Du icke kända, jag sett dig
Allenast som vänt porträtt,
Och dock, det är som jag kände
Ditt innersta väsen rätt.
Du vill det för världen ej visa.
Du blickar drömmande still,
Fast skuggade ögon synas,
Som kunde de blixtra till —
Och blixten träffa säkert
Hvar mäjslad, ljugande fras,
Så sanning sig rodnande viste,
När höljet sprang i kras.
Jag ser, hur på läpparne mjuka
Ett löje har somnat gladt,
Och vaknar det, lysa hvita
Tänder vid vackert skratt —
Vid skratt, när det uppblåst dumma
Helt lugnt till torgs sig för,
Eller rikt i ditt eget hjärta
Sig lifvets fullhet rör.
Och unnas det mig att skåda
Dig lefvande varm en gång,
Då skall jag kanske sjunga
Om lifvets glädje en sång.
