Vagga och graf
| ← Sorg och glädje |
|
Esaias Tegnér → |
Föll icke nyss den unga stam på fjället,
Hvars krona sjöng om morgonrodnans hopp?
Och späda rosen, som sköt opp i stället,
Är äfven den nu bruten i sin knopp?
Carl Johans sonson re’n sin son begråter,
Som bror han sörjt, han sörjer nu som far:
Hvad himlen gaf han gifvit himlen åter,
Han af sin fröjd har blotta stoftet qvar.
Och Riddartemplet öppnat har sitt sköte,
De stora skuggor breda ut sin famn,
De höge Carlar hafva här stämt möte
Med den, som prydt i oskuld deras namn.
Du hoppets dröm, du löftets ljusa hägring,
Du skymt af framtid, som oss öfvergaf!
Du log i vaggan mot all jordens fägring,
Åt all dess purpur ler du i din graf.
Den, och ej mer, af hela vida norden,
Från pol’n till Sundet, lysste dig att få.
Det herrliga, det rikaste på jorden
Mot barnets himlar O hur armt ändå!
Af guld man kronor smidde åt din panna,
Och folken ropte: se dem, se och ärf!
Man bjöd dig throner, om du ville stanna, —
Du ville ej, du hade fyllt ditt värf.
Ty på det svarta hvalf i dystra hösten
Du som en stjerna leende rann opp:
Du kom med strålar till de sorgsna brösten,
De klarnade för dig, du glädjens hopp!
Men glädjens, hoppets månader — hur korta!
Din faders armar räcka dig ej mer,
Ifrån din moders knä du re’n är borta,
Och hur de söka, — stjernan har gått ner.
Nej, icke ner. Sitt nu i gyllne kransen
Af Carlavagnens stjernor blyg och späd,
Du furste-oskuld, och med rena glansen
I mörka stunder än ditt Svea gläd!