en reaktion.

Hans kärlek till västgötarna förklaras möjligen av hans börd. Hans far hette Ragnvald, och det har av många antagits, att detta är samme Ragnvald, som under Olov Skötkonung var jarl i Västergötland och sedan följde Ingegärd till Ryssland. Enligt Hervararsagan skall han ha dött nära samtidigt med Harald Hårdråde, alltså hösten 1066 eller tidigt på nyåret 1067.

Rörande förhållandena efter Stenkils död finnas många uppgifter, som varit svåra att bringa i överensstämmelse med varandra. Den, som lyckats bäst, synes oss vara Petersburgprofessorn Braun, efter vilken vi göra följande sammanställning.

Emund Gammal dog icke barnlös, som det kan förefalla i sagorna; han efterlämnade åtminstone tre söner: Erik, Anund och Håkan. Dessutom hade han haft en son, Ingvar, som är den i en isländsk saga och på en massa runstenar omnämnde Ingvar Vittfarne, vilken stupade på ett tåg i Österväg (år 1041), däri han skolat understödja ryssarna, särskilt sin kusins gemål på tåget mot Grekland (enligt bysantinska källor slutat år 1043). Efter Stenkils död uppträdde (enligt Adam av [ 32 ]Bremen) Erik (Emundson?) i kamp mot en annan Erik (Anundsson?), därvid båda stupade. Sedan först Hallsten fördrivits, kom Anund från Ryssland, dit han väl hade följt Ingvar. Även han fördrevs. Omsider blev en son av Emund konung, han var den ovan nämnde Håkan (Röde). På honom syftar enligt Bugge runstenen vid Hovgården (Brate, Runverser s. 72).

Att Håkan varit född i Västergötland, vore ju icke omöjligt; fadern har nog bott där tidtals. 'Troligare är dock, att vi ha fått in ett par rader om honom, vilka egentligen höra till Stenkil. Egendomligt är, att namnet Håkantorp i Levene skall verka bestickande. Även en annan tillfällighet är bestickande. Det blir jämnt 13 år från Stenkils död till den tid, då vi träffa hans son i säkra källor. Vi ha påvebrev till Inge (och Hallsten) från år 1080 och 1081, och vi veta, att skalden Markus Skeggiason, även lagsagoman på Island, besökt Inge; han reste i våra trakter troligen vid år 1080. Genom Markus och hans samtida, biskop Gissur, vilka båda voro nära vänner till Are Frode, torde islänningarna varit väl underrättade särskilt om striden mellan Inge och det hedniska partiet, vars anförare var Blotsven.

Även Blotsven synes ha härstammat från den gamla konungaätten. Enligt Ingvars saga hade Ingvar en son Sven; det är frestande att identifiera denne med Hervararsagans Blotsven. I så fall skulle han varit broder till Inges drottning Helena, och detta passar synnerligen väl, ty namnet Helena är utan tvivel infört från Grekland via Ryssland, där ett helgon Olga bar det kristna namnet Helena. Olga var gemål till en tidigare Ingvar; att uppkalla henne bör ha legat nära till hands för Ingvar den vittfarne. Inges drottning skulle i så fall redan genom sitt namn ha varit utpekad såsom ett helgon. Enligt Annerstedts sannolika gissning är hon identisk med västgötahelgonet Helena (Elin) av Skövde.

Sætti war Ingi konongær. Han styrði Sweriki mæð drængskap ok bröt aldrigh lagh þy, tald waru ok takin i hwariu landskapi.

Den sjätte var konung Inge. Han styrde Sverige med mandom och bröt aldrig den lag, som var antagen i varje landskap.

[ 33 ]Inges manliga uppträdande och manliga sinne vitsordas även i de isländska källorna. Med vanligt intresse för rättsfrågor gör sig vår författare till försvarare för Inge mot en beskyllning, som framställts mot denne. Enligt Adam skulle redan i Olov Skötkonungs tid ha träffats ett avtal, att om konungen själv ville vara kristen, skulle han få välja den bästa delen av landet, där bygga kyrka och införa kristendomen, men han skulle ej med våld tvinga någon att bli kristen. Nu förtäljer Hervararsagan, att Inge gjorde slut på bloten i Svealand, vilket ju ostridigt skulle vara att bryta den nämnda överenskommelsen, men den säger i annat sammanhang mera obestämt, att han tog det noga med somligt, som Stenkil hade låtit vara. Det tyckes ha varit något olika uppfattning om rättmätigheten av hans uppträdande. Emellertid blev Inge fördriven från tinget. Vår författare är av den meningen, att Inge hade rätten på sin sida.

