Villan Tre gavlar
|
| Publicerad i Dagens Nyheter 17 oktober 1926. |
VILLAN ”TRE GAVLAR”
AV SIR ARTHUR CONAN DOYLE
Jag tror ej att något annat av mina äventyr tillsammans med mr Sherlock Holmes började så abrupt eller så dramatiskt som det vilket är förbundet med Tre Gavlar. Jag hade ej sett Holmes på några dagar och hade ingen aning om den nya riktning hans verksamhet blivit inledd på. Men han var på pratsamt humör den morgonen och hade just placerat mig i en väl insutten, låg länstol på ena sidan om eldstaden, under det att han själv med pipan i munnen slängt sig bekvämt i stolen mitt emot då vår besökare anlände. Om jag sagt att en ilsken tjur anlänt, hade jag givit en tydligare bild av vad som hände.
Dörren hade slängts upp på vid gavel och en väldig neger hade rusat in i rummet. Han skulle ha varit komisk, om han ej varit hemsk, ty han var klädd i en mycket skrikande, grårutig kostym med fladdrande, laxfärgad halsduk. Han höll sitt breda ansikte med den platta näsan framsträckt och lät sina dystra, svarta ögon, vilka gömde på en pyrande glöd av illvilja, vandra från den ene till den andre av oss.
― Vilken av er gentleman är massa Holmes? frågade han.
Holmes gjorde med ett halvt leende ett tecken med pipan.
— Jaså, det är ni det? sade vårt främmande och kom med obehagligt smygande steg runt bordshörnet. ― Hör nu, mr Holmes, laga att ni håller fingrarna från annat folks affärer. Låt folk sköta sig själva. Begrips, mr Holmes?
— Fortsätt, sade Homes. Det är utmärkt.
— Jaså, det är utmärkt? röt vilddjuret. Det blir inte så förbannat utmärkt, ifall jag blir tvungen att ta hand om er ett slag. Jag har handskats med så'na som ni förr, och de såg inte så utmärkta ut när jag var färdig med dem Tänk på det, mr Holmes!
Han knöt en väldig klump till knytnäve under näsan på min vän. Holmes betraktade den noga med en högeligen intresserad min — Är ni född så? frågade han. Eller har det kommit så småningom?
Antingen det nu var min väns iskalla köld eller det lilla skrammel jag gjorde då jag tog upp eldgaffeln, så blev i alla fall vårt främmandes uppträdande mindre hetsigt.
— Jo, jag ville bara varna er, sade han. Jag har en vän som är intresserad där ute i Harrow — ni vet nog vad jag menar — och han tänker inte låta sig nöja med att ni lägger er i det. Begrips? Ni är inte lagen och jag är inte lagen häller, och om ni sticker näsan dit, tänker jag också vara till hands. Glöm inte det!
― Jag har just önskat att få träffa er den senaste tiden, sade Holmes. Jag ber er inte sitta ned, för jag tycker inte att ni luktar gott, men ni är ju Steve Dixie, boxaren, eller hur?
— Det är mitt namn, massa Holmes, och det ska ni nog få i er ordentligt, ifall ni ger mig på käften.
— Det är säkert det sista ni behöver, sade Holmes och tittade på vår besökandes väldiga mun. Men det var om vem som slog ihjäl unge Perkins utanför Holbornbaren. — Vad nu då? Skall ni gå?
Negern hade tagit ett språng baklänges, och hans ansikte var blygrått.
― Jag vill inte höra talas om så'nt där, sade han. Vad har jag med den där Perkins att göra? massa Holmes. Jag låg i träning för Tjurringen i Birmingham när den där pojken råka' i ledsamheter.
— Ja, ni talade om det för domaren, Steve, sade Holmes Jag har haft ett öga på er och Barney Stockdale
— Gud hjälpe mig! massa Holmes.
— Det är nog. Ge er i väg. Jag ska ta rätt på er när jag behöver er.
— Gumorron, massa Holmes Jag hoppas att ni inte har tagit illa upp den här visiten?
— Jo, det har jag ifall ni inte talar om vem som skickat er.
— Ja, det är ingen hemlighet med det, massa Holmes. Det var samma gentleman som ni just sa'.
— Och vem fick honom till det?
― Sannerligen om jag det vet, massa Holmes. Han bara sa: Steve, gå och hälsa på mr Holmes och säg honom att hans livhanke inte är säker Ifall han far till Harrow. Det är hela sanningen.
Utan att vänta på vidare frågor rusade vårt främmande ut ur rummet, nästan lika huvudstupa som han kommit in. Holmes knackade askan ur pipan med ett belåtet skratt.
