Vår vän Anne/Kapitel 12
| ← I skolsalen |
|
Vandring i skogen → |
XII.
En dag med otur.
Egentligen började det natten förut med flera sömnlösa och oroliga timmar av envist »morlande» tandvärk. När Anne steg upp i den skumma och kalla vintergryningen, kände hon, att livet var platt och tomt och ointressant.
Hon vandrade till skolan vid allt annat än blitt lynne. Hennes kind var svullen, och värken hade långt ifrån släppt. I skolsalen var det kallt och rökigt, ty elden ville ej brinna, och barnen sutto hopkrupna omkring den i huttrande grupper. Anne bad dem gå och sätta sig — i skarpare ton än hon någonsin förut hade använt. Anthony Pye struttade bort till sin plats med sin vanliga tillgjort överlägsna min, och hon såg honom viska någonting till sin granne på bänken och sedan titta på henne med ett försmädligt grin.
Aldrig, tyckte Anne, hade det funnits så många »skrikande» grifflar som just denna morgon, och när Barbara Shaw kom framklivande till hennes pulpet för att visa ett färdigräknat tal, snavade hon över kolboxen med högst olycksdigra följder. Kolbitarna rullade åt alla håll på golvet, griffeltavlan gick i tjugo skärvor, och när den arma flickan lyckats kravla sig på fötter igen, narrade hennes av koldammet svarta ansikte pojkarna att utbrista i skallande gapskratt.
Anne vände sig från det läxlag, som hon satt och »hörde upp».
— Vet du vad, Barbara, sade hon med iskyla i rösten, om du inte kan röra dig utan att slå ikull dig över någonting, så är det sannerligen bättre du blir sittande. Det är stor skam av en flicka så gammal som du att bära sig så otympligt åt.
Stackars Barbara klampade tillbaka till sin plats, och de frambrytande tårarna i förening med koldammet gjorde hennes ansikte både ömkligt och löjligt att skåda. Aldrig förut hade hennes avhållna, hjärtegoda lärarinna talat så strängt och ovänligt till henne, och Barbara blev djupt bedrövad. Anne själv kände ett litet styng av samvetskval, men det endast bidrog till att göra hennes sinnesstämning ännu retligare, och andra förberedande minnes ännu i dag den lektion, som för tillfället pågick, jämte den obarmhärtiga »duvning» i räkning, som följde därpå.
Medan Anne med kort och tvär röst dikterade ett tal, anlände Saint Clair Donnell med andan i halsen.
— Du kommer en halvtimme för sent, Saint Clair, sade Anne strängt. — Hur i all världen kan det komma sig?
— Snälla fröken, jag blev tvungen att hjälpa mamma att röra ihop en pudding till midda’n, för vi väntar främmande och Clarice Almira är sjuk, ljöd Saint Clairs svar.
Det avgavs med fullt aktningsfull röst, men hur det var, väckte även det stor munterhet hos kamraterna.
— Sätt dig ned och räkna ut de sex problemen på sidan åttiofyra till straff, sade Anne.
Saint Clair såg förbluffad ut över tonen, men han gick helt beskedligt bort till sin pulpet och tog fram sin griffeltavla. Därpå smusslade han förstulet ett litet paket över till Joe Sloane på andra sidan gången. Anne ertappade honom på bar gärning och drog en något förhastad slutsats angående paketets innehåll.
Gamla fru Hiram Sloane hade på sista tiden börjat baka och sälja en sorts »nötkakor» eller knäckar för att på detta sätt öka sina något magra inkomster. Knäckarna voro särskilt frestande för småpojkar, och i flera veckor hade Anne haft inte så litet förtret för deras skull. På vägen till skolan brukade pojkarna avlämna sina sparade småslantar åt fru Hiram och ta knäckarna med sig in i klassen, där de sökte äta dem och traktera kamraterna med dem under pågående lektion.
Anne hade sagt ifrån, att om de kommo med några fler knäckar till skolan, skulle den förbrutna varan tagas ifrån dem. Och här satt i alla fall Saint Clair Donnell och langade helt ogenerat från sig ett av de vanliga paketen, insvept i det randiga blå och vita papper, som fru Hiram brukade använda — mitt för hennes ögon.
— Joseph, sade Anne lugnt, kom hit med det där paketet. Joe lydde, rädd och förlägen. Han var en fet och knubbig liten tjuvpojke, som alltid rodnade och stammade, när han blev skrämd. Aldrig har någon sett mera brottslig ut än stackars Joe i detta ögonblick.
