Utkiken/Vinterfärd från Stockholm till Sandhamn
| ← Våren 1856 |
|
Tal till rörliga Tullbevakningens hästar → |
Vinterfärd
ch jag for öfver sjö och jag for öfver is
På min enbet liksom en Vestgöth.
Den var ljusgul och röd, på sitt pinniga vis
Konstruerad, så innerligt söt.
Och jag hade en häst, som var from som en munk.
Af meriter jag såg endast en:
Då han gick, som han gick i sitt vanliga lunk,
Gick han alltid uppå fyra ben.
Och jag hade en skjutsbonde på min karret,
Som jag tyckte en liten grand smord.
“Hvad han täniete vet Ereja, och skalden det vet”,
Men till mig sa' han aldrig ett ord.
Och jag skulle långt ut till mitt ödsliga skär,
Och det mulnade till mer och mer.
Och jag tänkte: Gud gifve att isen nu bär,
Det annars kanhända bär ner!
Och på Kanholmens fjärd kom en snöby och tjöt,
Och då vet man att riktigt man mår.
Men vi ställde vår kurs, och min skjutsbonde skröt
Att det gick, fast han ej såg ett spår.
Och jag frös som en hund och jag svalt som en varg,
Och det fanns hvarken krog eller skjul.
Men det gjort ingenting, om det hjelpt att bli arg,
Men det hjelpte ej ringaste smul.
Och en underlig röst gick mitt öra förbi,
Det var grannens så rosslig och dof.
Men, min Gud! då jag såg på hans fysionomi,
Satt den arma kaninen och sof.
Och jag lade min panna i djupaste veck
Och skrek till: "hvar är vägen, din hund?"
Och han pekade litet åt hvart väderstreck
Och beskref hela himmelen rund.
Så jag sväfvade kring på den villande fjärd,
Tills jag ändtligt kom hem till min ö.
Men det var, unter uns, en sjuhelvetes färd,
Ty jag trodde att jag skulle dö.
Och jag lade i sängen min skälfvande kropp,
Och farväl utaf lifvet jag tog.
Men då morgonen kom och jag vaknade opp,
Fick jag se — att inte jag dog.