— Jag är glad att du inte var tvungen att slå in hans ulliga skalle, Watson. Jag såg nog dina manipulationer med eldgaffeln. Han är en rätt harmlös grabb, ett stort, muskulöst, dumt, skrävlande småbarn och ganska lättyglad, som du såg. Han hör till Spencer Johns liga och har varit med i en del fula historier nyligen, som jag skall klara upp när jag får tid. Hans närmaste förman, Bareny, är slugare. De ha specialiserat sig på överfall, utpressning och sådant där. Vad jag skulle vilja ha reda på är vem som står bakom i det här speciella fallet.
― Men varför hota de dig?
— Det är den där Harrow Weald-historien. Detta kommer mig att bestämma mig för att ta itu med den, ty om det lönar sig för någon att göra sig så mycket besvär, så måste det ligga något under.
— Men vad är det fråga om?
— Jag skulle just berätta det för dig när det här löjliga avbrottet kom. Här är mrs Maberleys brev. Om du har lust att följa med, skola vi telegrafera till henne och resa ut genast.
Bästa mr Sherlock Holmes! (läste jag).
Det har hänt mig en rad egendomliga saker i samband med detta hus och jag skulle sätta stort värde på ert råd. Ni kan träffa mig, hemma vilken tid som hälst i morgon. Det är endast ett litet stycke att gå från Wealds station till huset. Jag tror att min avlidne man, Mortimer Maberley, var en av era tidigare klienter.
Er tillgivne Mary Maberley.
Adressen var Tre gavlar, Harrow Weald.
— Det var det! sade Holmes. Och om du har tid, Watson, så ge vi oss i väg.
En kort järnvägsresa och en ännu kortare åktur förde oss till huset, en korsvirkesvilla, som stod på en egen tomt av ouppodlad ängsmark. Tre små utbyggnader ovanför de övre fönstren gjorde ett svagt försök att rättfärdiga namnet. Bakom låg en dunge av melankoliska, halvvuxna tallar och hela stället gjorde ett fattigt och nedslående intryck. Icke desto mindre funno vi huset väl möblerat, och damen, som mottog oss, var en synnerligen intagande äldre människa med alla spår av förfining och kultur.
— Jag kommer mycket väl ihåg er man, sade Holmes, fastän det är flera år sedan jag hjälpte honom med några småsaker.
― Antagligen känner ni bättre till min son Douglas' namn.
Holmes såg intresserat på henne.
— Vad i all världen! Är ni mor till Douglas Maberley? Jag kände honom endast ytligt. Men honom kände ju hela London. En sådan präktig pojke han var! Var finns han nu?
— Han är död, mr Holmes, död! Han var attaché i Rom och dog där i lunginflammation för en månad sedan.
— Jag beklagar Man har svårt att föreställa sig döden i samband med en sådan man. Jag har aldrig känt någon så full av vitalitet. Han levde intensivt — varje fiber i honom!
— Alltför intensivt, mr Holmes. Det blev hans fördärv. Ni minns honom som han en gång var — överdådig och strålande. Ni såg aldrig den missmodiga, dystra och grubblande människa han utvecklade sig till. Hans hjärta var krossat. Inom en enda månad såg jag min ridderliga pojke förvandlas till en söndersliten, cynisk man.
— En kärlekshistoria — en kvinna?
― Eller en ond ande. Men det var inte för att tala om min stackars pojke som jag bad er komma, mr Holmes.
— D:r Watson och jag stå till er tjänst.
— Här ha hänt en del mycket egendomliga saker. Jag har bott i det här huset i över ett år nu, och eftersom jag velat leva ett tillbakadraget liv, har jag sett mycket litet till mina grannar. För tre dagar sedan kom en man hit, som sade sig vara ombud för en fastighetsfirma. Han påstod att det här huset skulle passa precis för en av hans kunder och att, om jag ville sälja det, skulle penningfrågan ej spela någon roll. Det föreföll mig mycket besynnerligt, eftersom det finns många tomma hus till salu, vilka förefalla precis likvärdiga, men naturligtvis intresserade hans anbud mig. Jag nämnde också ett pris, som låg femhundra pund högre än det jag betalat. Han antog genast erbjudandet, men tillade att kunden ville köpa möblerna också, och bad mig att jag skulle värdera dem. En del av möblerna komma från mitt gamla hem och äro, som ni ser, mycket bra, så att jag nämnde en ordentlig, rund summa. Den samtyckte han också till genast. Jag har alltid önskat mig att få resa, och förtjänsten var så stor att det såg ut som om jag skulle kunna få bli min egen herre för resten av mitt liv.