Syundi war Hallsten konongær, broðer Inge konongs, hofsambær ok goðlyndær. Hwart mal, fore han kom, þa war han bötændi at. Fore þy uslæðis Sweriki af hans frafallum ok döðæ.

Den sjunde var Hallsten, konung Inges broder, hovsam och blid. Varje tvist, som kom inför honom, slet han. Därför blev det sämre med Sverige efter hans dödliga frånfälle.

Att Hallsten och Inge voro samregenter, berättas alldeles tydligt av Hervararsagan. I övrigt veta källorna nästan ingenting om Hallsten.

Attundi war Philipus konongær, Hallstens sun. Ok nöt at faðurs ok faðurbroðurs sins, at þer foro wæl mæd Sweriki. Ingin matte hanum laghæspiæl kiænnæ.

Den åttonde var konung Filip, Hallstens son. Han blev älskad för sin faders och farbroders skull, emedan de foro väl med Sverige. Ingen kunde tillvita honom lagbrott.

Medan den äldre Inges laglydnad var omtvistad, så hade icke funnits mer än en mening om Filips. Filips namn är märkligt. Inges tre döttrar och Hallstens son bära namn, som tyda på ett inflytande från grekisk namngivning i vår konungaätt. Troligen har även här Ryssland förmedlat. — Filip [ 34 ]uppräknas av Are bland en hel del märkliga män, som dogo 1118, före den 28 maj.

Niundi war Ingi konongær, broðer Philipusær konongs, ok heter æptir Ingæ konong, Hallstens konongs broðær. Hanum war firigiort mæð ondom dryk i Östrægötlandi ok fek af þy banæ. Æn Sweriki for e wæl, mæðæn þer frænlingær ræðu.

Den nionde var konung Inge, broder till konung Filip och uppkallad efter konung Inge, konung Hallstens broder. Han blev förgiven med ond dryck i Östergötland och fick därav sin bane. Men Sverige for alltid väl, så länge den ätten regerade.

Om giftmordet på Inge berättar översättningen till vår längd, att det skedde i Vreta. Men Vreta var, enligt vad vi erfara av biskop Brask, ett arvegods i Sverkerska ätten. Det finnes ingenstädes utsagt, men det kan gissas, att man åtminstone i Västergötland drog vissa slutsatser rörande den blivande tronpretendenten av dessa fakta. Stöd för en sådan gissning eller misstanke kan finnas i den omständigheten, att Inges gemål Ulvhild, som ingått ett andra gifte med konung Nils i Danmark, ingick sitt tredje gifte med Sverker under omständigheter, som kommit Saxo att beteckna förbindelsen såsom illegitim.

Tiundi war Rangvaldær konongær, baldær oc huxtor. Han reð a Karlæpitt at ugislæðu. Ok fore þa sæwirðing, han giorðe allum wæstgötom, þa fek han skiæmðær döðæ.

Styrði þa godær laghmaðær Wæstrægötlandi ok lanzhöfðengiær, ok waru þa allir tryggir landi sinu.

Den tionde var Ragnvald, båld och stolt. Han red utan gisslan till Karlaby, och för den vanvördnad, han visade Västergötlands på landstinget samlade folk, fick han en neslig död.

Sedan styrdes Västergötland av en god lagman och landskapets stormän, och då voro alla trogna mot sitt land.

