Visa 1 (Sehlstedt 1862)
| ← Besöket i Ådalen |
|
Hopp och Minne → |
Visa.
Stunden bortilar, men icke min smärta:
Doktorn har sagt, att jag har för stort hjerta.
Ack, ja! söta vän!
Kom och känn, kom och känn! —
”Jo jo, men! jo jo, men!”
Går jag på gatan och på promenaden,
Ständigt jag mönstras från hufvu't till vaden.
Då skriks med en mun:
”Hvad din näsa är tunn,
Res för Guds skull till brunn!”
Allt jag förbjuds: sjelfva drufvornas näktar,
Morgonens dagg liksom aftonens flägtar.
Om jag blott ser på Mån,
Körs jag straxt derifrån
In i stugan och vrån.
Går jag på Opris, der bröderna sitta,
Hinner jag knappast på kyparen titta,
Förrän vännerna
Hytta med näfvarna:
”Du må våga dig sta!”
Vill jag ibland ha en aldrig så liten
Finpomerans till att lyfta aptiten,
Då får rätt och slätt
Jag, på Skåningars sätt,
Smuggla i mig hvar sqvätt.
Och på kalaser, der må jag väl klaga,
Andra få mumsa hvad fan de behaga.
För mig ropas: pass!
Öm der ock fanns ett lass
Utaf ostron och glass.
Doktorn har sagt: ”ni kan räkna minuten”.
Sticker han hit en gång till, kör jag ut'en.
Fullkomligt jag vet:
Om jag dör, gör jag det
Utaf bara diet.
Länge till döds var jag dömd, som J veten,
Derföre har jag nu ändrat dieten.
På nobis jag går,
Lilla tutingen får —
Och gudomligt jag mår.
Bättre i dag än i går jag mig känner.
Kuren jag träffat, och derför, go vänner!
Ursägta ni bör,
Om förändringen gör
Att jag — ännu ej dör!
