Marken är vårgrön och luften lysande blå,
Och hän öfver fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
Om talarestolen med röda fanor ikring.
I enkla söndagsdrägter, med alvarsdrag
Står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
Förbidar orgelns första, darrande brus.
Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
Man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
Nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.
Men ute, där fältet öppet i grönska står,
Bland stojande pojkar jublande leken går,
Och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
Sig tumla ur lekande, glada flockarne fram.
Så höres en röst. En man på tribunen står
Med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
Slår ut i hatets ord och skälfver i röst.
De orden darra hän öfver sollyst slätt,
De tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
Och snart de fånga hvart öra vid växande fart.
De glöda, de taga stormande sats på sats
Mot lyckan, som lefver i borgarehus och palats,
Mot källrar, dit vinfat rullats af armod och nöd
Att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.
Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
Som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och af
Och spegla alt armods kval från vagga till graf.
När bäfvande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
Man spörjer, om någon kan tro på lefvande Gud,
Man beder hvar kvinna, som bär ett barn under barm,
Att gifva det styrka att höja till slag sin arm.
Men ute från vårgrön plan, där leken går,
De sorglösa piltarnes jubel hit än når.
Hörs framtiden röst däruti? Skall det växa en gång
Att bli öfver sällare tider en segersång?
Eller — skall det af smärta och hat förvandlas uti
Ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
Som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
Så borgarehus och palats de darra därvid?
