←  Skalden
Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 2
av Elias Sehlstedt

Visa
Missräkning  →


[ 130 ]

Visa.


På lätta vingar tiden ilar fort,
Och år och månader skifta.
Men ack! hvad har jag stackars flicka gjort,
Att jag mig ej kan få gifta!
Ack, kära systrar små! hvad tycker ni:
Bör ungkarlslifvet icke utdömdt bli?
Ack, om jag lagar fick stifta!

Jag sett så mången ung och vacker karl,
Som tyckts så ömt på mig blicka.
Men ingen friar, och jag brådtom har,
Ty jag är snart en gammal flicka.
När jag helst tala vill om giftermål,
Då pratas endast om Sebastopol,
Att man förargad kan spricka.

Det är ju faseligt i unga år
Att sitta ensam och klaga.
Apthekarn kan visst vara bra för sår,
Men är för skröplig att taga.
Och Stadsfskalen kan visst vara rask —
Men Herre Gud, en sådan puttifnask
Kan mig alls inte behaga.

[ 131 ]

 
Jag rättnu tretti år på nacken har —
Besinnen, systrar, skandalen!
En fästman skulle just nu vara rar
Och lindra alla hjerteqvalen.
Men kan jag, arma, ingen annan få,
I nödfall har jag två att välja på:
Apthekarn eller Stadsfiskalen.

Till Stockholm reste jag en vacker dag —
Min julle lätt uppå vågen”.
Men der fanns många fickor fler än jag,
Och lyckan var mig ej bevågen.
Men jag blef trött att fara land och strand,
Jag reste hem igen till Wermeland
Och slog allt giftermål ur hågen.

Ja, kära gossar! jag nog bjudit till!
Nu kan ni gå der och sprätta.
Om ödet mig till slut nödvändigt vill
öfverblifna kartan sätta,
Så får jag trösta mig så godt jag kan:
Ett rysligt påhäng är en äkta man”,
Det har man sagt mig långt för detta.