Ur vår äldsta bok/3
← Kap II. Konungalängd. |
|
Kap IV. Västgötalagens inlednings- och slutord. → |
KAP. III.
Biskopslängd.
(B. 59, Vidhemsprästens hand.)
Den äldsta kyrkan i Sverige har tydligen icke gjort mycket för att få sin egen historia upptecknad. En följd därav är, att traditionen för de äldsta tiderna är ytterst bristfällig. Som exempel härpå skola vi nämna, vad som i det svenska legendariet, vilket ju dock gjorde anspråk på att säga sanning, utgavs för historia. Som de första biskoparna i Uppsala nämnas: Gregorius II (påve, † 731) lät först predika kristendomen i Sverige, så blev Thurgot den förste Uppsalabiskopen (i verkligheten biskop i Skara efter 1014). Så kom Unne (ärkebiskop i Bremen, jfr nedan) och därpå två Adalvardar (den ene i verkligheten biskop i Skara, se nedan); dessa voro alla lydbiskopar under Bremen. Därefter var Sverige hedet i många hundra år, innan Sankt Sigfrid kom.
Att vår längds författare haft tillgång till vissa skriftliga källor, förvarade i Skara domkyrka, kan detta oaktat näppeligen betvivlas. Å andra sidan är ostridigt, att längdens äldre del är behäftad med svåra fel. Förklaringen härtill torde, såsom Ambrosiani påpekat, kunna sökas i källornas beskaffenhet. Alla domkyrkor torde haft sina kalendarier, i vilka upptecknades de särskilda dagar, som skulle firas till minne av den eller den av stiftets eller hela den kristna kyrkans välgörare. Från något senare tid ha vi flera så beskaffade kalendarier bevarade. Det är att märka, att i en sådan bok någon kronologisk ordning icke kunde uppehållas. Även kunde en otillräckligt kunnig läsare lätt komma att sammanblanda sådana uppgifter, som avsågo stiftets biskopar, med andra uppgifter, som icke hörde dit. Att vissa kronologiska och andra fel förekomma i vår längd, behöver således icke på något sätt visa, att övriga uppgifter äro opålitliga. Vissa bland dem kunna mycket väl gå tillbaka på anteckningar, samtidiga med de behandlade personerna och alltså av största värde. En egendomlighet är, att längden fullständigt ignorerar stiftets förbindelse med Bremen. — Längden finnes blott i vår handskrift. En senare bearbetning därav finnes i biskop Brynolf Gerlakssons vid medeltidens slut författade rimkrönika över biskoparna i Skara. Denna rättar enstaka skrivfel och missförstår i detaljer sin källa, men lämnar för den i vår längd behandlade tiden icke några självständiga uppgifter av värde.
Sighfriðær war fyrsti biskuper, sum hær kom kristnu a. Han for af Ænglandi ok hingæt ok mærkti hær þre kyrkiustæði ok vighði þre kyrkiugarðæ. En ær i Friggiærone, annar i Girem, þriði ær i Agnistaðum. Ok for siðæn i Wærend ok kom þær kristnu a ok lot lif sit at rættum döðæ, ok i Wæxio hwilæs ben hans. Æn hælghir ænglær toko wið sial hans ok förðo hanæ til paradis. Ok ær þæn sæl, ær slikæ arwuðis lön skal up takæ, sum han tok. |
Sigfrid var den förste biskop, som här införde kristendomen. Han for från England hit och utmärkte tre kyrkoplatser och vigde tre kyrkogårdar. En är i Friggeråker, en annan i Gerum, den tredje i Agnestad. Han for sedan till Värend och införde där kristendomen och lät sitt liv med en rätt död. Och i Växjö vila hans ben. Men heliga änglar togo hans själ och förde henne till paradiset, och den är säll, som får sådan lön för sin möda, som han fick. |
Sigfrids mission beröres även i kungalängden, där det säges, att han döpte Olov Skötkonung i den källa, som ligger vid Husaby och heter Birgittas. Detta ställe är det mest bevisande för att Sigfridslegenden vilar på gammal tradition. Birgitta kan omöjligen vara vår Birgitta, ty denna fick sina första uppenbarelser först år 1344, således 19 år senare, än vår avskrift är gjord, att icke tala om originalet. Lika litet kan det vara hon, som skulle hedras, då biskop Peter av Husaby (tidigare kyrkoherde i den församling, som givit hans tillnamn) under trettonhundratalets första fjärdedel stiftade Sankt Birgittas prebende. Det återstår då blott ett helgon, som kan avses, Irlands skyddshelgon. Och hennes namn kan icke i senare tid vara infört i vår berättelse, ty hennes dyrkan avtog bevisligen i den mån Irlands beröring med Rom blev livligare; hon har ytterst föga varit känd i Norden. Hennes namn innebär alltså ett avgörande bevis för riktigheten av legendens uppgift, att Sigfrid kommit från England. Troligast är, att han kommit över Norge, ty Olov Tryggvason hade blivit döpt i Irlands närhet, och hans första drottning var från Irland.