I berättelsen om Ragnvald göra de andra redaktionerna ett par avvikelser. Den latinska översättningen säger, att Ragnvalds färd till Karleby utan gisslan skett »mot västgötarnas lag» och under pågående ting. Det förra är, såsom vi se av s. 83 nedan, alldeles riktigt med hänsyn till den form, lagen hade vid tiden för Uppsalaregistrets tillkomst. Att lagen om [ 35 ]gisslan på 1100-talet var densamma är troligt, men kan icke sägas vara bevisat genom Uppsalaregistrets ord. Att dråpet skett på ting, är nog meningen i vår text (jfr »alla götar», »alla götars ting» s. 83, »alla landsmän s. 84, vilka väl alla avse tingsförsamlingen). En annan längd förlägger dråpet till Skara, den vanliga platsen för landstinget. Avskriften i Cod. D 4 säger, att »bönderna slogo ihjäl honom i Gåsamossen». Namnet Gåsamossen väcker tanken på Gårmossen, som enligt Salanders förträffliga bok om Åsleds pastorat var namnet på mossarna på båda sidorna om Fliaån, norr om Karleby. Talet om mossen väcker å andra sidan minnet om Snorres framställning av Torgny lagmans tal, enligt vilket svenskarna skulle ha dränkt icke mindre än fem (enligt en kodex två) konungar, som föreföllo alltför övermodiga.

Namnet Karlæpitt måste innebära något fel, ehuru det återkommer i båda de svenska handskrifterna. Den latinska översättningen har riktig namnform. Karleby är utan tvivel en uråldrig huvudort, bl. a. känt för sina väldiga gånggrifter. Helt nära ligger Leaby gästgivaregård och tingsställe, där vägen från Ätradalen, gamla huvudvägen från Danmark, korsar den i Eriksgatan ingående vägsträckan Jönköping—Skara. Saxo bestyrker utan namns nämnande dråpet på Ragnvald. Härom se vid lagman Karle i Lagmanslängden. S. 14.

Ælliufti war Swerkir Konongær gambli. Han war Cornubæ sun i Östrægötlandi. Hans hestæswen myrði han iulæotto, sum han skuldi til kyrkiu faræ. Ok han ær iorðæðær i Alwastrum. Ok han byriæði fyrst oc æflti þæt kloster, sum Guð læti nu sial hans þæt nyutæ.

Den elfte var konung Sverker den äldre. Han var son till Kornube(!) i Östergötland. Hans stallare mördade honom om julottan, då han skulle fara till kyrkan. Och han är jordad i Alvastra. Och han grundade först och byggde det klostret. Låte Gud nu hans själ njuta gott därav.

Sverkers släkttavla är svår att utforska. Den äldsta uppgiften i Sverige, oavsett vår, är år 1489 av en minoritkustos Magnus i Linköping utskriven ur »Varnhems klosters [ 36 ]gamla böcker. Den representerar sålunda traditioner och uppteckningar inom den orden, som av Sverker infördes i Sverige. Nu finnes den dels återgiven av Olaus Petri i hans krönika, s. 59, dels (troligen noggrannare) avskriven av Bure i hans »Sumle», s. 70, båda citerade efter Klemmings upplagor. Släkttavlan lyder så. Ketill Kænia (Ketill hos Ol. Petri) var hedning och gick levande in i högen för att icke behöva bli kristen. Han hade en son Kol, som likaledes var hedning men på sin ålderdom blev döpt av sin son Karnuka (Cornicke), då denne lät viga den av honom uppbyggda kyrkan i Kaga. Karnuka-Cornicke var fader till Sverker och är alltså identisk med Cornuba. Hur namnet ursprungligen lytt, är svårt att avgöra. Sverker hade tre söner, Johan (om vilken se ovan under lagman Karle), Karl, konungen, och Sune Sik (Simon Sik hos O. P. genom felläsning av den latinska formen Sunonem). Johan hade enligt Olaus Petri sönerna Kol och Burislev, vilka föllo för Knut Erikssons svärd.