I går kom mannen med ett färdigskrivet kontrakt. Lyckligtvis visade jag det för mr Sutro, min advokat, som bor i Harrow. Han sade åt mig: “Det här är ett mycket egendomligt dokument. Har ni lagt märke till att om ni undertecknar det, har ni ej rätt att medföra någonting ur huset — inte ens era privata tillhörigheter?” Då mannen kom igen på eftermiddagen framhöll jag detta och sade att jag endast menat att sälja möblerna.
— Nej, nej, allting, sade han.
— Men mina kläder? Mina juveler? — Nåja, några undantag kunde ju göras för era personliga tillhörigheter. Men ingenting får lämna huset okontrollerat. Min kund är mycket frikostig, men han har sina idéer och sitt eget sätt. Han vill alltid ha allt eller ingenting.
— Då får det bli ingenting, sade jag. Och därmed var saken avslutad, men det hela föreföll mig så underligt att jag tänkte —
I detsamma kom ett mycket egendomligt avbrott.
Holmes höjde handen som ett tecken till tystnad. Sedan gick han tvärs över rummet, kastade upp dörren och släpade in en lång, mager kvinna, som han tagit i axlarna. Hon kom in under ett klumpigt motstånd och såg ut som en stor, löjlig kyckling, vilken sprattlande drages ut ur sitt gömställe.
― Släpp mig! Vad tar ni er till med? skrek hon.
— Vad nu då, Susan, vad är det?
― Jo, frun, jag skulle gå in och fråga om främmandet skulle stanna till lunch när den här herrn flög på mig.
— Jag har hört henne de senaste fem minuterna, men vill inte avbryta er synnerligen intressanta berättelse. Ni är litet astmatisk, Susan, eller hur? Ni andas alldeles för tungt för den här sortens arbete.
Susan vände ett vresigt, men förfärat anlete mot sin infångare. — Vem är ni för resten och vad har ni för rätt att släpa omkring mig på det här viset?
— Bara för att jag vill fråga om en sak i er närvaro. Nämnde ni, mrs Maberley, för någon att ni tänkte skriva och rådfråga mig?
— Nej, mr Holmes, det gjorde jag inte.
― Vem lade ert brev på posten?
— Det gjorde Susan.
— Alldeles. Nå, Susan, till vem skrev ni eller skickade bud för att säga att er fru bad mig om råd?
— Det är lögn. Jag skickade inget bud.
— Susan, astmatiska människor leva inte länge, com ni vet. Det är fult att narras. Vem sade ni det till?
― Susan! utbrast hennes husmor, jag tror att ni är elak och opålitlig. Jag kommer ihåg nu att jag såg er tala med någon tvärs över häcken.
— Det var om mina egna angelägenheter, sade kvinnan tjurigt.
— Om jag skulle tala om för er att det var Barney Stockdale ni talade med? sade Holmes.
— Om ni vet det, varför frågar ni då?
— Jag var inte säker, men nu vet jag. Nå, Susan, det kommer att ge er tio pund, ifall ni talar om vem som står bakom Barney.
— Någon som kunde lägga upp tusen pund för varje tio som ni har i hela världen.
— Jaså, en rik man. Nej, ni skrattade — en rik kvnina. Nu, när vi kommit så långt, kan ni lika så gärna säga vad hon heter och förtjäna sedeln.
― Dra åt helvete!
— O, Susan. Ett sådant språk!
― Jag flyttar härifrån. Jag har haft nog av er allesammans. Jag ska' skicka efter min koffert i morgon.
Hon satte i väg mot dörren.
― Adjö, Susan. Ta ett smärstillande medel... Det här byket, fortsatte han, i det han plötsligt slog om från skämt till allvar så snart dörren slutit sig efter den altererade och förargade kvinnan, betyder att något är i görningen. Lägg märke till hur tätt de dragit maskorna. Ert brev till mig var avstämplat kl. 10 e. m , och sedan ger Susan Barney besked. Barney hinner gå till sin uppdragsgivare och få instruktioner. Han eller hon — jag lutar åt det senare i betraktande av Susans flin då hon trodde jag missat — gör upp en plan. Svarte Steve tillkallas och jag får en varning kl. 11 nästa morgon. Det är raskt arbetat, skulle jag tro.
― Men vad vill de?
— Ja, det är frågan. Vem rådde om huset före er?
― En pensionerad sjökapten vid namn Ferguson.
— Någonting märkvärdigt med honom?
― Aldrig som jag hört.
— Jag undrade, om han kunde ha grävt ner någonting. Nu för tiden gräver folk förstås ner sina skatter i postsparbanken. Men några dårar finns det alltid. Vi skulle leva i en trist värld, om de inte funnes. Först tänkte jag på några nergrävda värdesaker. Men varför skulle de i så fall vilja ha era möbler? Ni har inte händelsevis en Rafael eller en Shakespeare i första upplagan utan att veta om det?