Ett par andra uppgifter om den äldsta missionen i Västergötland torde i betraktande av frågans vikt böra här intagas. Den så kallade Flatöboken, en sent gjord som det synes slavisk kompilation ur gamla handskrifter, berättar, att västgötajarlen Ragnvald Ulvsson, Olov Skötkonungs kusin, då han friade till Olov Tryggvasons syster Ingeborg, fick ja mot det att han antog kristendomen, varjämte Olov skulle ha sänt med honom missionärer. Detta skulle ha skett kort före Olovs färd till Svolderslaget. Om detta allt är sant, skulle vi alltså från år 1000 ha haft en missionsstation i Skara, »Ragnvalds stad». Och om så var, så är det rimligt nog, att Olovs hirdbiskop, som hette Sigurd, den nordiska formen för Sigfrid, efter nederlaget sökt trygghet hos den mäktige jarlen i Västergötland, såsom också i Flatöboken uppges, enligt en tydligen gammal och självständig tradition.
Om missionen i Sverige finnes en samtidig ehuru ganska svårtydd uppgift i ett brev från ärkebiskop Brun, preussarnas och slavernas apostel. För att rätt förstå detta brevs innebörd bör man erinra sig, att enligt Thietmar av Merseburg, en annan samtida biskop, Kiev vid denna tid (1018) till huvudsaklig del beboddes av nordbor (»danskar»), att den nyligen kristnade Vladimir den store tidigare hade vistats i Norden och slutligen att påtagligen allt fort vänliga förbindelser underhöllos mellan de två hov, vilka genom Jaroslavs och Ingegerd Olovsdotters förmälning några år senare blevo besvågrade.
På grund av ställets svårtyddhet måste jag upptaga det både i latinsk text och översättning. »Non lateat regem, quod episcopus noster cum egregio monacho, quem nostis, Rodberto, ultra mare in evangelium (prædicandum?) svigis transmiserat. Quomodo venientes nuncii verissime dixerunt, ipsum seniorem svigorum, cuius dudum uxor christiana erat, gratias Deo! baptizavit, cum quo mille homines et septem plebes eandem gratiam mox et receperunt. Quod ceteri indignati interficere querebant; spem habentes, omnes reverti cum episcopo, ad tempus locum dederunt. De quorum habitu et reversione ad explorandum missi nuncii. Cum redeunt, quæcumque docent, merito ad vos, veluti ad regem, qui me prefecit in evangelio, servus vester, certa mandare curabo.»[1]
»Jag vill icke undanhålla Eders majestät, att vår biskop hade skickat (en mission) med den förträfflige munken Robert, som Eders majestät känner, bortom havet för att predika evangelium för svearna. Enligt vad återvändande budbärare tillförlitligt berättat, har han döpt själve svearnas hövding, vars hustru länge varit kristen, Gud vare därför lovad! jämte vilken tusen människor och sju grannelag (socknar) med samma också mottagit nåden. Detta ville de övriga hindra, (men) i hopp att alla skulle återgå med biskopen(s återvändande), gåvo de tills vidare med sig. Sändebud hava sänts för att få reda på dessas ställning och omvändelse. Då de återkomma, skall jag eder tjänare till eder, såsom den konung, den där givit mig missionsuppdraget, lämna vederbörlig upplysning om de uppgifter, de lämnat.»
Det är tydligt, att sändebuden givit sin biskop eller hans mission äran av att ha framkallat konungens dop. Men därvid bör man troligen icke fästa allt för stor vikt, huvudsaken är väl, att de från slaviskt område sända missionärerna varit närvarande, och att vi sålunda kunna sätta brevets år (1008) såsom året för Olovs dop, vilket uppenbart orätt i svenska annaler sättes jämnt 100 år senare. Även andra uppgifter kunna tillgodogöras, den intressantaste är den, att sju församlingar (plebes) med samma bildats.[2] Vår text uppräknar tre, vi kunna väl lägga dit som den fjärde Husaby, som väl icke förblev en hednisk by, sedan kyrkan fick det i sin ägo, och med all sannolikhet fanns väl i Skara redan en församling. Så ha vi fem av de sju »plebes», vilken samstämmighet väl tillfredsställer rimliga anspråk på så gamla och så föga ymnigt flytande källor.
Fig. 10. Gerums kyrka i Vartofta härad, Västergötland. Att döma av byggnadssättet tillhör kyrkan 1100-talet.
Då Sigvat skald ett årtionde senare reste från Norge till Skara, fann han mycken hedendom i landskapets västra skogsbygd. De här i texten nämnda tre kyrkorna ligga i gammal kulturbygd helt nära stora stråkvägen från Danmark. Åtminstone två ha eller ha haft äkta romanska kyrkor. Rörande Agnestad se vid Biskop Bengt (s. 61 f.).
Annar war Unni ærchibiskupær. Han wighðis i Ænglandi ok sændis swa hingat. Þa wildi hær swa nöðoght folk wið kristnu takæ, at þer toko biskupin ok tyrfðu til banæ mæð stenum. Siðæn tok Guð wið sial hans ok hælghir mæn. |
Den andre var ärkebiskop Unne. Han vigdes i England och sändes sedan hit. Då ville folk så ogärna mottaga kristendomen, att de togo biskopen och stenade honom. Sedan tog Gud och helgonen emot hans själ. |
I Västergötland har, som vi sett, den traditionen varit stark, att stiftet grundats av Sigfrid. Därefter sökte man ordna det övriga, som i minnet stannat kvar eller som från annat håll berättades. Med Unne blev detta svårt nog. I verkligheten var Unne ärkebiskop i Bremen, alltså icke engelsman utan tysk. Att han besökt Västergötland är ingenstädes annars uppgivet, men det är möjligt. Med säkerhet besökte han Björköstaden (Birka), och där dog han år 936 en naturlig död. Den förste biskopen efter Sigfrids mission hette Turgot, men han synes ha blivit glömd. Blott Adam nämner honom och senare legendariet hos oss men i orätt sammanhang.