Bortom Sverker ha vi icke tillfälle att ge andra upplysningar, men om hans efterkommande kunna vi bestämma ett och annat. Sune Sik hör nog icke hit. Han skall vara fader till Ingrid Ylva, Birger Jarls moder, vilket förefaller misstänkt, då denna väl bort härstamma från någon med namnet Ulv. Troligen föreligger här ett fel; en Sune Sik finnes ibland cisterciensernas donatorer, enligt ett brev av 1297. Att Kol och Burislev skulle varit Sverkers sonsöner, är nog ett antagande av Olaus Petri, som trodde sig ha för sig en fullständig förteckning över Sverkers söner. Om Burislev kunna vi emellertid bevisa, att han var Sverkers son. Sverkers andra gemål Rikissa var dotter av en slavisk furste Boleslav (= Burislev), och det är tydligen efter sin morfar, som Burislev är uppkallad. Att han ärvt sina bröder och dött barnlös, se vi av konung Valdemar II:s jordebok, av vilken vi erfara, att Boleslavs halvsyster, Sverkers styvdotter med Rikissa, efter Boleslav ärvde en stor del av Sverkers egendomar. Sofia var gift med Valdemar I och moder till Valdemar II. Samma källa upplyser, att Valdemars del av den sverkerska [ 37 ]förmögenheten lämnades till hans son hertig Knut av Reval. Och genom dennes son Svantepolk, som flyttade över till Sverige, återbördades den stora egendomskomplexen åt vårt land. Ur Svantepolks många donations- och köpebrev kunna vi till stor del rekonstruera Sverkers jordebok. Han har tydligen ägt en massa egendomar i Östergötland, särskilt på dess slättland, och han har bl. a. ägt Kaga, varom nämnes i den eljest underliga berättelsen om Karnuka-Cornicke-Cornuba. Enligt biskop Brask har han ägt Vreta, som ovan nämnts. Isländska sagor kalla vår konung Sverker Kolsson.

Fig. 4. Målning från Kaga kyrka. Bilden föreställer barnamordet i Betlehem och hänföres av H. Hildebrand till 1100-talet.

Att Sverker mördats, vitsordas även av Saxo, som säger, oatt det skett av den slav, som förestod hans sovrum. Saxo anser, att Magnus Henriksson hade anstiftat mordet. Tiden var kort före den danske konungen Knut Magnussons dråp, vilket inträffade 1157.

Att Sverker inlagt förtjänst om klosterväsendet, är likaledes väl styrkt. Klostret i Alvastra grundades enligt ordens utländska krönikörer 1143, alltså under Sverkers tid. Och biskop Brask, som säger sig ha tillgång till den nu förlorade stiftelseurkunden, uppger, att klostret grundats på drottning Ulvhilds morgongåva.

[ 38 ]

Tolfte war Erekær konongær. Han war usini swa brat af daghum takin. Han giærði e goð döme, mæðæn han lifði, ok Guð gaf hanum þær goðæ lön fore. Nu ær hans sial i ro mæð Guði ok hans ænglum, ok ben hans hwilæs i Upsalum, ok hawir teet ok oppenbaræt margh fahær iærtigni mæð Guðs naðum.

Den tolfte var konung Erik. Han blev så alltför tidigt tagen av daga. Han gav alltid ett gott föredöme, så länge han levde, och Gud gav honom god lön därför. Nu är hans själ i ro med Gud och hans änglar, och hans ben vila i Uppsala. Och han har gjort många fagra järtecken med Guds nåd.

Om konung Erik flyta de historiska källorna ytterst sparsamt och de legendariska desto rikare. Det är rätt svårt att få fasta hållpunkter för hans verkliga liv och person. De yngre avläggarna av vår krönika avvika här starkt. Uppsalaregistret inskränker sig till att nämna hans namn, detta tydligen emedan man i Uppsala ansåg sig ha gott om bättre källor, och avskriften i Cod. D 4 säger: »Han blev slagen i en strid vid Uppsala, och där ligger han begraven, och Gud har gjort många fagra järtecken för hans skull. Och han vann först Finland åt kristendomen.» Denna yngre avskrift kan naturligtvis icke som källa sättas vid sidan av vår gamla, vadan vi förbigå dess uppgifter.

Att Erik tidigt började anses helig åtminstone i Uppland, visas av ett gammalt kalendarium från Vallentuna kyrka, skrivet troligen år 1198 eller i alla händelser långt före vår längd. Här finnes hans namn upptaget vid den 18 maj. Delvis har han för glorian att tacka sin kyrka i Gamla Uppsala. Med Västergötland hade han påtagligen förbindelser genom sin drottning Kristina, som härstammade från Stenkils ätt. Man vet av en dansk klosterkrönika, att Erik och särskilt hans gemål hade en förbittrad strid med Varnhemsmunkarna om den mark, där klostret skulle stå; det gäller påtagligen en strid om drottningens arvejord. Tvisten ledde år 1158 till munkarnas fördrivande och grundandet av ett kloster i Danmark. Hans kvinnliga ättlingar i Norge togo vid kritiska tidpunkter regelbundet sin tillflykt till »Gautland» och hade stora gods där. Påtagligen menas Västergötland, där Eriks dotterdotter [ 39 ]

Fig. 5. Gamla Uppsala kyrka, dess nuvarande utseende.

