←  Elisabeth
Vintergrönt
av Carl David af Wirsén

Källor på vägen
Jul  →


[ 75 ]

Källor på vägen.


Pilgrimen lik, i denna värld 
Till fjärran mål jag skrider,
Är trött af egen brist och flärd
Och trött af dagens strider.
Försmultit har i tidens lopp
Min resekost af mod och hopp,
Jag är om hjälp förlägen
Och digna vill på vägen.



[ 76 ]Då varsnar jag en onsdagsqväll
Bethaniens by bland bergen
Och tvenne systrars stilla tjäll
I aftonrodnadsfärgen,
Jag går dit in: min vän är där,
Hans sista hvilopunkt det är,
I morgon är Han blifven
Förrådd och öfvergifven.

Det helga lugn, den djupa ro
Från oro mig befria,
Jag får i qväll med Mästarn bo
Hos Martha och Maria.
Min son, Han säger, fatta tröst,
Haf mod, och vik ej från mitt bröst
Till världens larm tillbaka:
Du skall min nattvard smaka.



[ 77 ]Och torsdag randas, i Hans spår
Jag vandrar genom dalen,
Och i Jerusalem jag står,
Jag gästar nattvardssalen,
Han ger mig vin, Han ger mig bröd:
Nu har jag reskost till min död!
Må aldrig jag förråda
Min vän i nöd och våda!

Nu kommer qval, nu kommer ve,
Det är för mig Han ängslas,
För mig Han i Getsemane
Bedröfvas, lider, fängslas.
Han såg på mig, när bort Han gick,
Jag glömmer aldrig denna blick:
Förneka ej, Han sade,
Det enda stöd du hade!



[ 78 ]Han bär sitt kors, det gryr en dag
Som kallas Långfredagen.
För min skull ock — jag vet det, jag —
Han skymfad blef och slagen.
Du dör för oss på korsets stam,
Du rena, heliga Guds Lam,
Att världens skuld försona —
Guds Son i törnekrona!

Här är den stora hemlighet,
Som undgår världens visa,
Men som ett ödmjukt hjärta vet
Förherrliga och prisa:
Han led, som Fadren det befallt,
Han gaf sig själf, Han gäldat allt,
Och döden udden mister
Och templets förlåt brister.



[ 79 ]Jag vid ditt kors står tyst och still
Och fäller pilgrimsstafven,
Men snart med dina vänner vill
Jag bära Dig till grafven.
Begraf Du ock mitt lif i Dig,
Försänk i dina armar mig!
Mig ock din nåd tillstädje
En helig påskdagsglädje!

Nu har jag fått en källa klar
I denna verldens öken,
En stilla stjärna tindrat har
I vandringsledens töcken:
Jag har Bethaniens hvila känt,
Jag fått ditt helga sakrament,
Med Dig jag dött — jag eger
Med Dig i döden seger.



[ 80 ]Nu går jag stärkt mot målet hän,
Hvad bry mig menskors domar?
Jag skymtar snart bland palmers trän
Ett paradis som blommar:
Pilgrimen bortom grafvens port
Skall nå sin sökta vallfartsort,
För evigt slut är tvånget,
»Det första är förgånget».