Vintergrönt/Cantat vid invigningen af Johannes' kyrka
| ← Axel Oxenstierna |
|
Lugn → |
Cantat
vid invigningen af Johannes’ kyrka.
Kör.
O Herre, låg för Dig hvar boning är,
Hur högt mot himlen stiga må dess tinne,
Men Din församling har Du evigt kär
Och Du de trogne möta vill härinne.
Johannes’ kyrka smyckad står som brud,
Korsblommor spira upp, en bild af kristen trängtan;
O brudgum, kom och stilla själens längtan,
Så att vi vittna få i lof och sång och böneljud:
Här är ett heligt rum och här bor visserligen Gud.
Hur högt mot himlen stiga må dess tinne,
Men Din församling har Du evigt kär
Och Du de trogne möta vill härinne.
Johannes’ kyrka smyckad står som brud,
Korsblommor spira upp, en bild af kristen trängtan;
O brudgum, kom och stilla själens längtan,
Så att vi vittna få i lof och sång och böneljud:
Här är ett heligt rum och här bor visserligen Gud.
Aria.
Släkten födas och dö,
Sekel på sekel går,
Men från Tiberias’ sjö
Än oss en stämma når;
Manande, mild den ljuder,
Sväfvar som vårvind fram,
Ömt den hvar herde bjuder:
»Föd mina lam!»
Sekel på sekel går,
Men från Tiberias’ sjö
Än oss en stämma når;
Manande, mild den ljuder,
Sväfvar som vårvind fram,
Ömt den hvar herde bjuder:
»Föd mina lam!»
Qvartett.
Här må ljus gå upp i natten,
Barnet undfå dopets vatten,
Klart förkunnas Herrens ord,
Dukas nådens nattvardsbord,
De förkrossade få lisa,
De betungade få hopp,
Och de fåvitska bli visa
Och de säkra väckas opp.
Här må lagens taflor varna,
Men vid ångerns tårar klarna
För en blick, af oro skum,
Fridens evangelium:
Herrens folk till dessa murar
Kallas må af klockans malm,
Evighetens milda skurar
Flöde här i tidens qvalm.
Barnet undfå dopets vatten,
Klart förkunnas Herrens ord,
Dukas nådens nattvardsbord,
De förkrossade få lisa,
De betungade få hopp,
Och de fåvitska bli visa
Och de säkra väckas opp.
Här må lagens taflor varna,
Men vid ångerns tårar klarna
För en blick, af oro skum,
Fridens evangelium:
Herrens folk till dessa murar
Kallas må af klockans malm,
Evighetens milda skurar
Flöde här i tidens qvalm.
Duo och recitativ.
Nu äro kärlek, tro och hopp
De tre, som leda vandrarn opp
Till hemmets ljusa stränder,
Men störst af alla kärlek är,
Som allt fördrar, ej afund bär
Och aldrig återvänder.
De tre, som leda vandrarn opp
Till hemmets ljusa stränder,
Men störst af alla kärlek är,
Som allt fördrar, ej afund bär
Och aldrig återvänder.
*
Johannes gammal var och dödens stund var nära,
Men till sin lärjungskrets aposteln lät sig bära.
»Hvarandra älsken, barn», var allt, han sade då,
»Ty kärleken är allt, och Herren bjöd oss så.»
Men till sin lärjungskrets aposteln lät sig bära.
»Hvarandra älsken, barn», var allt, han sade då,
»Ty kärleken är allt, och Herren bjöd oss så.»
Johannes’ kyrka ock med helig kärleks ord
Må ljus och värme ge den mörka, kalla jord.
Må ljus och värme ge den mörka, kalla jord.
Slutkör.
O Du, som idel kärlek är
Och gaf ditt lif för alla,
Bönhör de dina, när de här
Ditt frälsarnamn åkalla!
Din boning själf, o Herre, vig,
Drag många hjärtan här till dig!
Du, som din kyrka vårdar,
Välsigna dessa gårdar!
Och gaf ditt lif för alla,
Bönhör de dina, när de här
Ditt frälsarnamn åkalla!
Din boning själf, o Herre, vig,
Drag många hjärtan här till dig!
Du, som din kyrka vårdar,
Välsigna dessa gårdar!
Som templets spiror skjuta opp
Och opp dess bågar sträfva,
Så låt från stoftets värld vårt hopp
Mot himlaljuset sväfva!
Från tid till tid, från släkt till släkt
Man oförfalskadt, oförtäckt
För fattige och rike
Din sanning bär predike.