Fig. 6. Gamla Uppsala kyrka, gamla planen enligt d:r Kjellbergs utgrävning. Traditionen ger Erik äran att vara denna kyrkas byggherren; den motsäges icke av kyrkans stil.

Kristina blev lagmansfru, där hans son dog, där både denne och hans ättlingar fått sin grav, tydligen en frukt av den försoning, som ingåtts med Varnhemsmunkarna. Att Erik var känd och älskad i Västergötland, kan alltså anses bevisat. Om han däremot redan på 1240-talet här gällde som helgon, [ 40 ]är vanskligt att säga. Vår längd föreligger i en avskrift, som gjorts av en präst. En sådan sak kan ju denne alltför lätt ha tillagt. Ty vid hans tid var Erik redan med stor högtidlighet flyttad från Gamla till Nya Uppsala, och då var Eriks officiella legend redan skriven av Israel Erlandsson.

Att Erik fått en våldsam död, en stor merit redan det för helgonglorian, bestyrkes av ett brev från påven Celestinus III (DS n:r 825), det styrkes ännu bestämdare av den avhuggna halskotan i hans skrin. Dödsdagen anges enstämmigt som den 18 maj 1160.

Þrættandi war Karl konongær, Swærkirs sun gamblæ. Nöt sins goðæ faðurs til nams. Han styrði Sweriki mæð spækt ok goðwilliæ, ok han tok af daghum Magnus konung, fyurtandæ, i Örebro. Æn han sialwær fæl i Wisingsö, ok han liggær i Alwastrum hos fæðær sinum. Æn sun (Sverkis d. v. s.) hans Swerkir war boren i Danmark i kiltu, ok war ömblegh hans færð.

Den trettonde var konung Karl, son till Sverker d. ä. Han övertog sin gode faders värdighet. Han styrde Sverige med klokhet och mildhet, och han tog av daga konung Magnus, som var den fjortonde, i Örsundsbro. Men han själv föll på Visingsö, och han ligger begraven i Alvastra hos sin fader. Men hans son Sverker hade burits i skötet till Danmark och led stor nöd på sin färd.

Fig. 7. Genomhuggen halskota från Erik den heliges skrin i Uppsala domkyrka.

Som Erik den heliges baneman anger Erikslegenden Magnus, »son av konungen i Danmark», rättare av prinsen Henrik Skadelår. I de norska källorna få vi veta, att då Harald Gilles son konung Inge i januari 1161 fallit i slaget vid Oslo, styrde Orm, en hans halvbroder på mödernet, drottning Ingrids son, sin kosa till sveakonungen Magnus (Henriksson), bådas broder. Det är denne Magnus, som föll för Karl Sverkersson. Han var sondottersson av Inge d. ä. Redan det nämnda året 1161 skall han ha stupat. Karl Sverkersson överfölls på Visingsö enligt våra annaler år 1167; en av dem, som förefaller pålitlig, tillägger den sista mars. Att Sverker d. y. var späd, då detta skedde, veta vi av Saxo. Denne be[ 41 ]rättar, att Karls jarl Gutorm var på besök vid det danska hovet och stod fadder åt prins Knut Valdemarsson (1163). Hans ärende var då att hämta konung Karls brud. Sverker var alltså född tidigast 1164. Sverkers mor var systerdotter till konung Valdemar den store i Danmark och dotter av en mäktig man, Stig Vitaläder.

Fæmtandi war Knutær konongær. Han van Sweriki mæð swærði ok tok af daghum Karl konong ok Kol konong ok Byrislef konong ok atti marghær orostær widh Sweriki ok fek i allum sighær ok hafði mykit arwuði, fyr æn han fek Sweriki mæð ro. Siðæn war han goðær konongær, ær han tok wiðær waxe. Ok þre wintær ok tyughu war han konongær ok læt sitt lif i Ereksbærghi i Giæsini. Ok han liggær i Warnem.

Den femtonde var konung Knut. Han vann Sverige med svärd och tog av daga konung Karl och konung Kol och konung Boleslav, och han hade många slag mot Sverige och segrade i dem alla och hade mycken möda, innan han fick Sverige i lugn besittning. Sedan var han en god konung, då hans makt började stadga sig. Och tjugutre år var han konung och dog i Eriksberg i Gäsene härad. Och i Varnhem ligger han begraven.