— Kasta det genast på elden! befallde Anne.
Joe såg högst illa berörd ut.
— S … s … ss … snälla fr … fr … fröken, började han.
— Gör som jag säger, Joseph, utan några invändningar.
— M … men s … ss . . snälla fröken, de’ … de’ .. de’ … d’ä … stammade Joe i full förtvivlan.
— Ämnar Joseph lyda eller inte? Jag bara frågar, sade Anne. Även en morskare pojke än Joe Sloane skulle ha skrämts av denna ton och av den olycksbådande glansen i lärarinnans ögon. Detta var en ny Anne, som ingen av hennes lärjungar någonsin sett förut.
Joe kastade en ångestfull blick på Saint Clair, gick fram till kaminen, öppnade den stora, fyrkantiga luckan och kastade in det blå- och vitrandiga paketet, innan Saint Clair, som störtat upp, hann yttra ett ord. Sedan flyttade han sig undan — just i lagom tid.
Under några ögonblick visste de förfärade lärjungarna i Avonleas skola ej huruvida det var en jordbävning eller ett vulkaniskt utbrott, som inträffat. Paketet med det oskyldiga utseendet, vilket Anne alltför obetänksamt antagit innehålla fru Hirams knäckar, omslöt i stället en utvald sortering av raketer, smällare och eldhjul. Herr Warren Sloane hade skickat efter dem från staden dagen förut med Saint Clair Donnells pappa, och det var hans mening att med fyrverkeriet fira sin födelsedag. Raketerna brunno nu av en smula i förtid med dunder och brak, och eldhjulen, som foro ut genom den öppna luckan, snurrade fräsande och sprutande omkring i rummet.
Anne sjönk ned på sin stol, blek av skräck, och alla flickorna räddade sig skrikande upp i sina pulpeter. Joe Sloane blev stående som fastspikad vid golvet mitt i den allmänna uppståndelsen, och Saint Clair, som flytt ut i förstugan, skrattade så att han låg dubbel. Prillie Rogerson fick dåndimpen, och Annetta Bell började gasta och tjuta som om hon tappat hela sitt lilla vett.
Det tycktes dröja en god stund, ehuru det i själva verket endast var ett par minuter, innan det sista eldhjulet svartnade och lade sig till ro … Anne återvann snart besinningen och sprang för att öppna dörrar och fönster och släppa ut all den illaluktande rök, som fyllde rummet. Därefter hjälpte hon flickorna med att bära ut den sanslösa Prillie i förstugan, där Barbara, besjälad av en livlig önskan att visa sig nyttig, hällde en hink till hälften fruset vatten över Prillies ansikte och axlar, innan någon hann hindra det.
Det dröjde en dryg timme innan lugnet återställts — och ändå kände alla, att ej ens explosionen klarat lärarinnans andliga atmosfär. Ingen utom Anthony Pye vågade viska ett ord. Ned Clay råkade låta sin griffel skrika, medan han räknade ut ett långt tal, uppfångade Annes blick och önskade, att golvet måtte öppna sig och sluka honom. Det läxlag, som hade geografi, jagades nära nog över en världsdel med en fart, som gjorde dem alldeles huvudyra. Läxlaget, som hade satslära, hörde subjekt och objekt, adverbial och attribut vina kring sina öron som de värsta tennisbollar. Och Chester Sloane, som stavat »Holland» med å, fick en sådan uppsträckning, att han kände sig riktigt matt.
Anne visste, att hon hade gjort sig löjlig och att man skulle skratta åt händelsen vid ett dussin tebord den kvällen, men vetskapen härom gjorde henne blott ännu mer förargad. Under en lugnare sinnesstämning hade hon kunnat skratta åt alltsamman — låt vara en smula tvunget — men nu var det omöjligt. Hon låtsade därför som ingenting och bibehöll sin kyligt föraktfulla min.
När Anne efter middagen kom tillbaka till skolan, sutto alla barnen som vanligt på sina platser, och vartenda ansikte hölls andäktigt nedböjt över en bok, utom Anthony Pyes. Han tittade tvärs över sin bok på Anne, och hans svarta ögon tindrade av nyfikenhet och odygd. Anne drog ut lådan i katederbordet för att hämta fram en kritbit, då alldeles under hennes hand en ganska pigg liten råtta sprang upp ur lådan, skuttade över bordskivan och hoppade ned på golvet.
