Vår vän Anne/Kapitel 13

←  En dag med otur

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Vandring i skogen

En avvänd fara  →

XIII.
Vandring i skogen.

På vägen till Tallbacken mötte Anne Diana, som ämnade sig till Grönkulla. De träffades just där bron av mosslupna gamla stockar går över bäcken nedanför Spökskogen, och de satte sig ned vid randen af Skogsnymfens källa, där späda ormbunkar höllo på att rulla ut sina krusiga blad likt små gröna älvor, som vaknade upp från en liten lur.

— Jag var just på väg bort till dig för att be dig hjälpa mig att fira min födelsedag om söndag, sade Anne.

— Din födelsedag? Du hade ju din födelsedag i mars!

— Ja, det kan jag inte hjälpa, skrattade Anne. — Om mina föräldrar hade rådfrågat mig, skulle saken ordnats på helt annat sätt. Jag skulle naturligtvis ha valt att födas på våren, men längre fram, i sällskap med konvaljer och violer. Då skulle man alltid känna sig som deras fostersyster. Därför vill jag i alla fall fira min födelsedag nu, när skogen står grön. — Priscilla kommer hem om lördag, och även Jane kommer att vara hemma. Vi ge oss alla fyra ut i skogen och tillbringa en härlig dag med att göra oss bekanta med våren. Ännu så länge känna vi skogen inte riktigt tycker jag … Det är så många ensliga och undangömda platser, som jag vill utforska. Jag känner på mig, att det finns tjogtals med vackra gläntor och dungar, som vi nog kan ha tittat på, men aldrig betraktat riktigt noga. Vi ska sällskapa med solskenet och vindfläktarna hela dagen och föra hem våren i våra hjärtan.

— Det låter fasligt trevligt, sade Diana, vilkens fantasi aldrig hade samma djärva flykt som Annes. — Men tror du inte, att det på somliga ställen ännu är bra nog fuktigt på marken?

— Då ta vi galoscher, sade Anne, och därmed var den betänkligheten undanröjd. — Och jag ville be dig komma bort till mig tidigt på lördag morgon och hjälpa mig med att göra i ordning matsäcken. Jag ska få med mig sådana rara saker, må du tro — sådant, som just passar till våren — mandelmusslor med gelé uti och gräddmunkar och halvmånar med skär och gul glasyr och ungdomsbakelser … Litet smörgåsar få vi väl också ta med, fastän de ä' bra prosaiska … Men man kan ju alltid lägga på någonting trevligt.

Lördagen rann upp och visade sig vara en idealisk dag för en utfärd — en solskensdag med klarblå himmel och en lekfull vind fläktande över fält och fruktträdgårdar. Varje solig sluttning och ängsmark täcktes av den ännu späda grönskan, vari blommorna lyste fram som stjärnor.

Herr Harrison, som harvade ett åkerland invid sin gård och kände någonting av vårens trollkraft till och med i sitt nyktra och alls icke sjudande blod, såg fyra flickor, lastade med korgar, komma trippande tvärs över det hörn av fältet, som gränsade intill en lummig hage av björk och fur. Deras klara röster och skratt gåvo eko ned till honom.

— Det är så lätt att vara lycklig en dag sådan som denna, sade Anne med det slags filosofi, som var henne egen. — Låt oss försöka att göra detta till en riktigt härlig dag, flickor, en dag, som vi alltid kunna blicka tillbaka på med förtjusning. Vi ska söka skönheten och blunda för allting annat. »Bekymmer och ledsnad, viken hädan!» Jane, du tänker just nu på någonting, som gick galet i skolan i dag.

— Hur kan du veta det? utbrast Jane häpen.

— Jag måtte väl förstå mig en smula på uttryck … Just det där har jag ofta nog känt i mitt eget ansikte. Men slå bort det, är du snäll! Det håller sig nog till måndag — och gör det inte, så mycket bättre! O, flickor, flickor, se den tuvan översållad med violer! Det är någonting för minnets tavelgalleri! När jag blivit åttio år — om jag någonsin hinner så långt — ska jag sluta mina ögon och se violerna framför mig precis som jag ser dem nu. Detta är den första vackra gåvan vår dag har skänkt oss.

— Om man kunde se en kyss, tror jag den skulle se ut som en viol, sade Priscilla.

Anne rodnade över hela ansiktet.

— Det var hyggligt av dig att säga ut den tanken, Priscilla, i stället för att bara tänka den och behålla den för dig själv! Den här världen skulle vara ett betydligt intressantare ställe — fastän det räcker nog förstås ganska bra till ändå — om människor alltid talade ut sina innersta tankar.