Om de bittra strider, genom vilka konung Knut gjorde sig till herre i Sverige, få vi i andra källor blott föga upplysning. Att Boleslav är väl styrkt, ha vi meddelat s. 36.

Kol nämnes i flera konungalängder, de flesta ha väl sin uppgift från vår längd. En av dem säger, att Kol föll i Bjälbo. Detta tyder på en i någon mån självständig tradition. De tjugutre år, som Knut uppges ha regerat, måste räknas från stridernas slut 1172, ty Knut dog 1195 (eller 6). Grunddragen av Knuts strid kunna vi emellertid följa i andra källor. Enligt Saxo var Sveriges förste ärkebiskop under åren 1168 och 1169 dels i Danmark såsom ombud för Erling Jarl i Norge, dels i Rom såsom ombud för konung Valdemar i Danmark. Detta tyder på en tvungen ledighet från hans egentliga ämbete. Från påven Alexander III:s vistelse i Tusculanum 1171 och 1172 ha vi flera brev till Sverige, de ha kommit till oss med blott datum, ej med år. Några av dem (tydligen från 1171) intaga en mot Knut mycket ovänlig hallning, t. ex. det, som [ 42 ]adresseras till ärkebiskopen, biskoparna och Karls jarl Gutorm men icke nämner någon konung (DS n:r 59). Men i ett följande, tydligen från 1172 (i vårt Diplomatarium felaktigt satt under n:r 41 från år 1161), är ställningen ändrad. Nu är Knut påvens älskade son i Kristo, han får ett vänligt tack för sin uppmärksamhet att genom sändebud göra påven sin uppvaktning, och han får en det faderliga råd och förmaningar med hänsyn till landets styrelse, vilka råd han också synes ha följt. Alexander hade starka skäl att vara Sverkers ätt tacksam för gjorda tjänster, men det realpolitiska läget i striden med kejsar Fredrik Barbarossa bjöd honom att icke skaffa sig flere fiender, än som var nödvändigt, och han hade tydligen funnit klokt att böja sig för det fullbordade faktum, att Knut var segrare i striden med Sverkers ätt.

En detalj i Alexanders brev till Knut förtjänar att belysas, då den ofta diskuterats. Alexander har med stor fasa förnummit, att några bland Knuts folk, förförda av djävulens svek, hållit för helig en man, som blivit dräpt under ruset. Man har tänkt sig, att påven på detta energiska sätt velat avvisa framställda krav på en helgongloria åt Erik. Men även om sådana krav varit framställda och även om påven, trots sin önskan att vinna Knut, ansett sig böra avvisa dem, så är det i det sammanhang, vari brevet står, otänkbart, att han skulle ha velat använda dylika uttryck, även om förhållandena vid Eriks död varit sådana, att den här återgivna svartmålningen därpå kunnat passa. Det finnes emellertid en annan, på vilken skildringen ord för ord passar in. Den norske konungen Harald Gille dräptes under ruset i sin frillas säng, men han blev kort därefter ansedd för helgon. Han hade därtill en gång låtit hänga biskopen i Stavanger. Det berättas, att hans söner i sin maktsträvan haft gagn av faderns på egendomligt sätt förvärvade helgongloria. Harald var både styvfader och svärfader till Magnus Henriksson, hans hustru, drottning Ingrid, som varit med om att planlägga dråpet på Knut Lavard, hade fått uppleva, hur den dräpte just genom dråpet blivit helgon och hans son en mäktig konung. Det är [ 43 ]troligt, att på hennes tillskyndan Magnus’ anhängare bl. a. drivit propaganda även i Sverige för Haralds helighet.

Konung Knuts 23-åriga i det hela fredliga regering har bl. a. fått ett minne, i det han på ett förträffligt sätt upptog den sedan mer än hundra år vilande svenska myntningen.

Fig. 8. Några av konung Knuts mynt.

