Visor, romanser och ballader/I vagnen
| ← Framme vid hemstationen |
|
Skogsstillhet → |
I vagnen.[1]
Han reste i vagnen, i däld, öfver brant,
Han ensam i sällskap med lutan,
Då tittade månen, en gammal bekant,
Ett ögonblick in genom rutan.
»Hvart far du så sent genom dal, öfver fjäll?
Du tycks mig så sorgsen i villande kväll.» —
»O måne, som täckes min himmel att smycka,
Jag far från min lycka,
Jag far från hvad kärast i världen mig är,
Nu far jag till hedar, hvart vägen än bär.»
Han ensam i sällskap med lutan,
Då tittade månen, en gammal bekant,
Ett ögonblick in genom rutan.
»Hvart far du så sent genom dal, öfver fjäll?
Du tycks mig så sorgsen i villande kväll.» —
»O måne, som täckes min himmel att smycka,
Jag far från min lycka,
Jag far från hvad kärast i världen mig är,
Nu far jag till hedar, hvart vägen än bär.»
När tolf år därefter han reste igen
På färd genom skymmande skogen,
Då tittade månen, en gammal god vän,
I vagnen ånyo, förtrogen.
»Hvart far du så sent i den ensliga skog?
Du ser så förnöjd ut, jag tyckte du log.» —
»O måne, som täckes min himmel att smycka,
Jag far till min lycka,
Jag kommer den närmre hvar timme som går,
Snart skymtar jag kullen, där hvila jag får.»
- ↑ Efter en idé af Chateaubriand.