Anne skrek till och ryggade tillbaka, som om det varit en orm, och Anthony Pye skrattade högt.
Sedan uppstod tystnad — en mycket tryckande och obehaglig tystnad. Annetta Bell överlade med sig själv, huruvida hon skulle falla i gråtkramp eller ej, helst som hon inte riktigt visste, vart råttan tagit vägen. Men hon beslöt sig för att inte bry sig om det. Det var bestämt ingen idé med att brista ut i hjärtskärande jämmer och snyftningar inför en person med ett så blekt ansikte och så flammande ögon som Anne hade just nu.
— Vem stoppade in råttan i min låda? sade hon.
Hennes röst var helt lågmäld, men den lockade fram en rysning utmed Paul Irvings ryggrad. Joe Sloane mötte hennes blick, kände sig brottslig från hjässan ned till fotabjället och stammade ivrigt:
— N .. n .. nnej, fr … fr … fröken, in … in … inte jag!
Anne ägnade ingen uppmärksamhet åt den olycklige Joseph. Hon såg på Anthony Pye, och Anthony Pye såg tillbaka på henne, fräck och utan ett spår av förlägenhet.
— Anthony, var det du?
— Jaha, det var det, svarade Anthony trotsigt.
Anne tog pekpinnen från sitt katederbord. Det var en lång och tung pekpinne av något hårt träslag.
— Kom hit, Anthony.
Det var långt ifrån den strängaste bestraffning Anthony Pye någonsin undergått. Anne, till och med den djupt kränkta och upprörda Anne, som hon var i detta ögonblick, skulle aldrig ha kunnat på ett grymt sätt straffa ett barn. Men pekpinnen träffade på ett kännbart sätt, och slutligen bröts till och med Anthonys trotsiga mod; han vred på sig, med en grimas, och tårarna kommo honom i ögonen.
Anne kände plötsligt samvetskval, släppte pekpinnen och befallde Anthony gå till sin plats. Själv satte hon sig ned skamsen och ångerfull och bittert förödmjukad. Hennes hetsiga vrede hade fördunstat, och hon skulle ha velat ge mycket till för att få söka lättnad i tårar. Så hade det nu gått med alla de vackra föresatser hon alltid fört till torgs — hon hade faktiskt slagit en av sina lärjungar! … Så Jane skulle triumfera! Och så herr Harrison skulle fnittra skadeglatt! Och ännu värre, den bittraste tanken av alltihop — hon hade förlorat sitt sista hopp att vinna Anthony Pye. Nu skulle han naturligtvis aldrig mera kunna komma att tycka om henne.
Med en jätteansträngning höll hon tillbaka tårarna, tills hon kom hem till sig på kvällen. Då stängde hon in sig på östra gavelrummet och grät ut alla sina samvetsförebråelser och svikna förhoppningar i sin huvudkudde — grät så länge, att Marilla blev orolig, knackade på dörren, måste släppas in och yrkade på att få veta, vad som stod på.
— Ack, det står på, att jag har så mycket att ångra, snyftade Anne. — En så’n olycksdag det har varit i dag, Marilla. Jag skäms så över mig själv. Jag förlorade all min självbehärskning och smällde Anthony Pye med pekpinnen.
— Nå, det var då för innerligen roligt att höra, sade Marilla i avgörande ton. — Det skulle du ha gjort för länge se’n.
— Ack nej — visst inte, Marilla. Och jag begriper inte, hur jag någonsin mer ska kunna se barnen i ansiktet … Jag känner, att jag har förödmjukat mig riktigt ned i stoftet. Du anar inte, så ond och stygg och ryslig jag var … Jag kan inte glömma uttrycket i Paul Irvings ögon — han såg så förvånad och ledsen ut. Ack, Marilla, jag har gjort mig så mycken möda för att vara tålig och vinna Anthonys hjärta — och nu har detta alltsamman varit till rakt ingen nytta.
Marilla strök med sin av arbete sträva och hårdnade hand så märkvärdigt lent över flickans glänsande, nu tillrufsade hår. När Annes snyftningar något lagt sig, sade hon med mycket mild röst.