Eriksberg, där Knut dog, har en gammal, ännu kvarstående kyrka, som i sin anordning företer fullständig överensstämmelse med de säkert från 1100-talet härstammande kyrkorna i Västergötland, exempelvis Forsby, som invigdes den 20 juli 1135. Den fick sina klockor av biskop Bengt den gode, som väl någon tid varit samtida med Knut (se därom s. 61). Det är väl alltså så gott som visst, att kyrkan härstammar från den tid, då Knut ägde gård i socknen. Namnet skall väl hugfästa Erik den heliges minne. Det har i samma kyrka funnits ett dyrbart relikskrin med ännu dyrbarare innehåll, som synes förutsätta en mycket rik donator (fig. 9). Enligt en gammal men otillförlitlig uppgift skulle gården Gate i Eriksberg ha spår av en större byggnad, Knuts kungsgård.

Sæxtandi war Swærkir konongær, sniæller man ok goðær drængær, röndes sinu riki wæl. Æn folkongær toko lif af hanum, hans sialfs maghær görðe hanum þæt i Giæstilren. Ok i Alwastrum liggær han. Ok ær hans e giættit at goðo.

Den sextonde var konung Sverker, en klok och kraftig man, han var sitt rike till fromma. Men Folkungarna togo hans liv, hans egen gemåls frände (l. hans svärson?) gjorde honom det vid Gestilren. Och han är begraven i Alvastra och lever i kärt minne.

[ 44 ]

Fig. 9. Relikskrin från Eriksbergs kyrka, förvarat i Nationalmuseum. Ett alldeles snarlikt skrin, som tillhört grannkyrkan Jäla, förvaras i museet i Skara. Stilen i ornamenten stämmer väl med konung Knuts tid.

Vid tronskiftet efter konung Knut omtalas i vår krönika inga strider. Birger jarl Brosa var även den nye konungens jarl, och en broder till Knut nämnes i ett av Sverkers brev bland hans män. Troligtvis var det Folkungarna, särskilt Birger Brosa, som hade det faktiska avgörandet. Om de stridigheter, som kommo de mäktigaste bland Folkungarna, vilka [ 45 ]emellertid besvågrat sig med båda de tävlande konungaätterna, att taga parti mot Sverker, nämnes strax i det följande.

Syutande war Erekær konongær. Han flyði i Noreghe þre iæmlængæ. Siðæn wan han Sweriki mæð swærði ok mæð sighær ok war syu wintær konongær. Ok war goðær arkonungær, fore þy at e waru goð aar um alt hans riki, mæðæn han lifði. Han strado i Wisingxö ok liggær i Warnem hos bröðrom sinum oc frændum.

Den sjuttonde var konung Erik. Han var flykting i Norge i tre år. Sedan vann han Sverige med svärd och med seger och var konung i sju år. Han var god årkonung, ty så länge han levde var det god årsväxt i hela hans rike. Han dog sotdöden på Visingsö och ligger begraven i Varnhem hos sina bröder och fränder.

Den latinska översättningen i Registrum Upsalense tillägger om Knuts flykt till Norge, att den skett, sedan hans bröder dödats vid Älgarås. Den följer här en troligen i Uppsala utarbetad kronologi (SRS n:r 19), som säger, att år 1205 skedde dråpet i Älgarås den 15 november, andra kronologier kalla det ett slag. Dessa bröder nämnas i vår text blott på tal om gravplatsen. Att Erik vid denna tid vistats i Norge betygas även av de norska konungasagorna. De båda slag, där Erik besegrade Sverker, vid Lena den 31 januari 1208 och vid Gestilren den 18 juli 1210, nämnas i nästan alla både svenska, danska och isländska annaler. Då Erik dog den 10 april 1216 och vår krönika säger, att han regerat i sju år, så synes den förutsätta någon valhandling mellan nyssnämnda data, från vilken han var att anse som laglig konung.

Attærtandi war Ion konongær, Swærkirs sun, bærnskær at aldri ok mykit goðwiliædær. Þre wintær war han konongær ok stradoo i Wisingxö. Alt Sweriki harmsæði hans döðæ mykit, at han skuldi eigh liwæ længær. Ok i Alwastrum liggær han, ok e göme Guð sial hans.

Den adertonde var konung Johan Sverkersson, ett barn till åldern och mycket blid. Tre år var han konung och dog sotdöden på Visingsö. Hela Sverige sörjde djupt över hans död, att han icke fick leva längre. Och i Alvastra är han begraven. Och Gud bevare hans själ i evighet.

Då konung Johan uppges ha regerat tre år, så räknas detta tydligen från hans kröning, som skedde 1219, ty hans död inträffade 1222.