— Nej, jag tror inte jag har något märkvärdigare, än en Derby-teservis.
— Den skulle knappast rättfärdiga allt det här mysteriet. För resten, varför skulle de inte öppet tillstå vad de vill ha? Om de trakta efter er tekanna, så kan de säkert betala den utan att köpa allting av er, rubb och stubb. Nej, som jag ser det, är det någonting som ni inte vet att ni har och som ni inte skulle göra er av med, ifall ni visste.
— Så ser jag det också, sade jag.
— D :r Watson håller med mig, och det avgör saken.
― Ja, men, mr Holmes, vad kan det vara?
— Låt oss se om vi kan komma längre genom psykologisk analys. Ni har bott här i huset i ett år?
― Nära två.
— Så mycket bättre. Under den långa tiden är det ingen som vill ha något av er. Nu får ni plötligt inom tre, fyra dagar ivriga anbud. Vad drar ni för slutsats därav?
— Det kan endast betyda, sade jag, att föremålet, vilket det nu kan vara, helt nyligen kommit till huset.
— Avgjort, sade Holmes. Nå, mrs Maberley, har det kommit något nyligen?
— Nej, jag har inte köpt någonting nytt i år.
— Verkligen! Det är mycket märkvärdigt. Nåja, jag tror det är bäst att låta händelserna ha sin gång, tills vi ha något säkrare att hålla oss till. Är er jurist en duktig karl?
― Mr Sutro är mycket duktig.
— Har ni någon mera jungfru, eller var den söta Susan, som just stängt igen ytterdörren, er enda?
— Jag har en ung flicka.
― Försök att få Sutro att ligga en eller ett par nätter i huset. Det kan hända att ni behöver beskydd.
— Mot vem?
— Vem vet? Historien är mycket dunkel. Om jag inte kan räkna ut vad de vill ha, måste jag börja från andra änden och försöka få tag på huvudmannen. Uppgav den där villaagenten någon adress?
— Endast sitt kort och sysselsättning. Haines-Johnson, auktionsförrättare och upptaxerare.
— Vi kommer knappast att hitta honom på auktionskammaren. Hederliga affärsmän bruka ej dölja sin affärslokal. Vill ni låta mig veta, om saken utvecklar sig på något sått. Jag har åtagit mig en sak, och ni kan lita på att jag skall reda upp den.
Då vi passerade hallen, föllo Holmes blickar, vilka ingenting undgick, på en massa koffertar och väskor, som stodo uppstaplade i ett hörn. Hotellapparna lyste på dem.
— “Milano”, “Luzern”. De där komma från Italien.
— Det är stackars Douglas' saker.
— Ni har ej packat upp dem? Hur länge har ni haft dem?
— De komme förra veckan.
— Men ni sade ju — här måste den felande länken vara. Hur kan ni veta att där ej finns något värdefullt?
— Det är alldeles omöjligt, mr Holmes. Stackars Douglas hade endast sin lön och en liten ränta. Vad skulle han kunna ha av värde?
Holmes var försänkt i tankar.
— Dröj inte länge, mrs Maberley, sade han till slut. Låt bära upp de här sakerna på ert sovrum. Undersök dem så snart som möjligt och se efter vad de innehålla. Jag kommer i morgon och hör vad ni funnit.
Det var alldeles tydligt att Tre gavlar var mycket noga bevakat, ty då vi komme runt den höga häcken vid slutet av vägen stod negerboxaren där i skuggan. Vi kommo över honom ganska hastigt, och på denna ensliga plats såg han hemsk och farlig ut. Holmes kände med handen på sin ficka.
— Ser ni efter er revolver, massa Holmes?
— Nej, efter min luktflaska, Steve.
— Ni skojar ni, massa Holmes.
— Det skulle inte vara skoj för er, Steve, om jag började på med er. Jag varnade er uppriktigt i morse.
— Ja, massa Holmes, jag har tänkt över vad ni sade, och jag ville inte höra talas om den där historien med massa Perkins mer. Om jag kan hjälpa massa Holmes, så gör jag det.
— Nå, tala om för mig då vem som ligger bakom dig i det här skojet.
― Gud hjälpe mig, massa Holmes, men jag sade förut, som sanningen var, att jag vet inte. Min boss, Barney, ger mig order och det är allt.
— Men kom ihåg det, Steve, att damen i det här huset och allt som är i det står under mitt beskydd. Glöm inte det.
— Ska' ske, massa Holmes. Jag kommer ihåg.
