En dödsmask
| ← Marstrand |
|
In memoriam → |
En dödsmask.
(Per Murén.)
Jag hör ett namn . . . Hans alltså dessa dragen?
Dödsmasken, säges mig, helt nyss är tagen.
Han, alltså han!
Hans ögonlock förgängelsen har slutit;
kring ännet gipsen till en mask sig gjutit,
som döden sann.
Förgängelse, de fattigas som rikas,
förgängelse är texten som predikas
af dessa drag.
Förgängelse, mig tycks, den hviskar munnen;
den starkaste skall varda öfvervunnen,
är alltings lag.
Dock finns en makt, som dödens häkten krossar,
som fjärilen ur puppans skal förlossar
och vingar ger.
Den makten, om du veta vill, är minnets;
dess ljusa värld, som andens är, ej sinnets,
bak grafven ler.
Och i den världen skall hans hugkomst fästas,
ibland de ädlastes, ibland de bästas,
som stordåd gjort:
den tala skall om snille och om styrka,
som vet sin väg och kan det rätta yrka
i smått som stort;
den tala skall ett ord om patrioten,
som stod med yxan måttad emot roten
af lögn och list,
om mannen, hvilken trofast kände bandet
emellan enskildt jag och fosterlandet
från först till sist . . .
Förgängelse? Nej . . . Skåda dessa dragen!
De vakna . . . Lyssna! hör du andetagen?
Han, alltså han!
Han sofver, han har endast ögat slutit —
och öfver ännet som en glans sig gjutit.
»He was a man!»