— I längden skulle nog inte alla vinna på det, är jag rädd, sade Jane helt förnuftigt.

— Det kan nog hända, men då finge de skylla sig själva, om de tänkte dumma och fula tankar. Vi kan i alla fall säga ut alla våra tankar i dag, för vi ska inte ha någonting annat än vackra tankar. Var och en får säga precis vad som faller henne in. Det är konversation. Titta, här går en liten stig, som jag aldrig har sett förut. Låt oss se varthän den leder.

Stigen slingrade sig i många bukter; den var så smal, att flickorna måste gå i »gåsrad», och till och med då viftade tallgrenarna dem om kinderna. Under tallarna funnos sammetsmjuka kuddar av mossa, och längre bort, där träden blevo lägre och glesare, täcktes marken av en rikedom av frodigt grönt.

— Så fullt med elefantöron! ropade Diana. — Jag ska plocka en hel bukett, de äro så vackra.

— Hur ha sådana behagfulla och fjäderlätta blad någonsin kunnat få ett sådant rysligt namn? undrade Priscilla.

— Det var väl så, att den person, som först hittade på namnet, antingen hade ingen fantasi alls eller också alldeles för mycket av den varan; sade Anne. — O, flickor, titta på det här!

»Det där» var en helt liten skogssjö i mitten av en äng, och där tog stigen slut. Längre fram på sommaren skulle den förmodligen ha torkat och dess bädd ha fyllts upp av högt vajande starrgräs och ormbunkar, men nu låg den där som en glänsande spegel, rund som ett tefat och klar som kristall. En ring av smärta unga björkar omslöt den, och violetta svärdsliljor blommade i vattenbrynet.

— Så sött! sade Jane.

— Låt oss dansa omkring den som skogsnymfer, ropade Anne, släppte sin korg och sträckte ut händerna.

Men dansen blev ej så vidare lyckad, ty marken var sank, och Jane tappade sina galoscher.

— Man kan omöjligt vara skogsnymf, om man ska gå och släpa med galoscher, förklarade hon.

— Vi ä’ tvungna att hitta på något namn åt det här stället, innan vi gå härifrån, sade Anne. — Var och en föreslår ett namn, och så dra vi lott. Diana!

— Björkdammen, föreslog Diana genast.

— Kristallsjön, tyckte Jane.

Anne, som stod bakom dem, bönföll Priscilla med ögonen att komma med mera antagliga förslag, och Priscilla motsvarade detta förtroende med att föreslå »Glitterglas.» Anne röstade på »Älvornas spegel».

Namnen skrevos på remsor av björknäver med en blyerts, som skolfröken Jane tog upp ur sin ficka, och näverlistorna lades i Annes hatt. Därefter blundade Priscilla och »drog». »Kristallsjön» — läste Jane högt med triumferande röst. Kristallsjön fick den också heta, och om Anne tyckte, att slumpen spelat den lilla tjärnen ett fult spratt, så behöll hon denna tanke för sig själv.

Flickorna banade sig nu vidare genom de täta busksnåren och kommo ut till herr Silas Sloanes ännu ganska späda klövervall. På andra sidan den funno de en ny stig, som slingrade sig uppåt skogen, och de kommo överens att »utforska» även den. Den lönade deras möda med en hel följd av härliga överraskningar. Först, i närheten av betesmarken, kom ett naturligt lövvalv av vilda, blommande körsbärsträd. Flickorna hängde sina hattar över armen och kransade sitt hår med de gräddvita, dunlätta blommorna. Därefter gjorde stigen en tvär vändning och dök in i en tät och mörk barrskog. De vandrade nu i en skymning, så dunkel att den varken släppte genom någon solstråle eller så mycket som ens en flik av den blå himlen.

— Här inne bo de stygga älvorna, svartalferna, viskade Anne. — De äro elaka och illvilliga, men kunna inte skada oss, för de ha inte lov att göra något ont om våren. Där tittade en på oss från en grenklyka på den gamla knotiga tallen, och såg ni inte en hel skock av dem på den stora fläckiga svampen, som vi nyss gingo förbi? De snälla älvorna vistas alltid på ställen, där solen skiner.

— Ack, om det ändå funnes älvor och féer! sade Jane. — Skulle det inte vara trevligt att få önska sig tre önskningar — ja, till och med bara en endaste en? Vad skulle ni önska er, flickor, om ni visste, att den önskningen ginge i fullbordan? Jag skulle önska, att jag vore rik och vacker och kvick.