— Jag har gjort honom ordentligt rädd om sitt eget skinn, Watson, anmärkte Holmes då vi fortsatte. Jag tror att han gladeligen skulle förråda sin uppdragsgivare, om han visste vem det var. Det var tur att jag visste en smula om Spencer John-gänget och att Steve hörde dit. Det här, Watson, är ett fall för Langdale Pike, och jag skall söka upp honom nu. När jag kommer tillbaka har jag nog fått mera klarhet.
Jag såg inte till Holmes mera den dagen, men jag kunde mycket väl föreställa ung hur han tillbringade den, ty Langdale Pike var hans levande referensbok för alla societetsskandaler.
Denna besynnerliga och lättjefulla person tillbringade sina vakna timmar i hörnfönstret på en klubb i St. James street och var såväl mottagningsstation som transformator för allt huvudstadens skvaller. Det sades att han gjorde sig en fyrsiffrig inkomst på de notiser han varje vecka levererade de skandaltidningar som leva på den mera inkvisitoriska publiken. Om det råkade finnas någon fördold strömkantring i Londonhavets hemligaste djup, inregistrerades den med automatisk exakthet av denna levande visare, på dess yta. Holmes hjälpte Langdale diskret med underrättelser och fick vid behov hjälp i gengäld.
Då jag tidigt nästa morgon träffade min vän i hans rum förstod jag på hela hans uppträdande att allt stod väl till, men icke desto mindre väntade oss en synnerligen obehaglig överraskning. Den hade formen av följande telegram:
“Var snäll och kom genast. Klients hus utsatt för inbrott i natt. Polisen i arbete.
Sutro”.
Holmes visslade.
— Dramat har kommit till en kris, och det snabbare än jag väntat. Det ligger en mäktig drivkraft bakom detta, Watson, vilket ej förvånar mig efter vad jag hört. Den här Sutro är naturligtvis hennes advokat. Jag är rädd att jag begick ett misstag då jag ej bad dig hålla vakt i natt. Den här karlen har tydligen varit detsamma som ingenting. Nu är ingenting annat att göra än att resa ut till Harrow Weald igen.
Vi funno Tre gavlar mycket olikt föregående dags ordentliga hushåll. En liten grupp dagdrivare hade församlats vid trädgårdsgrinden, under det att ett par konstaplar höllo på att undersöka fönstren och pelargonierkrukorna. Inomhus träffade vi på en gråhårig gammal herre, vilken presenterade_ sig såsom advokaten, tillsammans med en bullrande och rödmosig poliskommissarie, vilken hälsade på Holmes som en gammal bekant.
― Nej, mr Holmes, här finns ingen chans för er, är jag rädd. Bara ett vanligt, tarvligt inbrott och fullständigt inom räckhåll för den stackars gamla polisens kapacitet. Ingen expert behöver tillkallas.
― Jag är säker om att saken är i goda händer, sade Holmes. Bara en vanlig inbrottsstöld, säger ni?
— Precis. Och vi vet mycket väl vilka det är och var vi skall få tag på dem. Det är den där Barney Stockdales liga med den där stora negern — de ha varit synliga här omkring.
― Förträffligt! Vad fingo de?
— Tja, de tycks inte ha fått mycket. Mrs Maberley blev kloroformerad och huset — åh, där är damen själv.
Vår vän från gårdagen, som såg mycket blek och sjuk ut, hade komniit in i rummet, stödd på en liten jungfru.
— Ni gav mig ett gott råd, mr Holmes, sade hon med ett beklagande leende men ack! jag följde det ej. Jag ville ej besvära mr Sutro, så att jag var utan beskydd.
— Jag har ej hört talas om det förrän i morse, förklarade advokaten.
— Mr Holmes rådde mig att ha någon vän i huset. Jag brydde mig ej om hans råd, och jag har fått sota för det.
— Ni ser förfärligt sjuk ut, sade Holmes. Kanske ni inte står ut att berätta oss vad som hänt.
— Det är här alltsammans, sade kommissarien och slog på en diger anteckningsbok.
— Men om damen inte är alltför utmattad, skulle —
— Det är verkligen så litet att berätta. Jag tvivlar ej på att den rysliga Susan planerade för dem hur de skulle komma in. De måste ha känt till varenda vrå i huset. Jag var ett ögonblick medveten om kloroformtrasan, som lades över min mun, men jag har ingen aning om hur länge jag kan ha varit medvetslös. När jag vaknade stod en karl vid sängen och en annan reste sig med en packe i handen från min sons bagage, vilket delvis öppnats och strötts över golvet. Innan han kunde komma undan hade jag rusat upp och fått tag i honom.
