←  En dödsmask
Efterlemnade dikter
av Edvard Fredin

In memoriam
Vid Bettys graf  →


[ 70 ]

In memoriam.


Den varma sommaren till ända gick,
och ängens blommor vissnade, de sista —
då brast ditt hjärta, slocknade din blick;
och våra tårar falla på din kista.

Man sofver godt dock på ett värf som ditt,
då ljusa drömmar vakta hufvudgärden; —
och bäddad mjukt i blommor och i hvitt
vi bära dig den sista, tunga färden.

[ 71 ]


Och snart skall drifvan sänka sig på nytt
utöfver kullen, som i dag vi runda,
och våren komma sedan vintern flytt
och årsmot gå och nya årsmot stunda.

Så småningom skall denna gång som förr
den bittra sorgen blifva oss en vana . . .
Men, o! ditt minne gläntar på vår dörr
kanske när minst vi vänta det och ana.

Och hågkomst sväfvar efter hågkomst fram,
det ena draget följer på det andra,
än glad en bild och än en allvarsam
och tonfall, som berömma eller klandra.

Du skall oss vara nära dag från dag,
igenom lykta dörrar skall du sväfva . . .
Och kring de älskade, de blida drag
de år, som gå, ett helgonskimmer väfva.

[ 72 ]


Du skall oss blifva så en föresyn
i lifvets frestelser och vedermöda,
det stjärneljus som strålar ned ur skyn,
när kvalen slå och våra hjärtan blöda.

Ty hvem stod ensam om ej du och arm
och hjälplös, öfvergifven af de flesta;
men modig gick du, ung ännu och varm
mot öfvermakter att din styrka fresta.

En annan skulle stupat; du var stark
och visste, lifvets lösen heter: strida.
Och härd du murade och röjde mark
åt oss, som växte upp invid din sida.

Jag minnes huru, rastlös natt och dag,
du ville huld din kärlek oss bevisa.
Jag minnes ock ditt varma hjärtelag,
som aldrig tålde lögn och orättvisa.

[ 73 ]


Jag minnes hur du lärde oss förstå
att allvar blott ger lefvernet sin stämpel,
att samlad styrka storverk kan förmå —
i lif som lära dugande exempel!

Men åren gingo . . . och du såg de små
fullvuxna, rustade för lifvet redan:
vi trodde himlen vara sommarblå,
men höstens måne lyste då i nedan.

Du gick din väg dock fram bestämdt och visst,
fast bruten själf du lindrade och stödde.
Och åren gingo . . . Dignande till sist
i lifvets strid du bleknande förblödde.

Man sofver godt dock på ett värf som ditt,
då ljusa drömmar vakta hufvudgärden.
Och bäddad mjukt i blommor och i hvitt
vi bära dig den sista, tunga färden.

[ 74 ]


Men hvart vi vandra så i lust som nöd
uppå vår framtids obeträdda kosa,
din andestämma hviskar oss sitt stöd,
du undergifna Mater Dolorosa.

1882.