Þriði war Astmuðær biskupær. Han satti fyrst staf oc stol i Skarum. Ok hanum sköttes bolstaðir hær af almænningi vtæn Prowæstubol a Milduheðe. I Skarum liggær han. |
Den tredje var biskop Asmund. Han flyttade först biskopssätet till Skara. Och åt honom skänktes först boställen här av allmänningen utanför Domprostgården vid Mildeshed. Och han ligger begraven i Skara. |
Asmund nämnes av Adam såsom en olaglig och icke renlärig biskop, vilken omhuldades av konung Emund, som på hans inrådan avvisade Adalvard, då denne kommit till Sverige utan att medföra sina legitimationspapper, vilka han väl icke väntat att här bli avfordrad. Senare spörja vi biskop Asmund i England, där han gått i kloster och avlidit i Ely något av åren 1066—1071. Att han drog det kortaste strået i kampen med de tyska biskoparna, synes ha berott på en missväxt, som inträffade år 1056.
Fiarði war Stenfindær biskupær, lætlatær man ok goðær drængær. Ok han gat fyrst komet sit biskupsdöme til rættæ lyðnu, ok i Skarum liggær han. |
Den fjärde var Stenfinn, en vänlig och duktig man. Han bragte först stiftet till rätt lydnad under kyrkan. Och han ligger begraven i Skara. |
Någon Stenfinn finnes icke på annat håll nämnd såsom biskop i Skara. Vår författare torde här vara på villospår. Sannolikt menas Stefan, Hälsingarnas apostel, som hos Adam heter Stenfi, och som, så vitt man vet, aldrig varit i Västergötland.
Femti war Aðalvarðær gambli. Sætti war hin hælghi Adalwarðær ungi. Han læt fyrst grawæ grundwal undir Mariu kyrkiu i Skarum. Ok þær liggær han i Guz friði oc hælghræ mannæ. |
Den femte var Adalvard den äldre. Den sjätte var den helige Adalvard den yngre. Han lade först grundvalen till Mariakyrkan i Skara. Och där ligger han begraven med Guds och helgonens frid. |
Fig. 11. Adalvards gravkalk.
De båda Adalvardarna äro fullt historiska personer, men de ha här sammanblandats. Av Adams berättelser och andra autentiska uppgifter från Bremen vet man, att Adalvard d. ä. var vigd till biskop över götarna och hos dem verkade med stor framgång, så att han bl. a. kristnade Värmland. Han utförde även underverk. Adalvard d. y. åter var vigd för biskopsstolen i Sigtuna, hade först stora framgångar men synes ha gått väl bröstgänges till väga, så att han blev fördriven. På hemvägen fann han sin namne i Skara död och övertog då hans stift. Men denna oregelmässighet kunde icke tålas, utan han återkallades till Bremen, där han bevisligen befann sig 1068.
Att Adalvard (d. ä.) lagt grunden till en kyrka i Skara, är sannolikt. Det var väl dock blott en träkyrka, men den torde ha legat på samma plats som den nuvarande, ty vid arbetena med den nya kyrkans ombyggnad har man funnit en kalk, ursprungligen nedlagd i Adalvards grav och försedd med den fromt ödmjuka inskriften »Adalvardus peccator» (Adalvard syndaren).
Syundi war Roðolwarðæer, aldræ þæghnæ wærstær. Þa waru vii bo til stafs oc stols, ok hwart sit bo aflæt af þemme vii biskupum, ok i Skarum ligger han. Attundi war Rikulwer biskuper. Han war gensker at edlum, ok i Skarum ligger han. |
Den sjunde var Rodolvard, den sämste bland män. Då voro sju gårdar under biskopsstolen, en förvärvad av envar bland dessa sju biskopar, och i Skara ligger han. Den åttonde var biskop Rikolf. Han var engelsman till börden, och i Skara ligger han. |
I påven Gregorius VII:s andra brev till Sveriges (Västergötlands) konungar, troligen av 1081,[3] nämnes en biskop R., som besökt påven och underrättat honom om »Edert folks nyligen skedda omvändelse». Det är tydligen en av de två här nämnda, som avses. Vilkendera kan icke avgöras.
Niundi war Hærwarðær biskupær ok ænskær. Han atti baði kono ok börn i Ænglandi ok lopp fra þem ok hit til lanz ok war hær biskupær ok ökte hwarti staf ællær stol. Han sankæði gul oc sylwær ok stals swa hæðæn ok attær i Ængland til sinnær kono oc til sinnæ barnæ. Tiundi war Störbiorn biskupær. Han ökte myok staf oc stol, ok han fullæði mykit af Sancta Mariu kyrkiu i Skarum. Þer waru fyrstu infödder mæn. Aðalwarðær ungi oc Störbiorn. I Skarum liggær han. |
Den nionde var biskop Härvard, även engelsman. Han hade både hustru och barn i England och lämnade dem och kom hit till landet och var här biskop. Han ökade icke biskopsstolens förmögenhet. Han samlade guld och silver och smög sig så härifrån tillbaka till England till sin hustru och sina barn. Den tionde var biskop Styrbjörn. Han ökade mycket biskopsstolens förmögenhet och fortsatte med kraft arbetet på S:t Marias kyrka i Skara. De voro de två första infödda Adalvard den yngre och Styrbjörn. I Skara ligger han. |
Att Styrbjörn var nordbo är med hänsyn till namnformen troligt. Av samma skäl är det osannolikt med avseende på Adalvard. Den kyrka, som Styrbjörn arbetade på, är troligen den andra Mariakyrkan, en romansk kyrka, som invigdes under efterträdaren; en bild av denna finnes i ett gammalt sigill för Skara stad. Fig. 12.