— Ni tog en stor risk, sade kommissarien.
— Jag hängde mig fast vid honom, men han skakade mig av sig, och den andre måtte ha slagit till mig, ty jag minns ingenting mer. Min jungfru, Mary, hörde bullret och började skrika genom fönstret. Det förde hit polisen, men brottslingarna kommo undan.
— Vad togo de?
— Jag tror inte att något av värde saknas. Jag är säker på att det ej fanns något i min sons koffertar.
— Lämnade de intet spår?
— Det fanns en papperslapp, som jag måste ha rivit ifrån den karlen jag flög på. Den låg alldeles hopskrynklad på golvet. Det är min sons handstil.
— Vilket är detsamma som att den inte är mycket värd, sade kommissarien. Om det ändå varit tjuvarnas —
— Alldeles, sade Holmes. Vilket förträffligt sunt förnuft! Icke desto mindre skulle det roa mig att se den. Kommissarien drog fram ett hopviket stycke skrivpapper ur sin anteckningsbok.
— Jag försummar aldrig någonting, det må vara aldrig så obetydligt, sade han något högdraget. Det är mitt råd till er, mr Holmes. Av tjugufem års erfarenhet har jag lärt den läxan. Det finns alltid en chans för fingeravtryck eller så.
Holmes undersökte papperslappen.
— Vad får kommissarien det till?
— Tycks vara slutet på någon konstig roman, såvitt jag kan se.
— Det kommer säkerligen att visa sig vara slutet på en konstig saga, sade Holmes. Ni har väl lagt märke till numret överst på sidan. Det är tvåhundrafyrtiofem. Var finnas de övriga tvåhundrafyrtiofyra sidorna?
— Jo, jag antar att tjuvarna fingo dem. Mycken glädje kan de inte ha av dem!
— Det ser egendomligt ut att bryta sig in i ett hus för att stjäla sådant där papper. Ger det inte kommissarien några upplysningar?
— Jo, sir, det upplyser mig om att tjuvarna i sin brådska höggo för sig vad de först kommo över. Och det är dem väl unnat.
— Varför skulle de just slå sig på min sons saker? frågade mrs Maberley.
— Jo, de funno ingenting av värde på nedra botten och så försökte de sin lycka däruppe. Så ser jag saken. Vad menar ni, mr Holmes?
— Jag måste fundera, kommissarien. Kom till fönstret, Watson. Medan vi stodo där tillsammans läste han om pappersfragmentet. Det började mitt i en mening och lydde så här:
“— ansikte blödde ymnigt av hugg och slag, men det var ingenting mot hur hans hjärta blödde då han såg detta vackra ansikte, det ansikte för vilket han varit beredd att offra livet, se ned på hans smärta och förödmjukelse. Hon skrattade — ja, vid Gud! hon skrattade, som den hjärtlösa demon hon var då han såg upp på henne. I det ögonblicket dog kärleken och hatet föddes. Man måste ha något att leva för. Om det ej är för att få famna er, sköna dam, så skall det förvisso bli för att krossa er och hämnas.”
— Lustig grammatik! sade Holmes med ett leende i det han återlämnade papperet till kommissarien. Lade ni märke till hur “han” plötsligt förändras till “er”. Författaren har varit så gripen av sin egen berättelse att han i det spännande ögonblicket inbillade sig själv vara hjälten.
— Det förefaller som en farlig smörja, sade kommissarien i det han ånyo lade in det i sin bok. — Vad! Skall ni gå, mr Holmes?
— Jag tror inte det finns något för mig att göra, då saken ligger i så skickliga händer. Från det ena till det andra, mrs Maberley, ni sade ju att ni gärna ville resa?
— Det har alltid varit min dröm, mr Holmes.
— Vart skulle ni vilja fara — till Kairo, Madeira, Rivieran?
— O, om jag hade pengar skulle jag fara jorden runt.
— Det är bra. Jorden runt. Ja, godmorgon då. Jag kanske skickar er en rad i kväll. Då vi passerade fönstret uppfångade jag en glimt av kommissariens leende och en huvudskakning. De där begåvade människorna äro alltid lite galna, läste jag i kommissariens leende.
— Nu, Watson, äro vi vid sista kapitlet i vår lilla historia, sade Holmes då vi åter befunno oss i Lundonbullret. Jag tror det är bäst att vi klara av det genast, och det vore bra om du ville komma med, ty det är säkrast att ha vittnen då man har att göra med en dam som Isadora Klein.
Vi hade tagit en droska och åkte till någon adress vid Grosvenor Square. Holmes hade sutit försjunken i tankar, men plötsligt ryckte han upp sig.