— Du låter saker och ting gå dig alldeles för hårt till sinnes, Anne. Alla begå vi våra misstag — men de falla i glömska. Och olycksdagar komma till varenda människa … Vad Anthony Pye angår, så vad behöver du bry dig om, att han inte tycker om dig? Det får du väl sätta dig över. Han är ju för resten den ende.
— Jag kan inte rå för det. Jag vill, att alla ska tycka om mig, och jag blir så sårad och ledsen, när någon inte gör det. Och nu kommer Anthony att hata mig som pesten. Ack, vad jag bar mig idiotiskt åt i dag, Marilla. Nu ska jag tala om hela historien för dig.
Marilla lyssnade till hela historien, och om hon drog på munnen åt vissa delar därav, så undgick det Anne. När ingenting mer fanns att berätta, sade hon muntert:
— Kära du, ta det med ro! Nu är den här dagen slut, och i morgon kommer det en ny — utan några misstag, som du själv brukade säga förr i tiden. Kom nu ned och ät din kvällsvard! Du ska få se, att en skön kopp te och de där mördegskakorna med plommonsylt uti, som jag gjorde i middags, nog ska krya upp dig.
— Mördegskakor med plommonsylt botar inte ett sjukt sinne, sade Anne dystert.
Men Marilla tyckte ändå det var ett gott tecken, att hon hämtat sig så pass, att hon förmådde anföra en författares ord.
Det trevliga kvällsvardsbordet med tvillingarnas glada ansikten och Marillas oöverträffliga plommonbakelser — av vilka Davy inmundigade fyra — kryade i alla fall betydligt upp henne. Hon sov gott den natten och vaknade på morgonen för att finna, att både hon och världen undergått en förvandling. Det hade snöat stilla och oavlåtligt under alla dygnets mörka timmar, och det härliga vita, som glittrade i det kyliga solskenet, liknade en barmhärtighetens mantel, höljd över alla misstag och förödmjukelser i det förflutna.
»En maning till oss riktar nyss upprunnen dag:
Begynn igen med hurtigt mod och nya, friska tag!»
sjöng Anne, medan hon klädde sig.
För snöns skull måste hon följa stora landsvägen till skolan, och hon tyckte, att det låg en ovanligt gemen otur däruti, att Anthony Pye skulle komma stövlande vägen fram, just som hon hann ned från Grönkullas avtagsväg. Hon kände sig så illa till mods, som om rollerna varit ombytta — men till hennes outsägliga förvåning ej blott lyfte Anthony artigt på mössan — vilket han aldrig gjort förut — utan sade helt obesvärat:
— Det är lite kitsligt väglag i dag, va’? Ska jag bära böckerna åt fröken?
Anne lämnade från sig böckerna och undrade, om hon var riktigt vaken … Anthony vandrade vidare under tystnad till skolan, men när Anne tog tillbaka sina böcker, smålog hon ned mot honom — inte det något stela lärarinneleende, som hon aldrig ansett sig böra förneka ens honom, utan ett fullt naturligt och riktigt hjärtligt leende. Anthony log — nej, om nu sanningen skall fram, Anthony grinade tillbaka. Ett grin anses ju i regeln ej uttrycka någon större grad av vördnadsfullhet, men Anne fick plötsligt en känsla utav, att även om hon ännu ej vunnit Anthonys sympatier, hade hon dock på ett eller annat sätt förvärvat sig hans högaktning.
Fru Rachel Lynde tittade in lördagen därpå och bekräftade denna förmodan.
— Kan du tänka dig, Anne, att nu har du fått en vän i Anthony Pye. Han säger, att nu vet han, att du duger mycket bra, fastän du är en flicka. Han säger, att du »dängde honom med lika stor kläm som om du varit en karl.»
— Inte trodde jag, att jag skulle vinna hans vänskap genom att ge honom stryk, sade Anne litet melankoliskt, väl vetande att den ideella grund, hon byggt på, sviktat. — Det hela förefaller mig så obegripligt upp- och nedvänt … Och jag är säker på, att den regel jag följt, med vänlighet som utgångspunkt, inte kan vara oriktig.
— Nej, men de, som heta Pye, utgöra undantag från varje känd regel. Så är det med den saken, avgjorde fru Rachel med stor säkerhet.
Herr Harrison sade: — Jag tänkte väl det förr eller senare skulle gå därhän! — när han fick höra historien, och Jane höll sig inte för god för att vara ganska försmädlig mot sin gamla vän Anne.