Vid Bettys graf
| ← In memoriam |
|
Vid Gustaf Staaff’s graf → |
Vid Bettys graf.
Slumra, slumra, brutna blomma, skördad uti lifvets vår,
engel, som din vinge gömde för vår syn blott sjutton år!
Du är lycklig, du har hunnit evighetens trygga hamn,
hör din moders milda stämma, slutes i din faders famn.
Öde står och öfvergifven nu din plats i syskonrund,
men din bild vi skåda bland oss tecknad uppå minnets grund.
Aldrig, aldrig tidens stormar plåna den ur tanken hän,
den skall vinka genom lifvet, strålad utaf hoppets sken.
Enkel, oskuldsfull och flärdlös gick du på din korta färd;
uppåt skådade du städse, sökande en bättre värld,
kysste ödmjuk fadershanden, som vid lidandet dig band,
och när bleke gästen hann dig, gick du villig vid hans hand.
Betty, hviska från din himmel åt oss hopp och mod och tröst,
läk de sår, som sorgens törnen sargat i de dinas bröst! —
Slumra, slumra, brutna blomma, skördad uti lifvets vår,
engel, som din vinge gömde, för vår syn blott sjutton år.