— Jag antar att du genomskådat alltsammans, Watson?
— Nej, det kan jag inte säga. Jag gissar bara att vi skola besöka den dam som ligger bakom allt det här.
— Alldeles! Men säger namnet Isadora Klein dig ingenting? Hon var en ryktbar skönhet. Det fanns inte hennes like. Hon är fullblodsspanjorska med konkvistadorernas blod i sina ådror, och hennes familj har hört till de främsta i Pernambuco under generationer. Hon gifte sig med den gamle tyske sockerkungen Klein och blev så småningom världens både rikaste och vackraste änka. Sedan kom en period av äventyr, under vilken hon roade sig efter egen smak. Hon hade åtskilliga älskare, och Douglas Maberley, en ay Londons mest frapperande män, var en av dem. Av allt att döma var det mera än ett äventyr för honom. Han var ingen societetsfjäril, utan en stark, stolt man, som gav och fordrade allt. Men hon är sagans "belle dame sans merci". Då hennes nyck är tillfredsställd, är historien slut, och om den andra parten inte begriper det, vet hon hur han skall bringas till förnuft.
— Då är det där hans egen historia.
— Jaså, nu håller du på att passa ihop det. Jag har hört att hon skall gifta sig med den nye hertigen av Lomond, som nästan skulle kunna vara hennes son, Hans härlighets familj kan möjligen överse med åldern, men en jätteskandal vore en annan sak, så att det är nödvändigt. — Å, nu är vi framme.
Det var ett av Westends finaste hörnhus. En betjänt, som föreföll som en automat, tog emot våra kort och återvände med beskedet att ladyn ej var hemma. — Då väntar vi tills hon är det, sade Holmes glatt.
Automaten gick sönder.
— Inte hemma betyder inte hemma för er, sade betjänten.
— Gott, svarade Holmes. Det betyder att vi får vänta. Var god och ge det här brevet till er fru.
Han raspade ned några ord på en sida i sin anteckningsbok, vek ihop den och lämnade den till betjänten.
— Vad skrev du, Holmes? frågade jag.
— Jag skrev bara: Skall det bli polisen i stället? Jag tror att det kommer att släppa in oss.
Det gjorde det också — med förbluffande hastighet. En minut senare befunno vi oss i en tusen-och-en-natt-salong, stor och underbar i en halvskymning, som här och var bröts av röd elektrisk belysning. Damen hade tydligen kommit till den punkt i livet då även den stoltaste skönhet finner halvdagern välkommen. Då vi inträdde reste hon sig från en schäslong. Hon var lång, drottninglik, hade en fulländad figur, ett förtjusande, masklikt ansikte med två underbara spanska ögon, vilka hade kunnat mörda oss.
— Vad betyder det här intrånget och detta förolämpande brev? frågade hon och höll upp papperslappen.
— Jag behöver ej förklara mig, min fru. Jag har alldeles för stor respekt för er intelligens för att göra det — fastän jag tillstår att denna intelligens gjort förvånande misstag på sista tiden.
— Hur så?
— Med att tro att era köpta hejdukar skulle kunna skrämma mig från mitt arbete. Säkert skulle ingen ägna sig åt mitt yrke, om inte själva faran lockade honom. Det var ni själv som tvingade mig att undersöka unge Maberleys sak.
— Jag har ingen aning om vad ni talar om. Vad har jag med köpta hejdukar att köra?
Holmes vände sig uttråkad bort.
— Ja, jag har överskattat er intelligens. God afton då!
— Stanna! Vart går ni?
— Till Scotland Yard.
Vi hade ej kommit halvvägs till dörren innan hon hunnit upp oss och tagit honom i armen. På ett ögonblick hade hon förbytts från stål till sammet.
— Kom och sitt ned, mina herrar. Låt oss tala ut om det här. Jag känner att jag kan vara uppriktig mot er, mr Holmes. Ni har en gentlemans känslor. Det känner en kvinnas instinkt genast! Jag skall behandla er som en vän.
— Jag kan inte lova att återgälda detta. Jag är ej lagen, men så långt mina svaga krafter sträcka sig, representerar jag rättvisan. Jag är redo att lyssna, och sedan skall jag säga er hur jag kommer att handla.
— Utan tvivel var det dumt av mig att hota en så modig man som ni.
— Vad som var verkligt dumt av er var att ge er i händerna på ett band skurkar som kan utpressa eller förråda er.
— Nej, så enfaldig är jag inte. Eftersom jag lovat att vara uppriktig, kan jag säga att ingen utom Barney Stockdale och hans hustru Susan ha en aning om vem deras uppdragsgivare är. Vad dem beträffar så — ja, det är inte första gången. — Hon log och nickade med förtjusande kokett förtrolighet.
