Med rasslande, darrande fart det går,
Och blott en skymt man af näjderna får,
Blott hastiga vyer af bygd, som drager
Förbi med fägring i solskensdager.
Men kunde med blicken vi tränga in
I flyende hus — i människosinn!
Där hvitnade fram en banvaktstuga.
Det folket, där bor, det heter duga.
Jag länge dem känt. I droppande schakt
Hans hammar en gång höll med grannens takt.
I lyktsken bled han ej trött vid slagen,
När gullet räknades uppe i dagen.
Och när han kom upp och fick räta ut
Sin kropp, var den soliga dagen slut.
Och länge han fick i mörkret trifvas
Och blott af de ljudande slagen lifvas.
Så träffades de hvar söndag allen,
När solen för hela veckan sken.
Se'n sträfvade han sig upp i ljuset
Och stannade där — med henne i huset.
I stuga, hagomhägnad och fin,
Nu blommar blodsdropp vid hvit gardin.
I tvänne kamrar, där lyckan hunnits,
Där är så fint, som om dam ej funnits.
Alt tål sin dager från morgon till kväll,
Där käns, som en doft af tvagen dräll.
Och hon? Ja, hon slitit på herrskapsställen
Och funnit sin hvila skön om kvällen
Och somnat in med en känsla blott
Af sugande lust att slumra godt.
Nu väggen bär små porträtt — med dragen
Af dem, hon tjänte, när hård var dagen.
Framför dem hon häjdar bestyren ibland,
Som kände hon tryck af en vänlig hand,
I hennes blickar det blidhet finnes,
Blott alt, som var lätt i det tunga, hon minnes.
* * *
Det var blott en stuga lik andra, men mången
Väl kan som den ha en saga fången —
Om friska lynnen med styrka i,
Om härdiga sinnens harmoni.
Hvar hälst de vänligen bo och bygga,
Ej bär det i kull, och vi fara trygga.
Det folket, huru än vädret tar —
Är det, som håller banan klar.