— Jag skulle önska, att jag vore lång och smärt, sade Diana.

— Jag skulle önska, att jag vore ryktbar, sade Priscilla.

Anne tänkte på sitt hår, men jagade sedan bort denna tanke som tarvlig och ovärdig.

— Jag skulle önska, att det alltid vore vår — i allas hjärtan och i hela vårt liv, sade hon.

— Åh, sade Priscilla, det där vore ju detsamma som att önska att världen vore lik himlen.

— Bara som en del av himlen. I de andra delarna skulle det finnas sommar och höst — ja, och till och med en smula vinter. Jag tror, att jag nog vill ha glittrande snöfält och vit rimfrost ibland i himlen … Gör inte du det, Jane?

— Jag — jag vet just inte det … sade Jane något besvärad.

Jane var en snäll flicka, medlem av statskyrkan, som samvetsgrant försökte leva som hon lärde och trodde på allting hon fått lära. Men på himlen tänkte hon i alla fall inte mer än hon var nödd och tvungen.

— Minnie May frågade mig här om dagen, om vi skulle gå med våra bästa klänningar varenda dag i himlen, skrattade Diana.

— Och det sa’ du henne väl att vi skulle?

— Åh bevara mig väl — nej! Jag sa’ henne, att där uppe skulle vi inte alls tänka på några kläder.

— Joo, det tror jag ändå vi komma att göra — lite grand, sade Anne allvarligt. — Det hinna vi gott och väl med under hela evigheten utan att vi därför behöva försumma viktigare saker. Jag tror, att vi alla komma att bära mycket vackra kläder — eller skrudar kanske vore det lämpligaste ordet. Allra först ska jag bära skärt i några århundraden — så lång tid skulle jag behöva för att tröttna på det, det är jag säker på. Jag är så gränslöst förtjust i skärt, men jag kan aldrig gå med det i den här världen. Ni andra få ha sida vita, men jag ska ha sida ljusröda kläder.

Stigen ledde förbi granarna ned i en solbelyst liten glänta, där en smal bro av stockar förde över en bäck. Sedan kom den hänförande anblicken av en solfylld bokskog, där luften var som genomskinligt gyllene vin, lövverket friskt och grönt och den mossiga marken en mosaik av darrande solfläckar. Så följde ännu flera vilda körsbärsträd och en liten dal med ranka och smidiga furor, och därefter en ås, så brant, att flickorna tappade andan, när de klättrade uppför den. Men när de kommo upp på toppen och sågo de fria vidderna omkring sig, väntade dem den vackraste överraskningen av alla.

Nedanför dem utbredde sig de fält och ängsmarker, som hörde till lantgårdarna längs den övre vägen till Carmody. Alldeles framför dem, omkransat av björkar och tallar, men öppet mot söder, låg ett litet inhägnat område och i det en trädgård — eller vad som en gång varit en trädgård. En fallfärdig stenmur, övervuxen med mossa och gräs, omgav den. Utmed östra sidan stod en rad planterade körsbärsträd, översållade med snövit blom. Ännu skönjdes spåren efter gamla sandgångar och en dubbel rad rosenbuskar mitt igenom trädgården, men hela marken i övrigt var som ett enda täcke av gula och vita narcisser, vilka i slösande rikedom vajade på luftiga stänglar över det saftiga gräset.

— O, så gränslöst vackert! utbrusto tre av flickorna.

Anne endast stod och såg under vältalig tystnad.

— Hur i all världen kan det komma sig, att här borta har legat en trädgård? sade Priscilla förvånad.

— Det måste vara Hester Grays trädgård, sade Diana. — Den har jag hört mamma tala om, men jag har aldrig någonsin sett den, och jag skulle inte ha trott, att den ännu fanns kvar. Har du hört den historien, Anne?

— Nej, men namnet förefaller mig bekant.

— Ack, du har sett det på kyrkogården. Hon ligger begraven borta i den vackra vrån under popplarna. Du minns nog den lilla stenen med ett par portar, som öppna sig, inhuggna däri, och orden: »Helgad åt minnet av Hester Gray, tjugotvå år gammal». Jordan Gray ligger begraven alldeles bredvid, men han har ingen sten. Tänk att Marilla aldrig har berättat för dig om detta, Anne! Det förstås — trettio år ha förgått sedan det hände, och alla ha glömt …

— Finns det en historia, måste vi ha den, sade Anne. — Låt oss sätta oss ned här bland narcisserna, och så berättar Diana. Åh, flickor, de växa ju i hundratal — de ha brett ut sig över både gräsvallar och forna rabatter … Det ser ut som om trädgården vore höljd med en matta, vävd av solsken och månsken i förening! Detta var sannerligen ett fynd! Tänk, att jag nu bott här på orten i sex år, men ännu aldrig haft en aning om detta! Börja nu, Diana!