Fig. 12. Skara stads sigill, vidfäst ett brev av år 1301 med bild av domkyrkan. Omskrift: Sigillium (c)ivi(um) scarensi(um).
Ælliupti war Öðgrimbær biskupær. Han war goðær maðær ok sniællær. Þa war Sancte Mariæ kyrkia fulkomæð i hans daghum. Ok han wighði hanæ til fem pænningæ bla af hwarium bondæ (fore þy at þa gek erpænningær i alt Götlandi) ællær skuldi gialdæ fem skiæppur hafræ ællær þrer bygs. Ok i Skarum liggær han. |
Den elfte var biskop Ödgrim. Han var en god och klok man. I hans dagar blev Sancta Marias kyrka färdig i Skara. Och han fick vid vigningen bestämt, att den skulle ha fem mörka penningar av varje bonde (ty på den tiden gingo kopparpenningar i hela Götaland) eller skulle han gälda fem skäppor havre eller tre skäppor korn. Och i Skara ligger han. |
I andra urkunder möta vi Ödgrim såsom närvarande vid Lunds domkyrkas invigning 1145.
Vid en kyrkas vigning bestämdes även senare, då tionden införts, hur mycket (hur stor del av tionden) som skulle tillfalla prästen. En dylik bestämmelse, tydligen avseende en årlig skatt, träffades nu, då den första stenkyrkan i Skara vigdes. Uppgiften om skattens belopp är av stort intresse. Den förekommer dels här och dels vid biskop Bengt. Beloppet är detsamma både i penningar och korn, men i grundtexten uppges vid Ödgrim sju skäppor havre, vid Bengt fem. Det är uppenbart, att ettdera måste vara fel, ty om det än vore möjligt, att en förskjutning av det relativa priset på de olika sädesslagen kunnat ske under ett par årtionden, så är det knappast tänkbart, att den hunnit inflyta i lagen. Det gäller att avgöra, vilketdera stället som har det rätta. Man har därvid god ledning av danska förhållanden, överskådligt framställda av Erslev.[4] Erslev visar, att det danska sädesmåttets historia tydligt låter oss skönja en tid, då penningen sattes lika med en skäppa säd, varvid man icke synes ha fäst sig vid de olika sädesslagens olika värde. I själva verket uppger Saxo, att så varit förhållandet under Erik Ejegod, omkring 1100. Som man ser, återfinnes detta förhållande i vår text, sådan den föreligger vid biskop Bengt och såsom vi här restituerat den, dock med den modifikation, att blott det billigaste sädesslaget sattes till en penning för skäppan, medan de övriga stigit i pris. Även de särskilda sädesslagens relativa värde är i huvudsak detsamma i Danmark, som vi här ansett oss kunna finna det. Rågen var dubbelt i värde mot havren, kornet något billigare än rågen. Om man rör sig med enkla relationer, får man alltså följande förhållande:
havre: korn: råg = 3: 5: 6.[5]
Som synes, stämmer detta med den relation mellan havre och korn, som vår källa anger, då texten vid Bengt anses ha det rätta.
Att vår grundtext här skulle ha det rätta priset på havren, är synnerligen otroligt även därför, att vi i så fall skulle kunna konstatera ett stigande av penningvärdet (uttryckt i den vanligaste sädessorten), något som dels i och för sig är ovanligt, dels strider mot vad vi veta om Danmarks historia, vilken är bestämmande, då det var danskt mynt, som gick i vår provins. De ständiga inbördeskrigen framkallade naturligtvis en motsatt rörelse, myntet försämrades. Man torde till och med kunna något så när bestämma tiden för Ödgrims kyrkas invigning. Ty under de tio sista och svåraste åren av inbördeskrigen (1147—1157) föll myntets värde med en alldeles särskild hastighet, så att myntet vid 1157 knappt innehöll en tredjedel av det silver, som det innehållit tio år tidigare.[6]
Fig. 13. Adam och Eva fördrivas ur paradiset. Stenskilderi, funnet i Skara domkyrka och troligen tillhörande biskop Bengts kyrka.
Det är uppenbart, att det icke är ett sådant osedvanligt häftigt fall i penningens värde, som är i fråga i vår text. Beslutet om skatten till Skara kyrka (biskopen) är alltså äldre än nämnda tioårsperiods slut. Tiden för Skara första stenkyrkas vigning kan alltså sättas mycket nära år 1145, då vigningen av Lunds domkyrka skedde.
