Väfverskan (Blandade sånger)
| ← Fredrik och Maria |
|
Pastoratet → |
Väfverskan.
Hvad helst jag väfver — in jag slår
I duken med hvar tråd en tår;
Den väfven slutar först med lifvet:
Min älskling har mig öfvergifvit.
I fjol: det var en sommardag,
Då satt han här, ack, han och jag!
Hans öga var så mörkt som natten,
Och plymen svajade i hatten.
Men kinden glödde som en ros,
Nu är den kind för mig sin kos!
Hans växt var hög, hans ställning härlig,
Och blicken fri och pannan ärlig.
Hvart ord han talte, var så godt,
Med blommor lekte tungan blott.
Han såg på mig, min hand han tryckte,
Och uti himlen jag mig tyckte.
Då tog han ifrån mig en kyss,
Jag mins det, som det skett just nyss,
Ty jag for upp, så snabb som vinden,
Och bloden stod mig högt på kinden.
Men i min själ var jag så varm
Och helgdag var det i min barm.
Och hjertat glödde som en flamma,
Och borta hos min tant var mamma.
Och jag förstod ej kärleken,
Af kyssar minskas icke den!
Och jag blef hans i fröjd och smärta,
I hvarje kyss han fick mitt hjerta.
Dock denna tiden flyktat har,
Fast spåren stå för evigt qvar.
Farväl, du sköna tid: ditt minne
I bröstet bor, en sol derinne.
Och denna solen lyser klar
Uppå hvar tanke, som jag har;
Men tankarna, mitt hjertas vänner,
Bli blekare; ty solen bränner.
Och mattare blir ock min hand,
Den tappar spolen ju ibland;
Och mattare blir foten äfven,
Den glömmer till att trampa väfven.
Dock, fot och hand, o trampen på!
Min svepning vill jag färdig få;
Se’n kom, du död! Jag re’n dig känner:
Ack, död och kärlek äro vänner.