— För länge sedan, begynte Diana, tillhörde den här lantgården gamle herr David Gray. Men han bodde där inte — han bodde där Silas Sloane bor nu. Han hade en enda son, Jordan, och han reste en vinter till Boston för att söka arbete, och medan han var där, blev han kär i en flicka, som hette Hester Murray. Hon var biträde i en bod, men hon trivdes inte med sin sysselsättning. Hon var uppfödd på landet, och dit längtade hon alltid tillbaka.

När Jordan friade till henne, sa’ hon, att hon gärna ville bli hans, om han ville föra henne långt bort till någon stilla plats, där hon bara såge ängar och skog. Och då förde han henne till Avonlea. Och visst var Hester mycket klen, och inte rådde hon just med att sköta sitt hus, men mamma säger hon var mycket älsklig och söt, och Jordan riktigt dyrkade marken, som hon gick på. Ja, så gav herr Gray Jordan den här lantgården, och han förde upp ett nätt litet hus på den, och där bodde Jordan och Hester i fyra år. Hon hölls nästan alltid hemma, och knappt någon gick och hälsade på hos henne utom mamma och fru Lynde. Jordan gjorde i ordning den här trädgården åt henne, och den var hon alldeles betagen uti, och där vistades hon nästan ständigt. Hushåll förstod hon sig inte mycket på, men hon hade utmärkt gott handlag med blommor.

Se’n blev hon sjuk. Mamma säger, att hon var nog lungsiktig, innan hon kom hit. Hon lade sig aldrig till sängs, men hon tynade av undan för undan. Jordan ville inte ha någon, som skötte henne. Allt sådant gjorde han själv, och mamma har sagt, att han var så öm och varsam som en kvinna. Varenda dag svepte han in henne i en schal och bar ut henne i trädgården, och där låg hon på en bänk, med kuddar under huvudet och sa’, att hon hade det så skönt … Folk säger, att hon brukade låta Jordan falla på knä invid henne varenda morgon och kväll och bedja tillsamman med henne, att hon, när hennes stund kom, finge dö ute i trädgården. Och hennes bön blev hörd. En dag bar Jordan henne ut till bänken och plockade sedan alla de rosor, som slagit ut under natten, och lade dem över henne. Och då log hon upp mot honom — och lade ihop sina ögon. Och så, slöt Diana, var det inte mera.

— Ack en sådan söt historia, suckade Anne och torkade bort sina tårar.

— Vad blev det av Jordan? frågade Priscilla.

— Han sålde gården, sedan Hester dött, och for tillbaka till Boston. Herr Jabez Sloane köpte stället och flyttade det lilla huset fram till landsvägen. Jordan dog ungefär tio år senare, och han fördes hem och blev begraven bredvid Hester.

— Jag kan inte fatta, hur hon kunde vilja bo här, så långt borta från allting, sade Jane.

— Åh, det kan jag mycket väl förstå, sade Anne tankfullt. — Själv skulle jag inte precis vilja slå mig ner här för alla tider, för fastän jag älskar ängarna och skogen, så tycker jag också mycket om att sällskapa med folk. Men jag kan precis sätta mig in i Hesters känslor. Hon var dödstrött på bullret i den stora staden och på alla folkmassor, som kommo och gingo och aldrig brydde sig om henne. Hon bara längtade att få slippa från det alltsamman och få komma till någon stilla, grön och vänlig plats, där hon kunde få vila. Och hon fann just det hon längtade efter — och det är någonting, som visst händer mycket få människor … Hon hade fyra härliga år, innan hon dog — fyra år av fullkomlig lycka, så nog bör hon avundas mer än beklagas … Och sedan — att få sluta sina ögon och få somna bort bland rosor, med den, man höll mest av på jorden, så milt seende på en — o, jag tycker det var så vackert!

— Hon planterade körsbärsträden där borta, sade Diana. — Hon sade till mamma, att hon skulle inte leva så länge, att hon hunne äta av deras frukt, men hon ville gärna tänka sig, att någonting, som hon planterat, skulle fortleva och bidraga till att försköna världen, sedan hon själv dött.