— Jag förstår. Ni har prövat dem förr.
— Bra hundar jaga tyst.
— Sådana hundar ha ett sätt att förr eller senare bita handen som matar dem. De komma att bli arresterade för det här inbrottet. Polisen är redan efter dem.
— De ta vad de få. Det ha de betalt för. Jag kommer ej att synas.
— För så vitt inte jag förevisar er.
— Nej, nej, det gör ni ej. Ni är en gentleman. Det är en kvinnas hemlighet.
— För det första måste ni ge mig tillbaka det där manuskriptet.
Hon brast ut i en kaskad av skratt och gick fram till eldstaden. Där låg en kolnad massa, som hon rörde i med eldgaffeln. — Skall jag ge er tillbaka det här? frågade hon. Hon såg så skälmsk och förtjusande ut där hon stod framför oss med ett förtrollande leende_att jag kände att av alla Holmes' förbrytare var detta den han skulle få svårast att se i ögonen. Men han var immun mot känslor.
— Det beseglar ert öde, sade han kallt. Ni är mycket snabb i era handlingar, men den här gången har ni gått till överdrift.
Hon slängde bort eldgaffeln med ett skrammel.
— Så hård ni är! grät hon. Får jag berätta alltsammans för er?
— Jag föreställer mig att jag kunde berätta det för er.
— Men ni måste se på det med mina ögon, mr Holmes. Ni måste förstå det från en kvinnas synpunkt, vilken ser hela sitt livs förhoppningar gå i spillror i sista ögonblicket. Kan man klandra en kvinna, om hon då skyddar sig själv?
— Den ursprungliga synden var er.
— Ja, ja. Jag tillstår det., Douglas var en rar pojke, men det föll sig så att han inte passade in i mina planer. Han ville gifta sig, mr Holmes — att jag skulle gifta mig med en utfattig, vem som hälst. Ingenting mindre dugde åt honom. Sedan blev han efterhängsen. Därför att jag hade givit, tycktes han tro att jag alltid måste ge bara åt honom. Det var outhärdligt. Till slut måste jag få honom att inse det.
— Genom att leja banditer som slogo honom under ert eget fönster.
— Ni tycks verkligen veta allting. Nåja, det är sant. Barney och pojkarna körde i väg honom, och jag erkänner att de voro litet hårdhänta. Men vad gjorde han sedan? Skulle man kunna tro en gentleman om något sådant? Han skrev en bok, i vilken han skildrade sin egen historia. Jag var naturligtvis vargen och han lammet. Allting var med, fastän under andra namn, förstås, men vem i hela London skulle ha misstagit sig på dem? Vad säger ni om det, mr Holmes?
— Att han var i sin fulla rätt.
— Det var som om Italiens luft skulle ha gått honom i blodet och ingivit honom den gamla grymma italienska andan. Han skrev till mig och skickade mig en avskrift av sin bok, så att jag skulle torteras i förväg. Han sade att det fanns två exemplar — ett för mig och ett för hans förläggare.
— Hur visste ni att hans förläggare ej hunnit få det?
— Jag visste vem hans förläggare var. Som ni vet, är det inte hans enda roman. Jag tog reda på att denne ingenting fått från Italien. Så kom Douglas' plötsliga död. Så länge det andra manuskriptet fanns i världen var jag inte säker. Naturligtvis måste det finnas bland hans saker, och dessa skulle skickas hem till hans mor. Jag satte ligan i rörelse. En av dem kom in i huset som tjänare. Jag ville göra upp det hederligt. Det ville jag verkligen. Jag var beredd att köpa huset och allting i det. Jag erbjöd vilket pris hon behagade begära. Jag försökte inte det andra sättet förrän allting annat misslyckats. Och nu, mr Holmes — om jag medger att jag var för hård mot Douglas, och Gud skall veta att jag är ledsen över det; vad kunde jag göra annat, då hela min lycka stod på spel.
Sherlock Holmes ryckte på axlarna.
— Nåja, sade han, jag antar att jag som vanligt får gå med på en förlikning. Vad kostar det att resa jorden runt på första klass?
Damen stirrade häpet på honom.
— Kan man göra det för fem tusen pund?
— Ja, det skulle jag verkligen tro!
— Utmärkt. Jag tänker att ni vill skriva ut en check åt mig på det beloppet, och jag skall se till att mrs Waberley får den. Ni är skyldig henne en smula luftombyte. Och för resten, sköna lady — han hotade henne med pekfingret — tag er i akt! Tag er i akt! Ni kan inte ständigt leka med knivseggar utan att skära sönder de där förtjusande händerna.