Sin dotter innerligt kär han höll,
Och hända kunde det nog ibland,
Att mäjseln häjdades i hans hand,
När tanken vänligt på henne föll.
Ej fick en flik utaf inlärd tro
För henne skymma de fina drag,
Som lifvet yppar i färgrik dag,
I dunkel storm och i solig ro.
Ty sloge fördom sin köld i blod,
Ej såge lifvet hon evigt grönt,
Ej blef det formadt för henne skönt,
Som blocket varder till däjlig stod.
Vid henned bädd han hvar afton satt
Och kärligt såg, huru lätt det går
Att somna in utan Fader Vår
För blott att hägnas af huldrik natt.
Och glad han hörde i sträfsam stund
Bland marmorvärk i sin atelier
De späda löjena lustigt le,
Det kloka jollret ur barnamund.
Och alla värken hon kände snart.
När solljus in öfver marmorn flöt,
Det honom tyktes, hon stilla njöt,
Och blicken, spörjande, lyste klart.
Så fick han färdig sin Venusstod.
Med vårlig värma den fagert sken,
Och ut den andades, hvit och ren,
Sitt fina, trånande lefnadsmod.
Och där framför den han skåda fick
En dag sin dotter: på knä hon låg
Med händer knäpta till bön och såg
Mot stoden upp med förgråten blick.
