Och hade min själ en ann, som vid den sig fäste,
Som kände dess krafter, de sämsta och de bäste —
En kvinnoande, en af de varma bara,
Som känna så djupt, att ögonen skåda klara —
Då skulle min kalla och strida sång må hända
Varmare, mjukare toner i dagen sända.
Såg jag af världen en vrå, som dugde att måla,
Af lifvet en syn, som kunde i färger stråla,
Och sökte dess mening jag, då skulle vi båda
I skuggornas sorg, i dagarnes glädje skåda.
Där skummast det var, kanske hon mig viste en gnista,
Som kämpande låg — ett hopp, som tog lif i det sista.
Och där jag blott ljuset såg, som för stråligt blänkte,
Hon dämpade skenet och lifvande värma det skänkte.
Nu låter sången mäst som ur ängars dimma
En vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.
Kanske att den då som en lärksång stiga finge
Hän öfver ljusa fält och med ljus på vinge,
Och sjunga den kunde varmt, hvad den däjligt såge,
Där sol öfver gröna, vida bygder låge,
Och fram då tonade rent ur de starka slagen
All bygdens lycka och sorg i den klara dagen.