— Jag är så glad att vi kommo att gå åt det här hållet, sade Anne med glänsande ögon. — Vi fira ju i dag min valfria födelsedag, och den här trädgården och dess historia är den bästa födelsedagsgåva jag kunnat få. Har din mamma någonsin sagt dig, hur Hester Gray såg ut, Diana?

— Nej — bara att hon var söt.

— Det var roligt — för då kan jag själv göra upp i mitt sinne hur hon såg ut, utan att behöva ta med några kända fakta. Jag tror, att hon var mycket spenslig och späd, med mjukt, vågigt mörkt hår, och stora, milda, skygga, bruna ögon och ett litet sorgmodigt, blekt ansikte.

Resten av eftermiddagen tillbragte flickorna med strövtåg i skogen och på fälten omkring Hesters trädgård, och många trevliga små vrår och gångstigar upptäckte de. När de blevo hungriga, öppnade de sina matsäckskorgar och åto middag på den vackraste platsen av alla — vid den branta stranden av en sorlande bäck, där vitstammiga björkar höjde sig ur långt yvigt gräs.

Flickorna slogo sig ned på tuvorna invid björkarna och gjorde all heder åt Annes läckerheter, och även de »prosaiska» smörgåsarna uppskattades i hög grad av de matfriska unga vandrerskorna, vilkas aptit ytterligare stegrats av de långa promenader de företagit i den friska luften. Anne hade tagit med sig lemonad och glas åt sina gäster, men själv drack hon endast kallt vatten ur bäcken, som hon hämtade upp åt sig med en liten bägare, gjord av björknäver. Bägaren läckte, och vattnet smakade jord, som bäckvatten brukar göra om våren, men Anne tyckte, att det låg mera »stämning» i att dricka sådant än lemonad ur ett glas.

— Titta, ser ni det där poemet? sade hon plötsligt och pekade med fingret.

— Var nånstans? — Jane och Diana stirrade, som om de väntade få se runor ristade i björkarnas stammar.

— Där — nere i bäcken — den där gamla gröna, mosslupna stocken med vattnet som strömmar över den i en massa små krusiga rännilar, så fina och jämna, som om man kammat dem — och så den där ensamma solstrålen, som faller rätt på den, långt ned i det klara djupet … O, det är det vackraste poem jag någonsin sett.

— Jag skulle förr kalla det en tavla, sade Jane. — Ett poem är rader och verser.

— Ack nej — visst inte! — Anne skakade mycket bestämt på huvudet med dess krans av skir vit körsbärsblom. — Raderna och verserna äro bara poemets yttre klädnad och äro inte mera poemet självt än dina krus och garneringar äro du, Jane. Det verkliga poemet är själen innanför dem — och den där vackra lilla gruppen är ett oskrivet poems själ. Det är inte var dag man får se en själ — inte ens ett poems.

— Jag undrar just hur en själ — en människas själ — skulle se ut, sade Priscilla drömmande.

— Så där, skulle jag tro, svarade Anne och pekade på den skimrande soldager, som silade sig ned genom en björks späda gröna lövverk. — Men med gestalt och anletsdrag naturligtvis. Jag tycker om att föreställa mig själar som skapade av ljus. Och somliga skifta i den mildaste rosenfärg — och andra lysa och tindra som månskensglitter på havet — och somliga äro bleka och genomskinliga som dimman när det dagas …

— Jag har läst någonstans, att själar skulle likna blommor, sade Priscilla.

— Då är din själ en guldgul narciss, sade Anne, och Dianas är som en djupröd ros. Janes är en äppelblomma, skär och frisk och löftesrik …

— Och din egen är en nattviol, som doftar härligast inne i skogens gömslen, sade Priscilla.

Jane viskade åt Diana, att nu var det slut, nu kunde hon rakt inte följa med längre … Begrep Diana ett dugg?

Flickorna gingo hem i skenet från en stilla, gyllene solnedgång, med korgarna fulla av narcisser från Hesters trädgård. En del av dem bar Anne dagen därpå till kyrkogården och lade på Hesters grav. Rödhakesångare kvittrade i tallarna, och grodornas kör ljöd från träsken. Alla dalsänkor mellan höjderna badade i ett skimmer av topaser och smaragder.

— Det blev i alla fall verkligen ganska trevligt, sade Diana, som därmed röjde, att hon ej hyst några överdrivna förväntningar.

— Det har varit en förtjusande dag, försäkrade Priscilla.

— Mig roar det mycket att gå ut på upptäcktsfärder i skogen, sade Jane.

Anne sade ingenting. Hon blickade mot himlaranden, där solen nyss sänkt sig, och tänkte på lilla Hester Gray.