Världsmarknaden/Framför ridån

[ 7 ]

FRAMFÖR RIDÅN.

Då föreställningens direktör sitter på bräderna framför ridån och ser ut över marknaden, överfalles han vid betraktandet av den stojande platsen av en känsla av djup melankoli. Där försiggår en hel del ätande och drickande, flirtande och koketterande, skrattande och motsatsen, rökande, grälande, stridande, dansande och spelande: grälmakare knuffas, sprättar giva kvinnorna ögon, skälmar länsa andras fickor, poliser hålla utkik, storskrävlare (andra storskrävlare, må fan ta dem) skräna framför sina stånd, bondtölpar bliga på de glittande danskonstnärerna och de stackars gamla sminkade akrobaterna, medan flyhänta personer bakom dem operera i deras fickor. Ja, detta är Världsmarknaden, visserligen ingen moralisk plats, inte heller någon vidare glad, men mycket bullersam. Se bara på aktörernas och gycklarnas ansikten, när de begiva sig ifrån sitt arbete, och Tom Fool som tvättar sminket av kinderna, innan han sätter sig ned till middagen med sin hustru och den lille Jack Pudding bakom tältduken. Ridån skall strax gå upp och han skall hjula runt och ropa: "Hur står det till?"

En man med reflekterande läggning, som promenerar genom en sådan marknad, skulle förmodligen inte bli alltför överväldigad av vare sig egen eller andras munterhet. En lustig eller rörande episod roar och griper honom då och då; ett vackert barn som står och ser på ett pepparkaksstånd; en söt flicka som rodnar, då hennes fästman talar till henne och väljer ut en marknadsgåva åt henne; stackars Tom Fool, där borta bakom vagnen, mumsande tillsammans med den hederliga familjen, som lever av hans konster; men det allmänna intrycket är mera sorgligt än glatt. När man kommer hem slår man [ 8 ]sig ned i en lugn, begrundande, icke helt och hållet människofientlig sinnesstämning och ägnar sig åt sina böcker eller sitt arbete.

Jag har ingen annan moral än denna att hänga på denna historia om Världsmarknaden. Somliga anse marknader överhuvudtaget omoraliska och undfly dem tillika med sitt tjänstfolk och sina familjer; kanske ha de rätt. Men dem som tänka annorlunda, som ha en svag eller mera överseende eller sarkastisk natur, kanske det kan roa att stiga in för en halvtimme och se på föreställningarna. Där bjudas scener av alla slag: fruktansvärda drabbningar, ståtliga och förnämliga ridprestationer, scener ur den fina världen och ur den mycket medelfina; kärlekshistorier för den känslige och uppvisningar i den lättare komiken, och alltsammans beledsagat av passande scenerier och strålande illuminerat av författarens egna talgljus.

Vad kan föreställningens direktör mer ha att säga? Uttrycka sin erkänsla för det vänliga mottagandet i alla de större städerna i England, där han uppträtt och blivit smickrande uppmärksammad av den offentliga pressens ansedda ledare samt av både hög- och lågadel. Han är stolt över att hans marionetter ha uppskattats av den bästa publiken i hela konungariket. Den beryktade lilla dockan Becky har sagts vara ovanligt rörlig i lederna och livlig i trådarna. Dockan Amalia har visserligen en mindre krets av beundrare, men är dock av artisten modellerad och klädd med den yttersta omsorg. Figuren Dobbin, ehuru skenbart klumpig, dansar dock på ett mycket lustigt och naturligt sätt. Den lille gossens dans har varit omtyckt av några, och lägg benäget märke till den omoraliske adelsmannens präktigt utstyrda figur, på vilken inga kostnader sparats och som gamle Nick kommer att draga in efter denna enda föreställning.

Och efter detta anförande samt med en bugning för det ärade auditoriet, drar direktören sig tillbaka och ridån går upp.

London den 28 juni 1848.