Penningar blå, kopparpenningar avser det danska myntet, vilket var känt som dåligt icke blott under 1100-talet utan än mer vid slutet av Valdemar II:s regering. År 1231 hade det danska myntet så försämrats, att påvens uppbördsmän icke ville mottaga det som gångbart mynt vid upptagandet av Peterspenningen. Man gav det föga silverhaltiga myntet namnet »moneta cuprea», kopparmynt.[7] Omvänt kallas gott mynt »vita penningar», t. ex. i Upplandslagens jordabalk. Vi erinra om att vår längd författats just vid tiden efter Valdemar II:s död. I motsats mot det danska myntet var det av Knut Eriksson präglade svenska ett synnerligen gott mynt, så att mark penningar under hans tid torde ha varit lika med mark silver. Bland Knuts myntstäder var Lödöse en, så att hans mynt fick spridning i Västergötland. Det säger sig självt, att dessa förhållanden framkallat tvister mellan de kyrkliga myndigheterna och allmogen, om vilket mynt som skulle anses giltigt även vid upptagande av andra kyrkliga skatter än Peterspenningen. Vår författare intager här i överensstämmelse med sin uppfattning i det hela en juridiskt oanfäktbar lekmannaståndpunkt: skatten till Skara kyrka har en gång satts i dåligt danskt mynt, den bör i samma mynt få utgöras. Emellertid torde myntvärdets fall och varornas prisstegring ha fortgått raskare, än vår krönikör vetat. I Västgötalagens kyrkobalk sättes en avgift (gift) till prästen att utgå med antingen två skäppor (antagligen råg eller korn) eller en örtug penningar. Här är sålunda skäppan i pris lika med 8 penningar.
Utom fem penningar av varje bonde hade nog vår kyrka andra inkomster. Rörande fördelningen av de till hela landskapet förfallna böter stadgas: »Här taga Skåningsboar Dalboars lott, emedan de skola uppsätta takresning och lägga spåntak (krakæ oc flakæ) på Mariakyrkan i Skara.» Det närmaste häradet hade således fått en särskild förpliktelse och fått ersättning på bekostnad av de avlägsnaste.
Tolfte war þæn goðe biskupær Bændiktær. Slikær warð aldrigh til goðgiærningæ hwarti fyr ællær siðæn. Han tok ælliuwu bo ok læt nitan. Han tok halfthundræð lanbo ok læt hundræd. Han læt skriwæ Sancta Mariu kyrkiu korn allæn och syðri kovæn ok göræ han allæn: Han gaf til halfmark guls at listæ þen hovoðtekn, sum þær æru i skriwæð. Han læt ok boæ öðbönnen hælghæ ok kowæn, han standær nu i. Han læt ok giæræ taflunæ fore höghæ altæræ. Han læt bo baði skrinin oc röktæði hælghu domæ i þem. Han lot göræ handinæ hælghu ok bo hanæ ok læggiæ i hanæ hælghudomæ. Han lot göre bokinæ »Bono». Mæð hans raðum kom Cantabona til Skaræ, ok hanæ köpte han mæð sinum pænningum. Bibliam lot han köpæ i Ænglandi ok gaf Mariu kyrkiu i Skarum. Han lot göræ fiarðungin af Sancta Pætærs kyrkiu i Skarum af sinum kost. Flæstæ þe pænningæ, sum kostæði Sancta Nicolausæ kyrkiæ i Skarum, læt han til. Ok han war þerræ gilbroðer. Han gaf Sancta Nicolausæ kyrkiu baðær klockkonær. Han gaf baðær klockkonær til Erexbiærghs. Han lot göre kyrkiunæ i Götalum ok bo hanæ. Han læt göræ kyrkiunæ i Agnistaðum ok bo hanæ. Han læt göræ kyrkiunæ i Dimum ok |
Den tolfte var den gode biskop Bengt. En sådan har aldrig varit till att göra gott, varken förr eller senare. Han mottog elva biskopshemman och efterlämnade nitton. Han mottog 50 arrendatorer och efterlämnade hundra. Han lät måla hela koret i Mariakyrkan och södra kapellet (korsarmen?) och göra det färdigt. Han betalade en halv mark guld för att förse de huvuden, som där finnas, med glorior (»lister»). Han lät restaurera »Ödbönnen helga» och kapellet (nischen?), som den nu står i. Han lät göra tavlan framför högaltaret. Han lät restaurera båda relikskrinen och se över relikerna i dem. Han lät göra och uppsätta den heliga handen och lägga in reliker i den. Han lät göra boken »Bono». På hans initiativ kom (klockan) Cantabona till Skara, och han köpte henne för sina egna penningar. En bibel lät han köpa i England och gav åt Mariakyrkan i Skara. Han lät bygga fjärdedelen av Sankt Peters kyrka i Skara på egen bekostnad. Det mesta av de penningar, som Sankt Nikolaus’ kyrka i Skara kostade, släppte han till. Och han gick in i deras gille. Han gav Nikolaikyrkan båda klockorna. Han gav båda klockorna åt Eriksberg. Han lät bygga och inreda kyrkan i Götala. Han lät |
Fig. 14. Antemensale från Broddetorps kyrka, nu i Statens historiska museum. Det är möjligen biskop Bengts »tavla framför högaltaret».
