Vid Vettern
| ← Till Örnen |
|
Tambour-Majoren → |
Vid Vettern.
När himlen ser i Vetterns djupa vatten,
Som i en spegel sina anletsdrag,
På klippans spets i stjerneljusa natten
I min inbillnings trollverld sitter jag.
Och ser hur mången, mången dunkel hägring
Från svunna tider lefver opp igen,
Ser Stenskelettet: Jungfrun utan fägring,
Med naket hufvud stå bland böljor än.
O mången gästvän på din svallsjö rodde
Emellan Alvastra och Brahehus,
När gamla Peder Brahe ännu bodde
I slottet der, som ligger nu i grus.
Här höga Grefvar och Rådsherrar slöto,
Fast hemligt, ömsesidiga fördrag;
Borgtärnor silkesskärp åt Riddarn knöto,
Och pager glammade Guds långa dag.
Af unga ädlingar och fröknar lektes
Gulläple flitigt hvarje aftonstund,
Förstulet Väpnare och jungfrur smektes
Och bägarn omkring laget gick sin rund,
En grånad skald förtäljde långa stycken,
När brasan sprakade på spiselns härd,
Högt om Armidas list och kärleks-drycken
Om Sancta Brita och Sanct Görans svärd.
Till Peder Brahe, hennes vän och frände,
Som aldrig någonsin sin tro förrått,
Hit månget ilbud Drottning Kerstin sände
Ifrån sitt skrifgemak i Stockholms Slott.
Utför den slingrande och branta vägen,
Som mellan stenrös bugtar sig och sand,
Bars drotten, så förmäler gammal sägen:
Af egne bönder ned till Vetterns strand.
Här skymtar Vadstena med sina kloster,
Der uti Påfvedömets lugna tid
De fromma nunnor läste Pater Noster
Och älskade och knypplade i frid.
Men hjortarna från Åmberg ha försvunnit,
Som för ett vårregn vinterns sista snö,
För snikna skott; och skolorna ha brunnit
För längesen på frejdadt Visingsö.
Likväl med kronor, lummiga och rika
Och stolta hundraåra hjessor stå
Der ännu samma ekar, ännu lika
Högstammiga och grönskande, som då.
Se! Grenna ligger anspråkslöst och stilla
Vid bergets fot och lvss på vågens svall,
Liksom en öfvergifven Romersk villa,
En klassisk småstad uti djupt förfall.
Också o Vettern! dina böljor komma
Ja ifrån södern, ifrån Schweyzerland
Och samma örter frodas ju och blomma
Vid Bodensjön, som vid din egen strand.
Ibland Volkaner är du alstrad vorden,
Af tinad is från Alpens högsta topp
Och derför häfs och stormar uti norden
Ditt bröst af trånad, lidelser och hopp.
Dock forntidsdrömmar vilja ej försvinna
Hvarhelst jag dväljs invid dig klara sjö!
Men ljusast minnets facklor ändå brinna
Vid Åmberg, Vadstena och Visingsö.