Världsmarknaden/Inledning
|
Framför ridån → |
INLEDNING.
William Makepeace Thackeray (1811—1863) var född i Calcutta och son till en högre ämbetsman i Ostindiska kompaniets tjänst. Han kom tidigt till hemlandet, studerade vid universitet i Cambridge och begav sig därefter på resor till kontinenten, varunder han bl. a. besökte Goethe i Weimar. Sin ansenliga förmögenhet förlorade han, delvis på grund av hasardspel och slösaktighet, delvis på grund av sin godtrogenhet. Vis av skadan och rik på erfarenhet, förvärvade Thackeray sitt uppehälle genom litterär och konstnärlig verksamhet ; hans teckningar och karikatyrer voro länge lika uppskattade som hans kvicka och humoristiska skildringar ur franskt och engelskt sällskapsliv samt hans parodier på ihåliga litterära moderiktningar. Hans lugna och kloka sanningskärlek, hans oförvillade, allt genomskådande blick på olika former av flärd och fåfänga gjorde honom redan till en betydande författare.
Men det var först då han 1846—48 publicerade de av honom själv illustrerade månadshäftena av den stora romanen Vanity Fair, som det blev uppenbart, att han hörde till världslitteraturens mästare. Han kände sig som lärjunge till Fielding, och han ville ge en realistisk bild av världen; det är därför han kallade sitt verk "en roman utan någon hjälte", ty han utgick från sin erfarenhet, att hjältarna voro tunnsådda i verkligheten. Av de båda kvinnliga huvudpersonerna är den ena, Rebecka Sharp, en ovanligt begåvad, graciös, uppfinningsrik person, i sin art nästan snillrik, men en fullkomligt hård och hjärtlös egoist, i stånd till nästan vilken förbrytelse som helst. Den andra, Amalia, är rörande genom sin kvinnliga hängivenhet och sin godhet, men hon är en smula inskränkt och passiv. Den klara konsekvens, varmed denna rollfördelning genomförts, är ett bevis på Thackerays illusionslösa och nyktra syn. Han sympatiserar med Amalia, men idealiserar henne icke; han beundrar Rebecka, men förlåter henne icke.
Samma underbart säkra människokännedom präglar hela galleriet i Världsmarknaden. Med obeveklig skärpa tecknar Thackeray aristokrater och storborgare, officerare och äventyrare, sinsemellan ytterst olika, men överensstämmande på en punkt: i brutal egenkärlek och slaviskt kryperi för makten och penningen. De äro alla världsträlar. Man har beskyllt Thackeray för att ha givit en svartmålning av engelskt samhällsliv, och man har också anklagat honom för cynism. Den sista beskyllningen är i varje fall orättvis, om man i ordet cynism vill inlägga ringaktning för moraliska värden. I finkänslighet, i verklig humanitet, i varm uppskattning av osjälviskhet och godhet står den bittre, misstrogne Thackeray vida högre än de flesta sentimentala och optimistiska författare.
Världsmarknaden är oöverträffad som genomträngande psykologisk analys, men den är också beundransvärd som miljöskildring och tidsmålning; Napoleonkrigens slutfas och slaget vid Waterloo äro med utomordentlig historisk konst invävda i handlingen. Få diktare ha finare och riktigare än Thackeray betonat tidsmomentets betydelse, karaktärernas förändring och omdaning under händelsernas tryck och årens gång. Även i detta stycke är han genomträngd av tanken vanitas vanitatum, alltings förgänglighet. Det ger hans verk ett väldigt perspektiv, en fläkt av historiens tragik. Romanen har under hans händer vuxit till epos; det har med rätta framhävts, att både Tolstoj i Krig och fred och Thomas Mann i Buddenbrooks ha tillgodogjort sig Thackerays nyskapelse.
Världsmarknaden var Thackerays första mästerverk, men icke hans sista. Samtidsskildringen Arthur Pendennis (1848—50), den historiska romanen Henry Esmond (1852) och familjehistorien The Newcomes (1853—55) stå på ungefär samma höjd. Thackeray, som genomgått svåra prövningar — ett lyckligt äktenskap avbröts genom hustruns sinnessjukdom — och som genom en ytterst ansträngande författar- och föreläsarverksamhet återupprättat sin förstörda ekonomi, avled redan vid 52 års ålder.