bo hanæ. Han lot göræ kyrkiunæ i Wighni ok bo hanæ, ok han wighði hanæ utæn hwan pænning. Hwar sum han for um sit biskupsdöme ok sa nokot affat, þæs Guði skulde mæð þiænæ, þa halp han mæð sinum pæningum mannilikæ oc ærlikæ. I Mædæluplandum gaf han baði klokkor oc bökær oc skruð. Han læt ok bror göræ: Han læt göra bronæ i Ose, aðræ i Ofruð ok þridiæ i Ffrawædi, fiærðu Biæknæ bro ok fæmtu Ullærwis bro. Han læt broæ twar rastir af Tiwiði, ok enæ rast af Wæturswiði, ok enæ rast af Hökesasi. Eigh tok han mer æn fæm pænningæ bla af hwarium bondæ ællær fæm skiæppur hafræ ællær þrer bygs. Æn ingin man þæssæ hems far hans goðdgiærningær allær talt utæn Guð sialwær, sum han styrði þær til. Þy hwaru lefðe han æptir sik fæ oc pænningæ, stor silfkar oc margh diurshorn, klæði ok graskin, swa margh, sum tyughu hæstær gatu mæst draghet i goðo fore. Æn fylghðu þy fæm lifspund sylfs. Þyt hwaru gaf han fatökom mannum sit bröð usparlikæ ok klæði baði. Swa sum Guð löne sial hans allær sinær goðgiærningær. Ok i Mariu kyrkiu i Skarum liggær han. |
bygga kyrkan i Agnestad och inreda henne. Han lät bygga kyrkan i Dimbo och inreda henne. Han lät bygga kyrkan i Ving och inreda henne, och han vigde henne utan ett öre. Var han for fram i sitt biskopsdöme och såg något fattas, med vars avhjälpande han kunde tjäna Gud, där hjälpte han med egna penningar, manligt och redbart. I Medelplana gav han både klockor och kyrkböcker och mässkrud. Han lät även bygga broar. Han lät bygga bron i Ås, och den andra i Uvered, den tredje i Tråvad, den fjärde Björna bro, den femte Ullerva bro. Han lät bygga väg två raster på Tiveden, och en rast på Vätterskogen, och en på Hökensås. Icke tog han mer än fem mörka penningar av varje bonde eller fem skäppor havre eller tre skäppor korn. Men ingen man i denna värld mäktar uppräkna alla hans goda gärningar, utan blott Gud själv, som ledde honom därtill. Det oaktat lämnade han efter sig gods och penningar, stora silverkärl, många born, kläder och gråverk i sådan myckenhet, att tjugu hästar nätt och jämnt orkade draga det i gott väglag. Därmed följde tjugu lispund silver. Och ändock gav han de fattiga både kläder och mat. Gud fröjde hans själ för alla hans goda gärningar. Och i Mariakyrkan i Skara ligger han begraven. |
Om vår handskrift av Västgötalagen hade brunnit, så skulle eftervärlden icke ha haft någon kännedom om hela den ovanligt storslagna verksamhet, som här tillskrives biskop Bengt. Ty utan den ha vi nätt och jämnt nog att bevisa biskopens existens; den nedan nämnde Bengt den yngre, konung Eriks kansler, nämnes i ett förut omtalat brev »den andre med det namnet». Något skäl att betvivla huvudinnehållet i vår krönikas skildring finnes emellertid icke, om man än bör antaga, att berömmet är en smula överdrivet.
Biskopens första verksamhet gällde den färdigbyggda men ännu icke tillräckligt prydda Mariakyrkan. Möjligen har man ännu rester av hans arbete, ty den i Broddetorps kyrka funna altartavla av förgylld kopparplåt på underlag av ek, som vi återge i fig. 14, synes vara för dyrbar att ursprungligen ha avsetts åt en liten lantkyrka. Rimligare är, att den vid nybyggnaden på 1300-talet blivit försmådd och då överlämnad åt Broddetorp såsom gåva eller för penningar. Givaren kan ha varit biskop Brynolf själv, som i Broddetorp ägde gården Fjällåkra. — Den halva mark, som Bengt skänkte för framställande av helgonglorior, motsvarade efter tidens prisförhållanden 4 mark silver, vilket återigen var ordinärt pris för 8 st. nötkreatur.
Vad vi erfara om Bengts kyrkobyggen bör ju jämföras med konsthistoriska forskares åsikter om samma kyrkor. Eriksberg är en romansk långkyrka, som i alla fall torde få hänföras till 1100-talet. Vi ha talat om den under konung Knut. Agnestad och Dimbo voro rundkyrkor, som av d:r H. Fröleen undersökts och hänförts just till den här behandlade tiden.[8] Vid Agnestad har även kunnat uppvisas en kyrkogård, som är äldre än kyrkan, vilket ju på bästa sätt stämmer med vår längds uppgift, att kyrkogården vigts redan under Sigfrid (fig. 15). Troligen har först uppbyggts en liten träkyrka. Namnet Ving bäres av två ursprungligen romanska kyrkor i Västergötland.
Bengts vägbyggnader gälla alla de olika huvudvägarna i Västergötland. Vår skrivare synes ha illa läst namnen i sitt original. Men man kan icke misstaga sig om meningen. Broarna gå över de stora »allmänningsåarna»: Åse bro över Nossan på vägen Skara—Dalsland, Uvereds bro över Lidan på samma väg, Tråvads över Lidan på en väg mellan denna och följande, Björna bro över Lidan på vägen Skara—Lödöse, och slutligen Ullerva bro över Tidan på vägen Skara—Värmland (och Närke).
Fig. 15. Parti av muren till Agnestads forna rundkyrka. Efter fotografi av H. Fröleen. Bilden visar tvenne gravar (stenkistor), som övertväras av kyrkmuren.
