När vår det var och soligt,
Och blankt stod hvarje strå,
Hvar förmiddag hur roligt
På ängen tumla få!
Däröfver Sundet sände
Sitt friska, salta sus
Till kedjadt, mörkt elände
I gamla Malmöhus.
Med gaflar tegelröda
Stod tyst det tunga slott,
Lät sina väggar glöda
I sol kring sorg och brott.
Vår lek på ängen glade
Vi lyktade med hast,
När fångarne där hade
Sin korta middagsrast.
I späda gräset sträkte
Sig gråklädd, sömnig ring:
Ett solljust, luftigt häkte
Med bajonetter kring.
När så med lust, som hördes,
Den kom, vår krya trupp,
Den goda slummern stördes,
Och mer än en sprang upp.
Så godt vi kände månge,
Och det blef lif och prat.
Vid namn oss nämde fånge
Och vaktande soldat.
Och händer, hvilka brutit
Från rikedom en skatt
Och gjort, att tårar flutit
För skärf, som armod gladt,
Åt pilten vänligt skänkte
En liten leksaksask,
Och skumma ögon blänkte
Vid tacken, glad och rask.
Och styfva mördarhänder,
Som under hetsigt mod
I natt och öde gränder
Bestänkts af mänskoblod,
Kring blonda hufvud lekte,
Och kinden, fin och röd,
För hand, som varligt smekte,
Ej miste fager glöd.
Och dystre män, som visste
Ej någon framtid af,
Som bidde dag, den siste,
När döden frihet gaf,
I barnaögon sågo,
Där blicken lyste nöjd,
Där framtids drömmar lågo
Och glimmade sin fröjd.
