←  Ett Socialistmöte
Vid Siegesdenkmal
av Albert Ulrik Bååth
Ståt  →
Från diktsamlingen Vid allfarväg (1884).


Berlin 1884.

Högt i blåa höjden spänner
Ut Borussia vingars glans,
Håller öfver käjsarstaden
Segerns gyllne krans —

Öfver skott och härskartankar,
Vapenskimmer, stålklädd frid,
Öfver mörka massors oro,
Tyglade i tid.

Häpna stirra ögon upp mot
Örnomslutet kapitäl.
Mäktig andakt ovant rör sig
I hvar gripen själ.

Kraften, styrd af säker tanke,
Spränger genom sorg och blod
Fram till målet, ropomjublad,
Får sin segerstod.

De förbannelser, som darra
Från Sedan och fångadt Metz
Och från Dybböls tysta backar
Och från Königgrätz,

Mot kanoners pipor domna,
Som i fäjad ring på ring
Glittra kallt som segerbyten
Pelaren ikring.

Alla fjärran verop tyckas
Falla tysta ned som lik
Inför vida sockelns seger-
Druckna mosaik.

Bred och stark är trygga grunden.
Sirligt gjuten medaljong
Visar tidens härskarhufvun,
Hästars lugna gång.

Och en främling såg för första
Gång i tyglad käjsarstad
Proletären ostördt rusig —
Framför pelarn glad.

Men då var, som för hans öra
Mörka massors mummel sang,
Som om hotfull tankes flamma
Klar ur sorlet sprang:

Kraften, styrd af säker tanke,
Genom sorg och blod väl går
Fram till målet, ropomjublad.
Kraften — den är vår!

Var ej, som hon skalf, Borussia,
Där i höjd med vingars glans,
Som i lyfta handen riste
Segerns gyllne krans?