Väganläggningarna följa liknande plan. Vägen över Hökensås gick till Hjo. Den över Vätterskogen torde ha gått till Jönköping, ty ännu under 1600-talet räknade man Hökensås i söder blott till Broholm i Sandhem.[9] Vätterskogen torde ha varit skogen söder om denna gräns. Bengts rikedom synes tyda på att han tillhört någon av våra stormansätter; senare är Bengt familjenamn både i Folkungaätten och i Algotssönernas lagmansätt.
Några uttryck i Bengts krönika äro icke rätt klara. Syðri koven torde vara en utbyggnad. Man kan tänka på en sådan, lik den apsis, som avslutar korsarmen på vår bild (fig. 12); då tornen varit på västra ändan av kyrkan, skulle visserligen enligt bilden denna apsis ha vettat åt norr, men det är icke omöjligt, att en gravör vid denna tid kunnat glömma, att ett sigill skall graveras omvänt, så att höger blir vänster och tvärt om (Hildebrand). Om man får antaga detta, så kan Syöri koven vara just den apsis, som vi se. Cantabona (trol. »sjung väl») förekommer i en tysk urkund såsom namn på en klocka. Den heliga handen torde vara en relikgömma lik den, som avbildas fig. 16.
Att Bengt blev »deras gillebroder», har sin motsvarighet i vad som i ett diplom berättas, att Knut Eriksson intogs i Julitamunkarnas broderskap och blev »delaktig i deras gudstjänster och böner», sedan han genom donationer möjliggjort klostrets flyttning från Viby till Julita. Enligt ett brev av 1301 fanns då ett S:t Karins gille, vars hus låg på Nikolaikyrkans prästgårdsjord.
Boken »Bono» torde vara något latinskt arbete, som uppkallats efter första ordet.
Þrættandi war biskupær Jærpulwær. Han war föddær i Hwærwi. Han kom fyrste sinni tiundæ af bondom biskupi. Þa fæk han domæ til a þingi, fyrst þa þing havfðis oc hiolz wið Askubæk. |
Den trettonde var biskop Järpulv. Han var född i Varv. Han förmådde första gången bönderna att betala tionde till biskopen. Då fick han tingsbeslut därom, första gången, då ting hölls vid Askeberga. |
Järpulv var biskop år 1191, då han dels bevittnade ett brev av konung Knut, dels av påven jämte andra sattes till skiljedomare i en tvist mellan biskoparna i Linköping och Växjö. Ett senare brev från tiden 1197—1202 adresseras till biskop I., som kan vara antingen Järpulv eller dennes närmaste efterträdare.
Att Askubæk betecknar Askeberga, synes av flera skäl mycket sannolikt. Vid Askeberga ha vi en av de vackraste och största stensättningar, s. k. domareringar, som finnas i landskapet. Stället ligger helt nära Vads gamla kungsgård. En sådan plats var synnerligen lämplig för ett ting, som på biskops och konungs initiativ skulle hållas med allmogen.
Fig. 16. Relikgömma, funnen i närheten av Linköping, nu i Statens historiska museum. Den har innehållit ett armben av den Heliga Birgitta.
Att tionden infördes så sent i Skara stift som vid 1191 kan synas förvånande, då den på Island införts omkring 100 år tidigare. Emellertid infördes den på Själland först 1171 och i Skåne 1174. I Norge synes den ock vara sen; Gulatingslagen upptager den bland Magnus Erlingssons »nymälem efter 1164. Naturligtvis har kyrkan därför icke saknat inkomster. En jämförelse mellan vad som meddelas om Ödgrim, vad som meddelas här och själva lagtexterna ger följande upplysningar. Från början gjorde biskoparna vid kyrkas vigning till villkor, att församlingen åtog sig ett visst prestandum, närmast för prästens underhåll »så mycket som kyrkan är vigd till». Detta får väl antagas ha växlat efter omständigheterna på olika håll. Lagen om tionde, som under Järpulv antogs, låter nu denna större skatt ersätta den gamla. Först skall uttagas åt prästen så mycket, som vid kyrkans vigning bestämdes, varefter återstoden delas på sätt, som ses s. 69 f. Utom detta särskilt av varje församling beviljade lönebelopp torde av gammalt ha utgått den för Västergötland och östra Norge egendomliga förmögenhetsskatt, som kallades huvudtionde, och varom se kap. 5. Denna avskrevs icke, då Järpulv fick den allmänna kanoniska tionden införd i Skara stift. Den kvarstår, som synes, i Västgötalagens text. Dess tillvaro beröres av påven Honorius III i ett brev av den 3 november 1220, då han stadfäster Skarabiskopens rätt såväl till »den tionde, som församlingsborna enligt kanoniska lagen äro förpliktade att utgöra, som ock den, vilken de under namn av huvudtionde genom frivilligt löfte förpliktat sig till». Och den avsatte konung Valdemar ger under mycket ångerfulla uttryck år 1279 den 30 januari åt biskopen i Skara gården Lundby i Laske härad såsom ersättning för huvudtionde, som han orättmätigt undanhållit kyrkan för sina fäderneärvda gods. Sannolikt avses en huvudtionde, som skolat utgöra försoning för den »huvudsynd» han begått med sin svägerska Jutta.
Tiondens införande i Västergötland är utan tvivel en direkt följd av de maningar, som Alexander III i sitt försoningsbrev av 1172 ställde till konung Knut. Den för kyrkan ytterst förmånliga utgången berodde väl dels på den kraft, som Knut nu kunde insätta, dels på det intryck, som den gode biskop Bengts stora och även materiellt välsignelsebringande verksamhet efterlämnat.
