Vallfart och vandringsår/Muchails aftonbön
| ← Glada gudars hjälp |
|
Molnet → |
Muchails aftonbön.
I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak och prisade Den Ende och ropade: »Jag tackar Gud att ej jag blivit kvinna!»
Ensamt den gamle Muchail, som var mer än åttio år och hade ett helt livs erfarenhet, stod raklång med armarna i kors och rynkade ögonbryn och ropade och sjöng högljutt:
»Jag kommer mörk från dagens göromål,
när jag ser aftonstjärnan brinna
som stjärnan på ett damaskenerstål.
Jag sörjer, Gud, att ej jag blivit kvinna!
Ej så, som trodde jag och fann
en kvinna mera vacker än en man.
Han är mot henne, där med djärv statur
han kommer hurtig och till hälften spjuver,
som betesfältets eldigt vackra tjur
mot kon, som slickar lat sitt juver.
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.
Hans slitna hand har borrat upp den brunn,
vars vatten läska dessa kvinnors mun.
Till deras hus har mannen släpat stenar.
Nå, ske din vilje, du som bördan delt!
Jag sörjer, Gud… Förstå mig, hur jag menar.
Jag ville vara kvinna för att helt
få älska mannen så som han förtjänar.»