Vallfart och vandringsår/Molnet
| ← Muchails aftonbön |
|
De tre frågorna → |
Molnet.
I Harsans trädgård bland förvuxna trän,
där vilda fåglar lägga ägg och drilla,
i skuggan öppnar sig en vid fontän,
vars vatten jämt är mörkt och jämt är stilla.
Och sagan tror att om, när någon speglar
sitt huvud tankspridd i en kort minut,
ett strömoln över vattenytan seglar,
skall obesvarad kärlek bli hans slut.
Bland bambus buskar står en ung negrinna.
På hennes armar blanka smycken brinna,
och fläktan med sitt skaft av pärlemor
är stucken in vid hennes gördelspänne,
som hennes herre skänkte, då han svor
att älska mer än allt på jorden henne.
Hon håller andan, hukar tyst sig ner,
hon stryker slingerväxterna i sär.
Hon smyger gången, som är överspunnen
av vilda rankor och platanens gren.
Hon stannar först, när hon är hunnen
till sagans sovande fontän.
Sitt huvud lutar hon i svarta handen
och stirrar andlös över marmorranden.
Kring pannan faller håret ulligt ner.
Från axeln glider skjortan mer och mer.
I hennes ögon klara tårar stiga
— men allt är tyst och blad och fåglar tiga,
och över vida spegellugna skåln
går fram ett askgrått, silverkantat moln.