Fiurtandi war Ion Hyrne, warskær man ok þarflikær allum mannum. Femtandi war Wærnarðær, mykin þægn, gaf baðe rikum ok fatökom. Sæxtandi war biskupær Bændikt unge. Han samnæði hærwapn, bryniur ok skioldæ ok skipæði |
Den fjortonde var Johan Hyrne, en klok man, tjänstvillig mot alla. Den femtonde var Bernhard, en förträfflig man, frikostig mot både rika och fattiga. Den sextonde var biskop Bengt den yngre. Han samlade vapen, brynjor och sköldar, så skötte han |
swa stawi ok stole. Harðær ok braðær war han baði wið lekæ ok lærðæ. Miok öddes eghn baði stafs oc stols i hans daghum. I Uplandum do han, oc i Warnem liggær han. |
sin biskopsstol. Hårdsint och häftig var han både mot präster och lekmän. Mycket gick förlorat av biskopsstolens egendom under hans tid. På Kinnekulle dog han, och i Varnhem är han begraven. |
Av de tre sist nämnda biskoparna är det blott Bengt, som säkert nämnes i andra källor. Det vill synas, som om även vid Johan den frommes tillträde till tronen ägt rum strider, och som om biskopen kämpat på Johans sida. Vid årsskiftet 1220—1221 synes han ha varit i Rom och själv avhämtat en mängd påvebrev, ställda dels till honom och dels till konungen eller andra biskopar. Senare nämnes han som konung Eriks kansler och rådgivare. Han hade i uppdrag av påven att undersöka förhållandena vid (den oäkta födde) Håkon Håkonssons val till konung i Norge. År 1229 lämnas detta uppdrag i andra händer, emedan Bengt var död.
En indirekt upplysning om Bengts närmaste företrädare få vi i ett av de till Bengt ställda påvebreven. Det upplyses, att en del personer av denne fått avlösning, ehuru vederbörligt tillstånd till meddelande av sådan saknats. Bengt får instruktion, hur med saken skall förfaras. I viss mån ger denna notis besked om skälen till den popularitet, som Bernhard i lekmannakretsar synes ha ägt framför sin vida mer energiske men också mer hierarkiske efterträdare.
I Skara domkyrka finnes en sten över »Benedictus electus». På grund av typernas form har man antagit, att denna sten skulle vara från 1220-talet och sålunda beteckna biskop Bengt II:s grav. Då det emellertid är bevisligt, att denna varit vigd, vore titeln »electus», som bars av den valde men icke vigde, alldeles orimlig. Troligen är alltså denne sten ett minne av »den gode Biskop Bengt», d. s. v. Bengt I, som i så fall väl aldrig gjort Romresan utan varit biskop på gammalt sätt; se s. 84 följ.
Siutandi war Stenar biskupær, östgötskær at äðlum, goðwiliæðær |
Den sjuttonde var Stenar, östsöte till börden, en välvillig man. |
man. Æn lærðir mæn æghu Guð biðiæ fore sial hans, þy at han frælsæði þem wæl mæð allum ærlikum lottom. |
Men lärde män böra bedja Gud för hans själ, ty han skyddade dem väl i allt, som kunde lända dem till heder. |
Stenar har varit i Västergötland redan innan han blev biskop. Han kallas i Erik Erikssons brev om Kråk (D. S. nr 216) magister, i ett annat brev konungens släkting. Kanske är han den förste svensk, som idkat studier i Paris. Möjligt är dock, att han hade magistertiteln såsom lärare i domskolan. I varje fall torde hans inflyttning från Östergötland stå i förbindelse med upprättandet av ett domkapitel i Skara, vartill Bengt fått tillstånd 1220. 1234 är han, som det synes, i Rom och mottager sina instruktioner i en följd av påvebrev. Men redan 1238 är han gammal och får av påven entledigande från sitt ämbete med försäkran om anständig pension av biskopsgodsen. 1241 nämnes i handlingarna hans efterträdare biskop Lars.
- ↑ Giesebrecht, Geschichte der deutschen Kaiserzeit II, 604.
- ↑ Om socknen såsom enhet fanns före kyrkan, är alldeles omöjligt att avgöra. Vårt ställe tyder därpå, men är ej tillräckligt.
- ↑ DS nr 24, 25; Rydberg, Sverges traktater nr 27, 28; Hjärne, Medeltidens statsskick, s. 277.
- ↑ Waldemarernes Storhedstid, s. 3 följ.
- ↑ I Skånelagen finnes en avgift, som utgår med en penning eller en skäppa korn eller två skäppor havre. Penningen var i Danmark 1⁄10, i Västergötland 1⁄16; av örtugen, vilken sålunda i Skånelagen värdesättes till 20 skäppor havre = 10 skäppor korn, i Västergötland omkr. 1150 till 16 skäppor havre = 93 skäppor korn. Kornpriset har varit ungefär detsamma, havrepriset något högre i Västergötland.
- ↑ Velschov i noterna till Saxo, ed. Müller, s. 691. Härmed överensstämmer väl i sak Hauberg, Danmarks Myntvæsen 1176-1241, ehuru dateringen är något annorlunda.
- ↑ Mynt, som gav sig ut för kopparmynt, fanns ännu icke.
- ↑ Nordens befästa rundkyrkor flerstädes.
- ↑ Falk, Falköping förr och nu, s. 25.